Byggnader och kulturmiljöer i Kumla kommun omfattar de byggnader, bebyggelsemiljöer och kulturhistoriskt betydelsefulla platser som finns i Kumla kommun i Örebro län, från medeltida sockencentra till 2020-talets stadsutveckling. Kommunen, som ligger i landskapet Närke, har formats av tre historiska huvudlinjer: det äldre jordbrukslandskapet, industrialiseringen genom sko- och stenindustrin samt 1900-talets samhällsbygge kring den offentliga sektorn. Kumla kommuns kulturmiljöprogram, antaget av kommunen 2014/2015, är den centrala kommunala källan för att identifiera särskilt värdefulla kulturmiljöer enligt plan- och bygglagen, och delar in kommunens historia i de tre kulturhistoriska profilerna "Den vunna marken", "Skor och sten" och "Samhällsbygget".
Kulturmiljöarbetet Kumla kommuns första bevarandeprogram togs fram på 1970-talet och kompletterades under 1980-talet, varpå det antogs av kommunfullmäktige i sin dåvarande form 1990. Efter att kommunens översiktsplan "Kumla 25 000" (antagen 2011) och andra kommunala styrdokument efterlyst en uppdatering som även omfattade efterkrigstidens miljöer, reviderades programmet 2012–2013 med bidrag från Länsstyrelsen i Örebro län och antogs som "Kulturmiljöprogram för Kumla kommun" 2014/2015. Programmet pekar ut kulturmiljöer som ska betraktas som särskilt värdefulla enligt plan- och bygglagens kapitel 8 § 13, men programmet omfattar inte miljöer som tillkommit eller väsentligt förändrats efter 1990, vilket innebär att senare bebyggelse inte är prövad på samma sätt. Enligt kommunen är varken kulturmiljöprogrammet eller detaljplanerna heltäckande.
Äldre bebyggelse och landsbygd Det område som idag utgör Kumla kommun tillhörde historiskt de tre kyrksocknarna Hardemo, Kumla och Ekeby, vilka blev självständiga kommuner 1863 när socknarnas civila och kyrkliga uppgifter skildes åt. Enligt kulturmiljöprogrammet finns runstenen i Vesta samt gravfält som Lekebackens gravfält i Hjortsberga, Torshögen i Skyberga, Älvestakullarna, Tillrebacken och Kumla högar bevarade från järnålderns bosättningsmönster. Torshögen, en av Närkes största gravhögar, mäter omkring 15 meter i diameter och tre meter i höjd och är daterad till järnåldern.
I byarna bildades under medeltiden ett solskiftessystem för åkermarken, och flera bynamn och fastighetsgränser går enligt kommunens historik tillbaka till denna indelning. Från 1500-talet och omkring 200 år framåt tillverkade bönder i Kumla vapen åt gevärsindustrin i Örebro, och källaren i Vallersta anges i kulturmiljöprogrammet eventuellt vara kommunens äldsta bevarade icke-kyrkliga byggnad, från slutet av 1500-talet. Under 1600-talet bildades säterigårdarna vid Säbylund, Mårsta och Nynäs; huvudbyggnaden vid Nynäs uppfördes under 1700-talet och den vid Säbylund på 1780-talet.
Byar och gårdar Enligt kulturmiljöprogrammets urval av särskilt värdefulla miljöer under profilen "Den vunna marken" ingår bland annat Blacksta by, Skyberga by, Torsta by, Vissberga by, Nälbergs by samt gårdsmiljöerna vid Nynäs, Säbylund, Mårsta och Vallersta. Vid Torsta, Blacksta och Skyberga fanns tidigare gästgiverier, och kommunen har bevarat tio milstenar från 1780-talet, liksom s.k. väghållningsstenar som markerade gränsen mellan de vägsträckor olika byar ansvarade för.
Det s.k. laga skiftet, infört 1827, innebar att de flesta äldre samlade byarna successivt spreds ut i landskapet under återstoden av 1800-talet, då gårdar flyttades närmare sina nytilldelade jordlotter.
I landskapet kring Hardemo utgör vägkorsningen vid Brändåsen, tillsammans med bebyggelsen vid Skyberga, en karaktärsfull plats i åkerrummet Hardemo–Kräcklinge; Hardemoåsen, sockencentrat vid Hardemo kyrka och Nälbergshammaren lyfts i programmet fram som landmärken i samma trakt. I sentida jordbruk anlades år 1956 vid Björka i Kumla en av dåtidens större anläggningar för svinkontroll.
Skolbyggnader Enligt kulturmiljöprogrammet är Lundmarkska skolan i Hardemo troligen den äldsta bevarade skolbyggnaden i Kumla kommun. Bygget av särskilda skolhus i kommunen kom enligt programmet igång ordentligt först efter att den allmänna folkskolan infördes i Sverige 1842.
Kyrkomiljöer och sockencentra Från 1100-talet och framåt byggdes kyrkor i Ekeby, Hardemo och Kumla. Endast tornet i Hardemo kyrka anges i kulturmiljöprogrammet vara kvar av 1100-talskyrkan och är därmed sannolikt den äldsta synliga byggnadsdelen inom kommunens gränser.
Kumla kyrka uppfördes ursprungligen som en romansk kyrka på 1100-talet och var enligt Länsstyrelsen en medeltida vallfartskyrka med ett eget lokalt helgon, Sankt Torkel (Sankt Torgils); kyrkan innehade bland annat ett altarskåp inköpt 1439 (nu på Statens historiska museum) och en madonnabild inköpt 1473 (nu på Örebro läns museum). Den medeltida kyrkan revs 1828–29 och ersattes av en ny, nyklassicistisk kyrka som stod klar 1835, ritad av arkitekten Axel Nyström och ansedd som hans främsta verk. Efter en brand 1968 förnyades kyrkans hela invändiga utformning 1971–72 under ledning av arkitekten Jerk Alton, med ett väggmåleri av konstnären Pär Andersson. Kumla kyrka och den tidigare radbyn Kumlaby, med bland annat kyrkstallar, prästgård, församlingshem och en kyrkskola i tegel från 1900, utgör tillsammans ett samlat sockencentrum som ingår i riksintresseområdet Kumlaby (T14).
Hardemo kyrka ligger på krönet av Hardemoåsen omkring sju kilometer sydväst om Kumla. Det medeltida gråstenstornet från slutet av 1100-talet finns kvar, medan långhuset uppfördes på 1760-talet. Kyrkan renoverades 1903 under ledning av Örebros stadsarkitekt Magnus Dahlander, då kalkstensmurarna i tornet frilades och kyrkorummet fick målad dekor (till stor del övermålad 1931), samt genomgick ytterligare renoveringar 1953–54 och 1982–83, den senare under ledning av arkitekt Jerk Alton. I kyrkan finns en skulptur av S:t Olof från 1200-talet, kyrkans skyddshelgon.
Ekeby kyrka är enligt Svenska kyrkan från 1700-talet. Enligt kulturmiljöprogrammet uppfördes den nuvarande kyrkobyggnaden på 1770-talet.
S:t Olofs kapell är beläget vid vägen mellan Hallsberg och Östansjö, i Hardemo församling. Kapellet uppfördes 1935 för frivilligt insamlade medel efter ritningar av arkitekt K. Martin Westerberg, Stockholm, som en senmedeltida träkyrka med rektangulär plan, sakristia i norr och ett litet vapenhus i väster, med brant takfall och utvändig brun panelklädsel. Interiören renoverades 1969–70 under ledning av arkitekt Jerk Alton — samma arkitekt som senare stod för ombyggnaderna av Kumla kyrka och Hardemo kyrka — då bland annat nytt altare, dopfunt, orgel samt en tillbyggnad av sakristian tillkom. Kyrkportens smidesutsmyckning skildrar sägnerna om kapellets skyddshelgon Olof den helige.
Kumla kommun berörs av fem områden av riksintresse för kulturmiljövården enligt miljöbalkens tredje kapitel: Drumlinområdet, Hardemo, Hjortsberga, Kumla kyrkby (Kumlaby) och Rösavi.
Industrialisering och stenindustri Hällabrottet och Yxhult Den statliga allmänningen Hällabrottet såldes 1830, varefter storskalig sten- och kalkstensbrytning inleddes på platsen. År 1879 bildades Yxhults stenhuggeri, som fick fart genom Stockholms byggboom och genom den egna järnvägen Kumla–Yxhults järnväg (KYJ), öppnad 1883. Yxhults stenhuggeri var det stenhuggeri i området som överlevde längst och lades ner 1980. År 1929 började företaget tillverka ånghärdad gasbetong (lättbetong), som från 1940 marknadsfördes under produktnamnet Ytong; företaget bytte senare namn till Ytong AB och slutligen Yxhult AB, som gick i konkurs 2004. Det tidigare huvudkontoret för Ytong/Yxhult AB finns bevarat.
Hällabrottet växte fram längs den dåvarande vägen mellan Kumla och Sköllersta som en följd av stenindustrin i Yxhult, med den första samlade bebyggelsen i öster under 1900-talets första decennier. Orten var eget municipalsamhälle 1944–1952 och fick under 1950- och 60-talen flera offentliga byggnader (läkarmottagning, pensionärsbostäder, skola, frikyrka, affärshus med bank); under 1970- och 80-talen expanderade bebyggelsen västerut mot Älvesta.
Kvarntorp Vid krigsutbrottet 1939–40 konstaterades att skiffern i Kvarntorpsområdet hade hög oljehalt, och 1943 öppnade staten Svenska Skifferolje AB (SSAB) för utvinning av olja, svavel, ammoniak och gas. Vid anläggningen arbetade som mest drygt 1 200 personer, och SSAB lät bygga ett bostadsområde med bland annat mataffär, Folkets hus, brandstation och skola. Utvinningen kritiserades för sin miljöpåverkan, och skifferaskan lades på en hög som med tiden växte till flera tiotals miljoner kubikmeter och över 100 meter i höjd – Kvarntorpshögen, som brukar beskrivas som Sveriges största industriminne. År 1964 började SSAB tillverka kalksandsten ("mexisten"), och 1966 lades oljeutvinningen ner helt och en ny fabrik för tillverkning av Ytong invigdes i Kvarntorp; mexisten tillverkades fram till år 2000.
Efter industrins nedläggning bildades Terra Bona, senare SAKAB, som 1983 öppnade en förbränningsanläggning för miljöfarligt avfall i Kvarntorp. Från 1980-talet har området successivt fått nya funktioner för friluftsliv, bland annat bad i vattenfyllda dagbrott, vandringsleder, golfbana och skidbacke. Sedan 1998 finns skulpturutställningen "Konst på hög" uppe på Kvarntorpshögen, med bland annat verk av konstnären Lars Vilks; ett av Vilks verk, "Waaaall", brann ner vid en anlagd brand. Kvarntorpshögen är idag kommunens mest besökta turistmål, med en trätrappa på 427 steg samt sedan senare år en anlagd nedförscykelbana (downhill).
Övriga industrimiljöer Utöver sko- och stenindustrin fanns i kommunen bland annat torvbrytning vid Ekebymossen och Mossbytorp, tegeltillverkning vid Stene samt vattenkvarnar vid Kvarntorp i Hardemo, Löve och Gränby. Den elektriska kvarnen i Hardemo, med sina tätt spröjsade fönster och skärmtak vid lastbryggan i nivå med vägen, framhålls i kulturmiljöprogrammet som ett tydligt exempel på en enklare industribyggnad utanför tätorten Kumla. Fram till mitten av 1900-talet tillverkade Lithells köttprodukter i tätorten Kumla, med korvar som fick stor spridning under varumärket Sibylla, innan tillverkningen flyttade till Sköllersta 1956. Hattfabriken i Hallsberg köpte under ett par decennier från slutet av 1800-talet upp de halmarbeten som tillverkades i delar av Kumla.
Stationssamhället Kumla järnvägsstation Järnvägen mellan Hallsberg och Örebro öppnades 1862, och en station med namnet Kumla anlades nära landsvägskorsningen mellan kyrkorna i Kumla och Hardemo. Kumlas första stationshus byggdes under 1860-talet efter ritningar av Adolf Wilhelm Edelsvärd, chefsarkitekt vid Järnvägsstyrelsen 1855–1895, men revs senare under 1800-talet. Det nuvarande, andra stationshuset stod klart 1900 och ritades av Edelsvärds efterträdare Folke Zettervall i råhuggen kalksten från Yxhults kalkstensbrott, med ett formspråk inspirerat av den amerikanske arkitekten Henry Hobson Richardson. Byggnaden förklarades byggnadsminne 1986 och ägs av Kumla kommun; den var vid tiden för kulturmiljöprogrammets tillkomst det enda byggnadsminnet i kommunen enligt kulturmiljölagens tredje kapitel.
Stationsområdet Kulturmiljöprogrammet pekar ut statsjärnvägen med tillhörande spår- och stationsområde som en av de särskilt värdefulla miljöerna under profilen "Skor och sten", liksom Järnvägsgatan och Magasinsgatan i Kumla. Yxhults stenhuggeris egen järnväg, Kumla–Yxhults järnväg (KYJ), öppnades 1883 och förlängdes 1942 respektive 1946 till industrierna i Kvarntorp och till Södra fabriken vid Hynneberg; järnvägen körde persontåg för bland annat skifferarbetare 1943–54 och övergick i statlig ägo 1983.
Stationssamhällets bebyggelse År 1884 bodde drygt 200 personer vid stationen, och de första byggreglerna för området fastställdes samma år enligt en rutnätsplan som fortfarande kan avläsas i tätortens centrala delar. År 1900 bildades Kumla municipalsamhälle, då med närmare 500 invånare.
Skoindustrin Skofabriker och industribyggnader