miniatyr|Tyska Östersjödivisionens landstigning i Hangö 3 april 1918 Hangöavtalet var ett avtal som undertecknades den 5 april 1918 mellan Sovjetunionens Östersjöflottas styrkor stationerade i Finland och kejsardömet Tysklands Östersjödivisionen som hade landstigit i Hangö under finska inbördeskriget. Enligt detta avtal skulle den ryska flottan, huvudsakligen stationerad i Helsingfors, förbli neutral och tyskarna skulle garantera den och dess fartyg säker passage. Tack vare Hangöavtalet behövde ryssarna och tyskarna inte bryta mot Brest-Litovskfreden i Finland, som hade undertecknats en månad tidigare mellan Tyska riket och Sovjetryssland. När tyskarna erövrade Helsingfors från Röda gardet en vecka senare förblev de ryska styrkorna i Helsingfors och Sveaborg neutrala enligt överenskommelse.
Avtalets ursprung Den 3 mars 1918 undertecknade Sovjetryssland Brest-Litovsk-fördraget, vilket förpliktade landet att dra tillbaka sina trupper från Finland och lämnade Tyskland fritt att ockupera finskt territorium. Fördraget ratificerades den 16 mars. Den nye befälhavaren för den ryska Östersjöflottan, kapten 1:a klass , beordrades att evakuera flottans fartyg från Helsingfors till Kronstadt, men på grund av issituationen och fartygens dåliga skick försenades evakueringen, känd som "". Samtidigt beslutade Tyskland, baserat på en begäran om hjälp från den finska vita regeringen, Vasasenat, för att stödja de vita i inbördeskriget. Den 10 000 man starka Östersjödivisionen, under befäl av general Rüdiger von der Goltz, landsteg i Hangö den 3 april och förberedde sig för att avancera mot den röda huvudstaden Helsingfors. Inte alla ryska krigsfartyg i Hangö evakuerades i tid, och två av ubåtarna som var i vinterförvaring fick hastigt sprängas i Hangö hamn för att förhindra att de skulle falla i tyska händer. Ett antal mindre fartyg hamnade i tyska händer.Polvinen 1967, s. 263–266, 277–280, 282–283.
För att undvika en sammandrabbning som skulle ha brutit freden i Brest-Litovsk beordrade folkkommissariernas råd, som styrde Sovjetryssland, ledningen för den baltiska flottan att snarast kontakta de tyskar som hade landstigit. Den 4 april skickade Štšastnyi en delegation på sex man, under befäl av kapten 1:a klass Pjotr Novopašennyin, mot tyskarna , bestående av fyra marinofficerare och två kommissarier. De förhandlade fram ett neutralitetsavtal i Hangö tillsammans med konteramiralen , befälhavaren för den tyska marindivisionen. Nästa dag återvände Novopašennyin till Helsingfors med ett utkast till avtal, vilket godkändes av en majoritet vid ett möte för flottans matroser. Överste Michail Svetjnikov, som stödde stödet till de röda, motsatte sig beslutet, men förblev i minoritet. Fördraget undertecknades i Hangö samma dag, och folkkommissariernas råd, efter att ha fått information om dess innehåll, gav order om att strikt följa det.Polvinen 1967, s. 284–286.
Avtalets innehåll och konsekvenser Enligt avtalet skulle Östersjöflottans styrkor som var stationerade i Helsingfors förbli neutrala under tyskarnas ankomst, och tyskarna skulle garantera dem säker passage under vissa villkor. När tyskarna anlände skulle majoriteten av besättningarna lämna fartygen, vilka skulle lämnas i händerna på små ryska gardekommandon. De återstående männen skulle transporteras hem på tyska fartyg. Kanonerna och torpederna från krigsfartyg och kustbefästningar skulle oskadliggöras genom att deras lås och sprängladdningar skulle tas bort och monteras på transportfartyg förankrade vid redden. Ryssarna skulle helt dra sig tillbaka från forten och flottbyggnaderna på land. Novopašennyi, som återvände till Helsingfors, lovade på hedersord att inte ge de röda någon information som de kunde använda mot tyskarna, och de andra medlemmarna i den ryska förhandlingsdelegationen, med undantag för en, skulle förbli tyskarnas gisslan tills Helsingfors intogs.
Ryssarna följde avtalet när von der Goltz styrkor intog Helsingfors den 12–13 april. Detta gjorde det möjligt för Meurers marindivision att enkelt stödja erövringen av staden från havet, vilket knappast hade varit möjligt utan rysk neutralitet. Emellertid hade, utan tyskarnas vetskap, en sabotörgrupp ledd av Allan Staffans, som stödde de vita, tidigare lyckats montera ner de flesta av kustkanonerna på Sveaborg. Fyra ubåtar från som var stationerade i Helsingfors, och som inte hade inkluderats i Hangöfördraget, var tvungna att sänkas för att förhindra att de föll i tyskarnas händer. De sista fartygen från Östersjöflottan som tillhörde konteramiral marindivision lämnade Helsingfors för Kronstadt den 28 maj.Polvinen 1967, s. 309–311.
Enligt avtalet överlämnades en stor mängd rysk militär egendom och befästningar till tyskarna, vilka tyskarna överlämnade till de vita i Finland i april–maj. Finländarna fick därmed en stor mängd rysk militär egendom intakt. Ryssarna ansåg att avtalet skyddade alla ryska fartyg i Finland, men finländarna trodde att det endast gällde krigsfartyg. Följaktligen erövrade finländarna cirka 70–80 ryska civila fartyg i finska hamnar som krigsbyte, varav några var finska fartyg som beslagtagits av den ryska regeringen under första världskriget. Tyskarna stod i princip på samma sida som ryssarna i fartygsfrågan, men blandade sig inte särskilt mycket i de finska aktiviteterna. Fredsfördraget i Tartu 1920 beordrade finnarna att återlämna de fartyg de hade tagit över.
Referenser Noter
Tryckta källor Tuomo Polvinen: Venäjän vallankumous ja Suomi 1917–1920 I: helmikuu 1917–toukokuu 1918. WSOY, Borgå–Helsingfors 1967.
Kategori:Finlands historia Kategori:Finlands historia under självständigheten Kategori:Hangö Kategori:Finska inbördeskriget