Ernst Gustaf von Willebrand, född 19 augusti 1751 på Karuna herrgård, död 25 juni 1809 i Åbo, var en svensk-finsk landshövding, generalmajor och industriman. Han räknas som en av de mest betydande ämbets- och industrimännen i Finland vid svenska tidens slut. Som landshövding i Åbo och Björneborgs län från 1790 var han känd för sin initiativförmåga, och på Jockis herrgård byggde han upp ett av Finlands största industriella centra med klädesfabrik, järnverk och sågverk.

Biografi Ernst Gustaf von Willebrand föddes som äldste son i en adlig krigarätt och skrevs redan 1764 in som volontär vid Åbo regemente. Karriären gick snabbt framåt, och i februari 1778 gifte han sig med Vendla Gustava von Wright, dotter till Georg Henrik von Wright, överstelöjtnant vid Nylands infanteriregemente.

Militär karriär Tre månader efter sitt giftermål utnämndes von Willebrand till löjtnant vid Nylands infanteriregemente; 1781 blev han kapten, 1783 major och 1787 överstelöjtnant. von Willebrand tog avsked från den aktiva armétjänsten 1785 och gick därefter över till en civil bana.

Civil karriär År 1787 utnämndes han till tjänsteförrättande landshövding i Nylands och Tavastehus län. Året därpå fick han anställning vid Krigskommissariatet, där han kvarstod under hela Gustav III:s ryska krig. I denna befattning lyckades han, vid sidan av sina ordinarie uppdrag, bygga upp en betydande förmögenhet.

1790 blev von Willebrand utnämnd till landshövding i Åbo och Björneborgs län efter att ha hamnat i gunst hos kung Gustav III. Han blev samma år utnämnd till statssekreterare för arméns ärenden. Två år senare avgick han från tjänsten och blev enligt tidens sed upphöjd till generalmajor. Han flyttade sedan till Finland, där han påbörjade sitt landshövdingsämbete. Därefter blev han ordförande för rikets strömrensningsdirektion, ett uppdrag som han skötte från Finland.

Som landshövding var han populär, trots att han 1793 köpslog om sin tjänst och efterfrågade ett högre pris för det. Åboborna uppskattade hans initiativförmåga. Han fäste speciellt uppmärksamhet vid Åbos brandskydd. Bland annat krävde han att ett brandtorn skulle byggas på Vårdbergets topp.

Jockis herrgård och industri miniatyr|Jockis herrgårds huvudbyggnad Redan tidigt hade von Willebrand bekantat sig med den gamla moderförsamlingen Tammela i sydvästra Tavastland, som var hans makas hemtrakt, och själv bott där senast i medlet av 1770-talet. Sin farbrors herrgård Jockis hade han skött, och gjorde antagligen rusttjänst för herrgårdens räkning. von Willebrand köpte i början av 1780-talet Viksbergs gård i Hautakorva i Tammela och 1791 Jockis stora herrgård. Man började tala i folkmun om Jockis län eftersom herrgårdens areal uppgick till tusentals hektar.

Då han redan bodde i Finland började von Willebrand att upprusta Jockis. Den tidigare så anspråkslösa lantegendomen blev en av Finlands ståtligaste herrgårdar och en av de största bruksorterna i landet på två decennier. von Willebrand förnyade herrgårdens hela byggnadsbestånd. Man började bygga huvudbyggnaden år 1794 som hade ritats av C.C. Gjörwell. När väl bygget var färdigt hade den 45 meter långa palatsliknande tegelbyggnaden 30 rum. Den räknas som Finlands första nyklassicistiska herrgårdsbyggnad och blev en förebild för flera andra herrgårdar.

von Willebrand lät bygga ett ytterligare större fähus i tegel och mura ett nytt stort stenmagasin efter att huvudbyggnaden hade färdigställts. Ett spannmålsmagasin i tre timrade våningar med ett ståtligt klocktorn härrör från omkring 1808. Utöver de nya byggnaderna i Jockis anlade han en omfattande trädgård och en vidsträckt park i engelsk stil. Växthusen var redan i sig en sällsynthet i Finland, och von Willebrand utmärkte sig dessutom genom att låta orangeriet inspireras av förebilden i Versailles.

von Willebrand tog även del av sågindustrin. Det fanns redan i början av 1600-talet en enbladig vattensåg på Jockis herrgård. Under förra delen av 1700-talet hade moderna holländska vattensågar med ett tiotal blad börjat anläggas längs den finländska sydkusten, och den finbladiga såg som byggdes på Jockis i början av 1750-talet var en av de första i sitt slag i Tavastland. von Willebrand effektiverade och förstorade herrgårdens sågindustri på 1790-talet. Han var dessutom delägare i flera andra sågar i sydvästra Tavastland. I Egentliga Finland ägde han Koski såg.

von Willebrand var också delaktig i klädesindustrin. År 1796 grundade han en klädesfabrik i Jockis – trots att tidens ekonomiska politik förbjöd manufakturer på landsbygden. Han lät bygga fabriken först och ansökte om tillstånd i efterhand; tack vare sina goda förbindelser fick han anläggningstillstånd 1797, då verksamheten redan var i full gång. Fabriken utvecklades snart till Finlands största och modernaste i sitt slag. Genom sina kontakter lyckades han säkra stora beställningar från armén, och manufakturen fick råvaror från bland annat herrgårdens stora fårfarm. År 1800 införskaffades nya engelska kardnings- och spinnmaskiner drivna av vattenkraft, vilket innebar ett betydande steg mot industriell produktion i finländsk textilframställning. Han skaffade sig borgarrättigheter i Åbo och öppnade en handelsbod i staden, och Jockis klädesfabrik hade stora framgångar under hans ledning.

År 1804 lät von Willebrand uppföra ett järnverk vid Jockis fors. Tackjärn importerades ända från Mellansverige och förädlades där till smidbart järn, medan kol hämtades från herrgårdens egna skogar.

Under von Willebrands tid blev Jockis Tavastlands industriella centrum för att man förutom sågarna samt järn- och klädesfabrikerna också anlade ett stort tegelbruk och ett brännvinsbränneri på herrgården. Större delen av tegelbrukets produktion användes för de egna byggnadsprojekten, medan en betydande del av brännvinet fördes till Åbo. Vid herrgårdens fors fanns en stor vattenkvarn där man, utöver vanligt spannmål, malde vete och fint rågmjöl för ståndspersonernas bruk.

Utanför Jockis var von Willebrand delägare i Åbo nya tobaksfabrik, som grundades samtidigt som han flyttade till Finland. Ursprungligen låg fabriken i Nådendal, men den flyttades till Åbo 1795. I konkurrensen med två äldre tobaksfabriker förmådde det nya företaget aldrig växa sig stort, särskilt som tillgången på den utländska råvaran började ta slut till följd av Napoleonkrigen i början av 1800-talet.

I det gustavianska Finland hörde von Willebrand till de ivrigaste förespråkarna för lantbrukets förnyelse. Han var den förste ordföranden för Finska hushållningssällskapet, grundat 1797, och när ingen annan av sällskapets medlemmar var villig att pröva på att bygga lerhus i Finland lät han uppföra ett flertal sådana i Jockis.

Kulturliv von Willebrand var en aktiv kulturvän. Som ordförande i Musikaliska sällskapet i Åbo deltog han och hans döttrar i konserter och teaterliv, och hans tjänstebostad i Åbo samt Jockis herrgård blev centra för det finländska kulturlivet. Diktaren Michael Choraeus, som var informator hos familjen, lovordade sin husbondes kulturintresse. Under vintrarna ordnade von Willebrand dans och middagar, och sommartid samlades gäster på herrgården. På en ö i herrgårdens fors byggde han "Fiskargubbens stuga" för umgänge i naturen, där hans döttrar också fann fördelaktiga äktenskap.

Samtidas omdömen Samtidens åsikter om von Willebrand var motstridiga. Somliga, såsom Choraeus, prisade honom varmt, medan andra, bland dem Henrik Gabriel Porthan, var kritiska. Hans snabba karriär och förmögenhet väckte avund, och han ansågs av vissa vara självisk och benägen att driva sina egna intressen med listiga intriger. Mot sina underlydande var han sträng, men åtnjöt likväl deras vördnad och aktning.

Sista år I början av 1800-talet planerade von Willebrand rikets försvar, men efter Rysslands erövring av södra Finland 1808 ställde han sina tjänster till ryssarna och skötte som krigskommissarie proviantering och transporter. Han engagerade sig också i planeringen av en deputation till kejsaren i S:t Petersburg. Hans svärson Carl Erik Mannerheim valdes till ordförande för deputationen vid ett möte på Jockis i september 1808, medan von Willebrand själv fick nöja sig med att vara ledamot trots att bland annat den ryske överbefälhavaren general von Buxhoevden gärna hade sett honom som ordförande. Den driftige von Willebrand besökte S:t Petersburg på egen hand i sin egenskap av ordförande för strömrensningsdirektionen, innan den stora deputationen anlände, men detta besök fick liten betydelse.

von Willebrand representerade sin släkt vid Borgå lantdag 1809 och satt i civil- och ekonomiutskottet, men hann även se till storfurstendömets angelägenheter. Kort därefter insjuknade han och avled midsommaren 1809 i Åbo. Han begravdes vid Jockis herrgård, där en minnesstod över honom och hans maka restes 1833. Herrgården övertogs senare av staten och blev så småningom del av Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi.

Referenser Noter

Kategori:Män Kategori:Födda 1751 Kategori:Avlidna 1809 Kategori:Ämbetsmän Kategori:Landshövdingar i Åbo och Björneborgs län