Antarktis är land- och havsområdena kring Sydpolen. Till skillnad från Arktis (som ligger runt Nordpolen och består av land- och havsområden inom flera olika världsdelar) så utgör Antarktis en egen världsdel, till största delen bestående av en enda sammanhängande landmassa (kontinenten Antarktis), som är till största delen täckt av inlandsis, så tjock att landytan pressats ner (i vissa områden till nivåer lägre än havsytans). Den är den enda kontinenten som saknar bofast mänsklig befolkning, men där finns människor mer eller mindre tillfälligt boende eller stationerade, främst på olika forskningsstationer.
Antarktis är även en egen djurgeografisk region (antarktiska regionen).
Etymologi miniatyr|Adéliepingvin finns i Antarktis och har svenskt och vetenskapligt artnamn efter området Adélieland i Antarktis. Namnet Antarktis är en latinisering av det grekiska sammansatta ordet ἀνταρκτική, antarktiké, femininum av ἀνταρκτικός, antarktikós, som betyder "motsatsen till Arktis, det vill säga "motsatsen till norr".
Aristoteles skrev i sitt verk om meteorologi, Μετεωρολογικά, om en Antarktisk region, cirka 350 f.Kr. Den grekiske eller feniciske kartografen Marinus från Tyros ska ha använt namnet i sin världskarta från 100-talet e.Kr., som inte finns bevarad. De romerska skriftställarna Gaius Julius Hyginus och Lucius Apuleius använde under första och andra århundradet e.Kr. det latiniserade begreppet från grekiskan, polus antarcticus. Från detta härrör fornfranska pole antarktike (1270 e.Kr.), som i modern tappning blivit pôle antarctique. Det lånades vidare till medelengelskans pol antarktik i en teknisk avhandling 1391 av den engelske poeten och diplomaten Geoffrey Chaucer och har i modern form blivit Antarctic Pole.
Det första formella omnämnandet av kontinenten som "Antarktis" dokumenterar sig till 1890-talet och den skotske kartografen John George Bartholomew. I det svenska språket finns Antarktis dokumenterat i geografisk betydelse sedan 1837.
Historia
Antarktis uppkomst Jorden har inte alltid sett likadan ut som den gör i dag. På grund av plattektonik och kontinentaldrift förflyttar sig jordens kontinenter över tid. Den berggrund som idag utgör Antarktis befann sig för 450 miljoner år (Ma) sedan vid ekvatorn. För ungefär 200 miljoner år sedan fogades den antarktiska kontinentalplattan samman med jordskorpan i de sydamerikanska, afrikanska, indiska och australiska plattorna. Landmassan kallades för Gondwana och utgjorde den södra delen av superkontinenten Pangaea. Denna superkontinent låg inte vid Sydpolen, vilket gjorde att Antarktis inte var det islandskap som det är nu, utan en varm och tropisk kontinent med riklig växtlighet bebodd av massor av olika djurarter, däribland dinosaurier.
För ungefär 180 miljoner år sedan började Antarktis och Afrika att brytas upp och ett stort hav mellan kontinenterna hade uppstått för 150 miljoner år sen. För 125 Ma bröt sig den indiska subkontinenten loss och började röra sig norrut, medan Australien och Nya Zeeland bröt sig loss för 100 Ma sedan. När Australien och Nya Zeeland hade brutit sig loss befann sig Antarktis redan över sydpolen.
Kontinenten upptäcks miniatyr|stående|Den brittiske kommendörkaptenen James Cook försökte redan år 1773 nå Sydpolen med sitt fartyg Resolution. Med hänsyn till Antarktis geografiska läge tog det lång tid innan kontinenten upptäcktes. Geografer och forskare hade dock i århundraden haft teorier om att en stor sydkontinent skulle existera. Detta antagande kallades för Terra Australis (Incognita), ’det (okända) södra landet’, och fanns på europeiska kartor från medeltiden ända till in på 1800-talet. Teorin fördes fram av den grekiske filosofen Aristoteles, men det var först under 100-talet som teorin utvidgades och uppmärksammades av geografen Klaudios Ptolemaios. Denne var övertygad om att en stor sydlig kontinent täckte stora delar av Indiska oceanen. Tanken om ett stort landområde nere i syd väckte stort intresse hos dåtida upptäcktsresande. Den brittiske upptäcktsresanden James Cook försökte redan 1773 att nå Terra Australis med sitt fartyg HMS Resolution. Cook nådde aldrig Antarktis, ty han sökte nå den från Stilla Havet där Antarktis kust ligger sydligare och hindrades av den tjocka packisen.
Flera försök att nå Antarktis gjordes efter Cook men man hindrades av det kalla stormiga havet. År 1820 var det den brittiske sjömannen Edward Bransfields tur att försöka nå kontinentens fastland. Bransfield har noterat i sina anteckningar att man skymtade ett is- och snötäckt land, vilket han gav namnet Trinity Land. Detta har efter senare kartläggning av Antarktis antagits vara den nordliga spetsen av Antarktiska halvön. Bransfield och hans följeslagare landsteg dock inte på fastlandet, utan förde istället utförliga kartanteckningar över området. Ryssen Fabian von Bellingshausen var även han under samma period som Bransfield på expedition runt Antarktis kuster. Han fann ett flertal öar och delar av Antarktis, bland annat har havet Bellingshausenhavet uppkallats efter honom. Den tredje i raden av upptäcktsresande på 1820-talet var segelfartygskaptenen Nathaniel Brown Palmer. Hans syfte med resan till Antarktis var, liksom för många andra resenärer, till största delen den stora efterfrågan på sälskinn. Palmer reste med fartyget Hero och utforskade främst södra delen av Antarktiska halvön 1820–1822. Han blev, tillsammans med sina medresenärer, de första amerikanerna att upptäcka Antarktiska halvön. Deras expedition blev lyckad då de fann ett flertal öar längs kusterna, bland annat Palmer Land, vilken upptäcktes den 16 november 1820 och uppkallades efter Nathaniel Palmer. I februari 1823 upptäckte britten James Weddell Weddellhavet efter att ha seglat med sitt valfångstfartyg på Antarktiska oceanen.
Antarktis hade nu upptäckts av både val- och säljägare. Den första iakttagelsen av fastlandet Antarktis kan inte exakt tillskrivas en enda person. Känt är att en amerikansk säljägare gjorde den första kända landstigningen på kontinenten 1821. Rykten och rapporter började sedan, på 1830-talet, att sprida sig bland världens länder att en stor kontinent var belägen vid Sydpolen. Detta medförde att flera länder skickade iväg forskningsexpeditioner med förhoppningen att upptäcka nya landområden. Bland dessa kan James Clark Ross, Charles Wilkes och Jules Dumont d’Urville nämnas. De fann en rad betydelsefulla öar och kustområden. Ross påbörjade sin resa till Sydpolen den 29 september 1839 med två fartyg. Han namngav ett flertal landområden vid Antarktis som han själv hade upptäckt. Han upptäckte Rosshavet och gjorde en stor utforskning av Victoria Land. Han fann även två vulkaner på Rossön, Mount Terror och Mount Erebus, vilka han namngav efter sina båda fartyg.
Geografi
Den antarktiska kontinenten ligger till den största delen inom södra polcirkeln (cirka 66:e breddgraden).World Fact Book, CIA (läst 4 december 2019)Perry-Castañeda Library Map Collection, UTL (läst 4 december 2019)Polar Discovery (läst 4 december 2019) Med ungefär 14 miljoner km² är Antarktis större än Europa. En exakt storlek är svår att fastställa. Landmassor och angränsande havsområden ligger under isen som kontinuerligt ändrar storlek. Den växer efter snöfall och blir mindre när isberg bryts loss.
De Transantarktiska bergen delar kontinenten i en mindre västlig och en betydligt större östlig del. Den högsta bergskedjan är Vinsonmassivet med berget Mount Vinson som är 4 897 meter högt. Djupaste punkten som är täckt med is ligger 2 538 meter under havsytan. Runt om Antarktis sträcker sig den Antarktiska oceanen, vilken består av allt hav söder om 60:e sydliga breddgraden. Den närmast liggande punkten på en annan kontinent är sydspetsen av Sydamerika, Kap Horn, som ligger ungefär på 55:e sydliga breddgraden, eller omkring 1000 km från nordspetsen av antarktiska halvön, ungefär på samma avstånd som fågelvägen mellan Malmö och Umeå.
Indelning Indelningen av Antarktis sker i stora områden, hav och shelfis:
Områden: miniatyr|En glaciär på den Antarktiska halvön. Antarktiska halvön Adelie Land Coats land Dronning Maud Land Enderby land George V Land Marie Byrd Land Neuschwabenland Wilkes Land
Hav: (randhav till Antarktiska oceanen) Scotiahavet Weddellhavet Rosshavet Amundsenhavet Bellingshausenhavet
Shelfisområden: Ross shelfis Riiser-Larsens shelfis Filchner-Rønnes shelfis Larsens shelfis
Isen
Inlandsisen Speciellt för Antarktis är att kontinenten är nästan helt täckt av is. Den antarktiska inlandsisen som är upp till 4 500 meter tjock innehåller omkring 90 procent av världens is och 60 procent av världens sötvattenreserver."Ice", British Antarctic Survey, läst 13 september 2023. Bara 280 000 km² (2 procent) av kontinentens yta är isfri, och består av områden med låg nederbörd eller bergskedjor som sticker upp genom isen.
Isberg Då och då lossnar stora tillplattade isberg från shelfisen som flyter några tusen kilometer ut i havet. Det tar ibland många år tills ett stort isberg smälter helt. Ofta bryts ett isberg i många mindre delar under sin tid på havet. Den 30 april 1894 siktade man ett isberg i Sydatlanten vid , vilket är den nordligaste positionen som ett isberg från Antarktis har siktats på.
Klimat miniatyr| Strand med pingviner Vädret på Antarktis skiljer sig på många sätt från klimat på andra kontinenter. Kontinenten är:
den kallaste (I kontinentens mitt är medeltemperaturen −55 °C. Vid kusterna ligger temperaturen under vintern (juni) omkring −18 °C och under sommaren (januari) något över noll. Den 10 december 2013 presenterades ett nytt världs-köldrekord uppmätt med satellit, vid den norska delen Valkyriedomen på –94,7 °C, och innan dess stod sig det föregående rekordet på −89,2 °C vid den sovjetiska forskningsstationen Vostok sedan den 21 juli 1983. den nederbördsfattigaste (vanligtvis faller nederbörd i Antarktis som snö). I kontinentens mitt ligger det årliga genomsnittet vid 40 liter per kvadratmeter (40 millimeter). Enligt definitionen är sådana områden att beteckna som öken. Den låga temperaturen håller avdunstningen nere. Vid kusterna är nederbörden betydligt större.) och den blåsigaste (I juli 1972 mättes vid den franska stationen Dumont d’Urville en vindhastighet på 327 kilometer i timmen, det vill säga 91 meter per sekund.)
Klimatet på Antarktis är betydligt kallare än klimatet på motsvarande breddgrader på det norra halvklotet. Detta beror till stor del på att det inte finns någon varm havsström liknande Nordatlantiska strömmen som ger ett varmare klimat, men också på att Antarktis är en kontinent. Detta innebär att de inre delarna klimatmässigt blir mer isolerade från omvärlden än motsvarande delar av Arktis.
Som jämförelse är årsmedeltemperaturen längst norrut på den antarktiska halvön jämförbar med den på Svalbard, och då är de nordligaste delarna av antarktiska halvön belägna ungefär på samma breddgrad som till exempel Umeå är på det norra halvklotet, och då har Umeå dessutom en betydligt högre årsmedeltemperatur än många städer i sydligaste Sydamerika.
I Antarktis mitt blir det aldrig plusgrader och den allra högsta temperaturen som hittills uppmätts på den geografiska sydpolen, vid Amundsen–Scott-basen, är cirka −13 °C.
Antarktis är även den enda kontinenten på hela jorden som har en av människan så gott som orörd natur, vilken även skyddas av Antarktisfördraget. Trots klimatet är Antarktis ett populärt turistmål under sommarsäsongen, bland annat tack vare den orörda naturen. Dock är det förhållandevis dyrt att resa hit, mycket på grund av all logistik och alla förberedelser som krävs.
Flora och fauna miniatyr|stående=0.6|Kejsarpingviner I havet runt Antarktis lever ett stort antal krill (Euphausia superba) och annat zooplankton som bildar basen i matkedjan för fiskar, bläckfiskar, pingviner, valar och sälar.