Evangelium (ytterst av grekiska εὐαγγέλιον, ’glädjebudskap’) kallas i kristendomen de nedskrivna framställningar som förtäljer om Jesu liv, ord och gärningar. Några av de äldsta bevarade skrifterna återfinns bland Chester Beatty-papyri och Egerton 2-papyrusen. De fyra skrifter som har godtagits officiellt av kyrkan och införts i Nya Testamentet och behandlar Jesu liv och verksamhet utgör tillsammans de kanoniska evangelierna: Matteusevangeliet, Markusevangeliet, Lukasevangeliet och Johannesevangeliet. Förutom dessa fyra finns ett flertal så kallade apokryfiska evangelier, som inte godtagits som officiella kristna urkunder. Tomasevangeliet hade en viktig ställning inom gnosticismen.

De fyra kanoniska evangelierna Matteusevangeliet Markusevangeliet Lukasevangeliet Johannesevangeliet

Apokryfiska evangelier I den apokryfiska litteraturen finns också några skrifter som brukar kallas evangelier. Bland dem finns:

Tomasevangeliet Petrusevangeliet Judasevangeliet Filipposevangeliet Nikodemosevangeliet Maria Magdalenas evangelium Tomas barndomsevangelium Jakobs protevangelium Evjoniterevangeliet Hebreerevangeliet Egypterevangeliet Det grekiska egypterevangeliet Det koptiska egypterevangeliet Nasaréerevangeliet Sanningens evangelium Egertonevangeliet Hemliga Markusevangeliet Oxyrhynchus 840-evangeliet Oxyrhynchus 1224-evangeliet

De apokryfiska evangelierna anses i allmänhet vara yngre än de kanoniska och många av dem står för en avvikande teologisk tradition såsom gnosticism. En del kan dock innehålla gammal tradition såsom Tomasevangeliet.

Ursprunget till de kanoniska evangelierna

Tre av de kanoniska evangelierna, Matteusevangeliet, Markusevangeliet och Lukasevangeliet betecknas som de synoptiska evangelierna, eftersom de har mycket material gemensamt. De innehåller även så kallat särstoff, alltså material som de andra evangelisterna inte använder. Bibelforskningens vanligaste förklaring till detta är tvåkällshypotesen, enligt vilken Matt och Luk har dels Mark som källa, dels egna källor (M respektive L), och dels en gemensam källa, förlorad i historien, av forskarna kallad Q-källan (Q efter tyska Quelle, ’källa’) . Utöver denna hypotes finns även forskare som kan tänka sig att Luk har använt Matt och vice versa.

Johannesevangeliet skiljer sig på flera sätt från de övriga evangelierna och anses ha en mer utvecklad teologi, som initialt presenteras i Johannesprologen (kapitel 1:1–18. Bibel 2000.). Det kallas ibland för "Det fjärde evangeliet" för att betona dess annorlunda prägel gentemot de synoptiska evangelierna. Numera finns gott om forskare som kan tänka sig att författaren till Joh hade tillgång till de synoptiska evangelierna.

Evangelierna skrevs tydligen i etapper. Markusevangeliets traditionella slut (Markus 16:9–20. Bibel 2000.) tillkom med största sannolikhet i början av 100-talet och lades till evangeliet i mitten av århundradet.May, Herbert G. and Bruce M. Metzger. The New Oxford Annotated Bible with the Apocrypha. 1977. ”Mark” p. 1213–1239. Berättelserna om födelsen och barndomen i Matt och Luk utvecklades förmodligen senare i traditionen, och de kan ursprungligen ha saknat de två första kapitlen.Funk, Robert W. and the Jesus Seminar. The acts of Jesus: the search for the authentic deeds of Jesus. HarperSanFrancisco. 1998. "Birth & Infancy Stories" p. 497-526. I Joh är till exempel berättelsen om äktenskapsbryterskan (Joh 8:1―10. Bibel 2000.) tillagd någon gång under mitten av andra århundradet.

Den allmänna åsikten bland bibelforskare är att alla fyra de kanoniska evangelierna ursprungligen skrevs på grekiska, som var lingua franca i den östra delen av det Romerska riket.

Evangeliets förkunnande Av tradition har högmässan bestått av två delar, ordets och nattvardens gudstjänst. Under medeltiden stod ordets gudstjänst i bakgrunden. Textläsning skedde på latin, och var för allmänheten obegriplig. Med reformationen började svenska språket användas.I svenska evangelieboken 1942 citeras Olavus Petri: ”Vi svenskar höra ock Gudi till så väl som annat folk, och det språk vi hava, det har Gud givit oss.” Evangeliets predikan kom därmed att bli gudstjänstens medelpunkt. I predikan förkunnas Guds krav och Guds gåva – lag och evangelium – ”lämpad efter varje tids och orts särskilda behov”.Den svenska evangelieboken 1942 (i Svenska Psalmboken, tryckt 1955, Gleerups förlag, Lund), ”Utdrag ur Den svenska kyrkohandboken”.

Arkeologiska lämningar Det finns få tidiga lämningar av evangelieskrifterna. Det äldsta bevarade exemplaret av ett kanonskt evangelium är det så kallade P52 som är ett papyrusfragment och innehåller några rader från Johannesevangeliet. Fragmentet, som är i storlek 9 x 5 cm, innehåller bara några få rader och utgör därför inget bevis på att ett fullständigt Johannesevangelium fanns vid tiden då texten nedtecknades. Men det faktum att fragmentet härrör från en inbunden handskrift och inte en skriftrulle, gör att man eventuellt skulle kunna förmoda att texten har varit nära full evangelielängd, för att motivera detta extra bokarbete. Dateringen av fragmentet som måste ske med paleografiska metoder är omdiskuterad, de flesta papyrologer stöder dock en datering till första hälften av 100-talet.Rylands Library Papyrus P52

Sedan kanoniseringen på 300-talet uppstod en explosion av evangelietexter och från denna tid är Bibeln ett av de verk som har bäst källmaterial av alla antika skrifter.

Se även Augustinerhypotesen Evangelium (olika betydelser)

Referenser

Externa länkar

Kategori:Teologi Kategori:Kristna skrifter Kategori:Fyrtal