miniatyr|En grund för antropologi är att förstå människor och undvika att förståelsen färgas av den egna kulturens glasögon. miniatyr|Etnografi har ofta uppfattats som en metodologisk bas i antropologi. Bild: Bronisław Malinowski på Trobrianderna 1918. miniatyr|Arkeologiska utgrävningar var förr en viktig källa till kunskap inom antropologin. Bild: Grav från stenåldern, 1905. thumb|Nordiskt folkliv som antropologiskt källmaterial. Bild: Etnologen N.E. Hammarstedt i deltagande observation med bygdens ungdom på väg mot en trefaldighetskälla år 1908. miniatyr|Antropologin har särskilt intresserat sig för människors släktskap, relationer, seder, maktutövning, rättsuppfattning, världsbild, vetande, konst, varuutbyte, kosthåll och produktion. Bild: Bröllop i Dalarna år 1908. miniatyr|Under inflytande från Chicago-skolan inom sociologin öppnades ett nytt forskningsobjekt – västerländsk kultur – för antropologin under mitten av 1900-talet. Det blev mycket tydligt när Bruno Latour och Steve Woolgar publicerade Laboratory life, 1979. Bild: Laboratorium i Tjeckien.
Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse. Dess vanliga studieområden är dels ursprunget och utvecklingen av människosläktet genom historien, samt människans egenskaper och anpassning till olika livsmiljöer, dels mänskligt liv, beteende och relationer, ofta betraktade utifrån ett socialt eller kulturellt perspektiv.
De klassiska antropologiska inriktningarna är socialantropologi som studerar sociala strukturer i mänskliga samhällen, kulturantropologi som studerar människan som kulturvarelse, lingvistisk antropologi som studerar språkets sociala inflytande, samt fysisk antropologi som studerar människosläktet och dess utveckling utifrån ett biologiskt perspektiv. Internationellt sett betraktas även ibland arkeologi som en antropologisk inriktning.
Typiskt är att antropologi är tvärvetenskapligt, där kunskaper från humanvetenskap, samhällsvetenskap och naturvetenskap möts. Beroende på inriktning är antropologi nära relaterad till många andra discipliner såsom anatomi, arkeologi, demografi, ekologi, ekonomi, ekonomisk historia, etnografi, etnologi, evolutionspsykologi, filologi, filosofi, fysiologi, geografi, geologi, historia, humanetologi, kognitionsvetenskap, lingvistik, medicin, paleontologi, psykologi, religionsvetenskap, sociologi eller statsvetenskap med flera.
Ordet antropologi Ordet antropologi kommer från grekiska ἄνθρωπος ánthropos‚ "människa" och λόγος lógos, "lära"; alltså läran eller vetenskapen om människan.
Vid sidan av detta har ordet antropologi även använts som en beteckning för exempelvis psykologiska, filosofiska eller teologiska beskrivningar av människans konstitution.
Termen antropologi (i betydelsen beskrivning av människan) har tidigt använts av den tyske läkaren, filosofen och teologen Magnus Hundt (1449–1519).
Inriktningar Mot drömmen om en "Unity of science", enhetsvetenskap, om människan" har det ofta funnits tydligt motstånd, en vilja att avgränsa sina "egna" områden. Socialantropolologen Lucy Mair skrev 1965:
"Antropologi har ibland fått beteckna studiet av 'människans totala situation'. För dem som intar denna hållning täcker ämnet såväl fysisk antropologi som socialantropologi, kulturantropologi, arkeologi och lingvistik, kort sagt alla de ämnen som blomstrade vid mitten av 1800-talet då idén om en 'vetenskap om människan' började ta form. Alternativt kan socialantropologi ses som en gren av sociologin och inplaceras bland samhällsvetenskaperna."Lucy Mair, Introduktion till socialantropologin, Prisma, 1971. Antropologer använder ofta ordet kultur i en mycket vid mening: ”allt som människan har, gör och tänker i egenskap av samhällsvarelse”. Detta kan innefatta allt från tankesystem och materiell kultur till samhällsstrukturer och sociala beteendemönster.
Socialantropologi
Socialantropologi är läran om människan som social varelse. Inom socialantropologin studerar man människan i sociala och kulturella sammanhang. Socialantropologer undersöker de processer som producerar, upprätthåller och förändrar samhällsstrukturer och sociala beteendemönster.
Kulturantropologi
Kulturantropologi är läran om människan som kulturell varelse. Inom kulturantropologin studerar man människan i sociala och kulturella sammanhang. Kulturantropologer undersöker de processer som producerar, upprätthåller och förändrar kulturella beteendemönster, samhällsstrukturer och meningssystem. En modern form av tillämpad kulturantropologi är affärsantropologi.
Lingvistisk antropologi Lingvistisk antropologi behandlar hur språk formar människors sociala liv. Lingvistisk antropologi utforskar hur språk bildar kommunikation, social identitet och gruppmedlemskap, organiserar olika kulturella övertygelser och ideologier samt utvecklar en samhällskulturell representation av människors sociala världar. Forskare inom lingvistisk antropologi fokuserar ofta på att dokumentera och studera hotade språk världen över.
Fysisk antropologi
Fysisk antropologi (ibland biologisk antropologi) studerar människosläktets särdrag och variation genom att utforska artens utvecklingshistoria och genetiska variation.
Modern fysisk antropologi omfattar dels utvecklingsbiologi, som studerar människosläktets utveckling (paleoantropologi) och dess förhållande till övriga primater (primatologi), dels humanbiologi, som studerar populationsgenetik, och anpassningsstudier (humanekologi), med tonvikt på studier av mänskliga gruppers biologiska anpassning till den fysiska miljön. En specialgren av den fysiska antropologin är rättsantropologin, som både ägnar sig åt kroppsidentifikation av lik, och att studera anatomin på döda vid arkeologiska undersökningar.
Historia miniatyr|Charles Darwin (1809–1882). Hans teorier fick stor betydelse för den vetenskapliga bilden av människan och därmed antropologins utveckling. miniatyr|Franz Boas (1858–1942), 1915. Liksom alla akademiska discipliner har det omgivande samhällets ideal och värderingar kommit att prägla antropologin – inriktningen av studier, utformningen av teoretiska modeller och tolkningen av forskningens resultat. Detta blir tydligt i en historisk överblick, där pedagogiskt avgränsade epoker avlöser varandra. Epokerna speglar visserligen en verklighet, men de som noga studerat enskilda antropologers studier kan ofta, som Robert Layton, konstatera att: "När jag gått tillbaka till de källor jag diskuterar, har jag ständigt funnit att dessa är långt mycket rikare på idéer än vad som kan utläsas ur någon sekundär källa."Robert Layton, Antropologisk teori, Nya Doxa, 1999.
Antiken Exempel på tidiga antropologiska beskrivningar är den grekiske historikern Herodotos, som omkring år 450 f.Kr. beskrev orsaken till persernas nederlag genom en noggrann redogörelse av olika berörda folk. Även den romerske historikern Tacitus skrev omkring år 100 e.Kr. en motsvarande beskrivning av de germanska folken, vilken ofta uppfattats vara präglad av kulturkritisk "primitivism", som romantiserar ett "naturligt" och "ursprungligt" liv.
Sedan antiken har föreställningen om ett naturtillstånd funnits, ett tillstånd som antogs uppstå om man kunde ta bort de lagar som (västerländska) människor skapat. Platon, Seneca, Thomas av Aquino, John Locke, Thomas Hobbes, Jean-Jacques Rousseau och Edmund Burke har exempelvis utlagt tankar om sådana förhistoriska naturtillstånd, ibland idealiserade (den ädle vilden), ibland svartmålande, som argument i sin samtids debatt.
Medeltiden (ca 500–1500) Berättelser från kristna missionärer fick starkt inflytande för dåtidens lärda uppfattning om andra folk. Ibland var dessa skildringar avsedda att rättfärdiga missionen och framställde därför de berörda folken som barbarer.
Adam av Bremen skildring av de nordiska folken från 1070-talet, var byggd på enbart hörsägen. Jesuiter som José da Costa och Bartolomé de Las Casas beskrev med sympati de sydamerikanska indianerna på 1500-talet, Francisco Xavier beskrev japanskt folkliv, jesuitpatern Athanasius Kircher beskrev Kina 1666.
Reseberättelser har fått betydelse, Marco Polo på 1200-talet, Christofer Columbus på 1400-talet, Olaus Magnus resa längs Norrlandskusten på 1500-talet.
Länge var John de Mandevilles reseberättelser från 1400-talet inflytelserika, men visade sig senare vara fiktiva. De var exempel på "skrivbordsantropologi". I bibliotekets reselitteratur kunde man ställa samman den berättelse man ville förmedla. Ingen ställde krav på "fältarbete".
1500-tal och 1600-tal Kolonialismen växte fram från 1500-talet och Michel de Montaignes kritik i texten Om kannibaler har uppmärksammats. Européer hade beskrivit de amerikanska urinvånarna som kannibaler. Men Montaigne påpekar att de "civiliserade" européerna först måste rannsaka sig själva, och nämner inkvisitionen som ett exempel. Och han betonar att den kannibalism som beskrivs som avskyvärd måste förstås i sitt sammanhang (ett tidigt exempel på kulturrelativism).
Thomas Hobbes hade i mitten på 1600-talet funnit att Amerikas indianer kom ganska nära hans föreställning om ett naturtillstånd, där varje människa var på vakt mot sin nästa och människors liv var "ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort". Jesuitpatern Joseph Lafitau beskrev nordamerikanska indianstammar 1724, och jämförde deras seder med antikens, som de hade beskrivits av grekiska och romerska författare.
Man har ofta önskat sammanfatta historiska skeenden i fasta mallar. Giambattista Vico förklarade 1725 historieutvecklingen som ett cykliskt förlopp med tre återkommande stadier: en teokratisk, en heroisk och en mänsklig ålder, vilket även långt senare haft inflytande på vetenskapligt tänkande.
1700-tal och upplysning Upplysningstidens tänkare efterstävade sekulär vetenskap, ett "fast sammanhållet system av fakta och förklaringar" grundad på ett naturvetenskapligt ideal om lagbundenhet och den nya psykologins människouppfattning.
Alexander Pope hade redan på 1730-talet fastlagt att "the proper study of mankind is man"Alexander Pope, Essay on man, 1732–34. – inte teoretisk spekulation eller filologiska studier, som man tidigare ägnat sig åt. Man skulle betrakta människan som biologisk varelse.
Montesquieus De l'esprit des lois, 1748, har kommit att betraktas som funktionalistisk i sitt teoretiserande om huruvida skillnader i olika rättssystem kunde förklaras av skillnader hos befolkning, temperament, religiösa uppfattningar, ekonomisk organisation, seder i allmänhet och livsmiljö. Känd är också hans geografiska determinism som den uttrycks i hans klimatlära.
Carl von Linné hade i mitten på 1700-talet klassificerat människan i fyra "varieteter" efter de fyra världsdelarna.Carl von Linné, Systema naturae, 1735, 1758. Inom ramen för den vetenskap som kom att kallas etnologi utvecklades vidlyftiga rasteorier på 1800-talet. I Linnés Systema naturae (1735) samordnades människan med de människolika aporna såsom högsta ordningen bland däggdjuren.
Jean-Jacques Rousseau och många efterföljare under 1700-talet gav kulturkritiskt stöd åt tanken om ett ursprungligt naturtillstånd som fritt och lyckligt. Diskussionen fördes genom Johann Gottfried Herders Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit (1784–91) över till romantikens tankevärld.
Evolutionismen (1850–1910) Under 1800-talet växte kunskapen om människans fornhistoria bl.a. genom paleontologiska fynd. Intresset för människans ursprung och utveckling ledde till olika teorier om raser (Blumenbach) och metoder för rasbestämning, till exempel genom mätning av kranier etc (Anders Retzius).
Darwins och Wallaces arbeten om arternas föränderlighet gav nya impulser till antropologins utveckling. De stora frågorna om människans uppkomst, släktets ålder, dess enhetlighet eller härstamning från flera skilda grupper dryftades nitiskt (Huxley, Latham, Tylor).
1900-talet