Hjärtdjur () är en roman av Herta Müller som ursprungligen publicerades på tyska år 1994 av Rowohlt Verlag samt i svensk översättning av Karin Löfdahl 1996. Romanen, som är ett av Müllers mest kända verk, handlar om fyra personer som bor och lever i det kommunistiska Rumäniens totalitära polisstatssamhälle fram till att de flyr till Tyskland. Romanen utspelar sig under 1970- och 80-talen. Berättaren är en oidentifierad ung kvinna som tillhör Rumäniens tyska minoritet, mycket likt författaren själv. Müller har sagt att romanen skrevs "till minne av mina rumänska vänner som mördades under Ceaușescus styre."
Romanen beskriver, liksom är fallet i många av Müllers verk, ställningen för dissidenterna i den tyska minoriteten i Rumänien, en grupp som drabbades av dubbelt förtryck under Ceaușescu. Den lantliga tyskspråkiga gemenskapen försöker bevara sin kultur genom att nogsamt upprätthålla sina traditionella normer. När huvudpersonerna väl flytt den kontrollerande miljön genom att uppta universitetsstudier i staden drabbas de, på grund av sin ställning som politiska dissidenter, av det förtryck som den totalitära regimen utövar. De som lyckas fly landet till Tyskland känner sig istället kulturellt utstötta, de behandlas inte som tyskar utan snarare som östeuropéer. Romanen vittnar om den rumänska regimens övergrepp och det påföljande traumat. Normala relationer mellan människor blir omöjliga genom bristen på yttrandefrihet, de ständigt närvarande hotet om våld, fängelse och avrättning samt misstanken att även den närmsta vän kan vara en förrädare. Romanen är skriven i en parataktisk stil med många tillbakablickar och tidsbyten, med ett språk som ger en inblick i traumat och förtrycket.
I sin tyska originalutgåva, samt den nederländska översättningen, fick romanen enbart ljummen uppmärksamhet, men uppmärksammades av den internationella publiken när den översattes till engelska av Michael Hoffmann 1996. Översättningen vann International IMPAC Dublin Literary Award 1998 – det största pris gett till ett enskilt fiktivt verk publicerat på engelska. Romanen hamnade på bästsäljarlistan på Amazon.com när Müller tillkännagivits 2009 års nobelpris i litteratur.
Handling Den första person som berättaren introducerar i romanen är en ung kvinna vid namn Lola. Lola delar rum med fem andra flickor – däribland berättaren – i en studentkorridor. Lola samlar sina erfarenheter i en dagbok, där hon bland annat återberättar sina försök att fly från skolans och samhällets totalitära värld genom nattliga bussturer och brutala sexakter med män som återvänder från fabriksarbetet på natten. Hon har även en affär med idrottsläraren och går snart med i kommunistpartiet. Den första delen av romanen slutar när Lola hittas hängd i garderoben. Hon har lämnat sin dagbok i berättarens väska.
Då Lola antas ha begått självmord och därigenom förrått sitt land och sitt parti blir Lola offentligt fördömd i en skolceremoni. Kort därefter delar berättaren Lolas dagbok med tre manliga vänner: Edgar, Georg och Kurt. Lolas liv blir för dem en flykt, då de också går på högskola och hänger sig åt samhällsfientliga aktiviteter: läser tyska böcker, sjunger förbjudna sånger, skriver kodade brev samt fotograferar fångbussar. Alla fyra kommer från tysktalande bakgrund, och alla får de brev från sina mödrar som klagar på sjukdomar och hur deras barns aktiviteter orsakar dem problem. De har också alla fäder som var med i SS under andra världskriget. De gömmer dagboken och andra dokument, däribland fotografier och böcker, i en brunn vid en övergiven sommarbostad i staden. Det framkommer snart att en officer i Securitate, kapten Pjele, intresserar sig för de fyra och börjar utsätta dem för regelbundna förhör. Deras egendom genomsöks, brev öppnas och de hotas av kaptenen och hans hund – som också han heter Pjele.
Efter att de fyra tagit examen går de skilda vägar, men upprätthåller kontakten genom brev och regelbundna besök. Securitate läser dock deras brev. De tar lågbetalda jobb – Kurt på ett slakteri och berättaren som översättare av tyska manualer på en fabrik. En ny femte medlem, Tereza, blir nära vän med berättaren, tills det framkommer att hon har arbetat åt Pjele.
De fem personernas liv blir allt mer miserabla, och trots att de börjar följa regimens krav förlorar de sina jobb av politiska skäl. De överväger att fly. Georg är den första som lyckas lämna landet. Bara efter några veckor i Tyskland påträffas han död nedanför ett fönster på ett hotell i Frankfurt. Fallet kan tolkas som ett självmord. Berättaren och Edgar flyr även de till Tyskland, men fortsätter få dödshot. Kurt stannar i Rumänien, nu utan arbete, och hittas senare hängd. Romanen slutar med samma text som den började: "Om vi tiger är vi opålitliga, sade Edgar, om vi talar är vi löjliga."Müller (2009), s. 7, 212
Romanfigurerna Berättaren, Edgar, Georg och Kurt kommer alla från liknande bakgrunder: de tillhör den tyska minoriteten i Rumänien, och studerar vid samma universitet. De utsätts för förföljelse och är motståndare till regimen. Romanfigurerna, och i synnerhet Edgar, Georg och Kurt, är medvetet beskrivna på ett ganska odetaljerat vis: "karaktärisering är inte vad som eftersträvas. Müller är i första hand en poet", och den poetiska ådran förklarar bristen på organiserade kapitel och övergångar som kopplar ihop texten. Av de sex huvudpersonerna som utsätts för regimens förtryck överlever endast berättaren och Edgar medan Lola och Kurt hittas hängda, Georg begår självmord efter sin flykt till Tyskland, och Tereza – berättarens vän som förråder henne och anger henne till Securitate – dör av cancer.
Genre miniatyr|Plommonen utgör ett exempel på varför romanen har kallats för en allegori.
Romanen är delvis självbiografisk. I likhet med berättaren kommer Müller från Rumäniens tyskspråkiga minoritet – schwaberna från Banatet – med en tidigare SS-soldat till far. Müller utbildade sig till lärare men blev avskedad när hon vägrade samarbeta med Securitate, vilket föranledde hennes flykt till Tyskland 1987. I en intervju från 1998 nämner hon att i några av romanfigurerna återfinns verkliga personer: "så var redan fallet i min förra bok [Hjärtdjur]. Eftersom min bästa flickkompis dog ung, och eftersom hon hade förrått mig, och eftersom jag var tvungen att förakta henne och inte kunde sluta älska henne." I en tidigare intervju med den danska tidningen Politiken förklarade hon ytterligare romanfiguren Tereza och likheterna med sin verkliga vän: "Jag hade en nära vän i Rumänien, som kom och besökte mig i Tyskland, när jag till slut hade flytt landet. Hon arbetade för Securitate, visade det sig senare. Hon lämnade sitt pass öppet, och jag råkade se det en morgon, när hon var ute. Ingen vanlig person hade pass med visa till Grekland, till Italien och Spanien. Hon erkände allt, och kort därefter var jag naturligtvis tvungen att kasta ut henne. Detta hände samtidigt som jag fick dödshot likt så många andra som flytt från Rumänien, och jag höll mig långt borta från rumäner som jag inte kände eller inte kunde lita på. Men hon var min vän.
Romanen uppfyller delvis kriterierna för en allegori: exempel på detta är de gröna plommonen. I boken varnar mödrar sina barn att inte äta gröna, omogna plommon eftersom de är giftiga. Samtidigt skildrar romanen hur poliskonstaplar regelbundet vräker i sig av frukten. "Konstaplarnas brist på måtta i ätandet av frukten är en parallell till det hänsynslösa förföljandet av människorasen" under Ceaușescu. De gröna plommonen är även en liknelse till barndomen, eller regression till barndomen. "Berättaren tittar på de rumänska polisvakterna på stadens gator i takt med att de girigt pallar gröna plommon ... De blev återigen barn, och stal plommon från byträden. Müllers bild av en polisstat vaktad av plommontjuvar känns som en sorts fabel om frosseriets, galenskapens och brutalitetens förenade djävulskap." "The narrator watches the Romanian police guards in the streets of the city as they greedily pocket green plums ... 'They reverted to childhood, stealing plums from village trees.' Ms. Muller's vision of a police state manned by plum thieves reads like a kind of fairy tale on the mingled evils of gluttony, stupidity and brutality."
Språk och stil miniatyr|180px|Herta Müller, 2007.
Kritiker har kallat Müllers skrivande politiskt: "en sorts manifestmotstånd mot totalitära maktanspråk." De har även kommenterat och analyserat på hennes "komplexa och tvetydiga bildspråk." Enligt Larry Wolff som recenserade boken i The New York Times är språkets poetiska kvalitéer kopplade till författarens mål: "författaren försöker skapa en form av poesi ur den spirituella och materiella fulheten i det kommunistrumänska livet." I allmänhet har kritikerkåren uppskattat romanens språk – däribland Nicholas Lezard i The Guardian:
Prosan är, trots sin enkelhet på den enskilda meningsnivån (och vi kan anta att Hofmanns översättning är väldigt trogen originalet) växlande och oklar, till den grad att vi då och då blir osäkra på vad som exakt händer – vilket är en avsiktlig flykt från kausaliteten, och ganska förståeligt i ett land där alla (till och med hästarna) har blivit galna av rädsla.
Även om romanens språk, och Müllers språk i allmänhet, hyllas för sin precision – Peter Englund, Svenska akademiens dåvarande ständige sekreterare, anmärkte på hennes "extrema noggrannhet med ord""extreme precision with words" – är det många saker som förblir osagda. En kritiker i The Australian konstaterade att berättaren aldrig namnges, att orden "totalitär" och "frihet" aldrig förekommer, och att Ceaușescu, oftast enbart refererad till som "diktatorn", bara namnges två gånger – först när en romanfigur, en judisk överlevare från andra världskriget, anmärker på hur hälsningen "ciao" också är första stavelsen i diktatorns namn, och andra gången när en jämförelse görs mellan Ceaușescu, Hitler och Stalin.
Tematik Trauma stående|miniatyr|En kritiker menar att Hjärtdjur skrevs som ett svar till livets trauman under Ceaușescus diktatur, när Rumäniens invånare levde i konstant skräck för säkerhetspolisen eller Securitate. Psykiska trauman orsakade av rädslor är ett tema som är genomgående i hela romanen: "rädsla, isolering och övergivenhet karaktäriserar både berättaren och hennes tre vänner... Müller beskriver hur rädslan får sitt eget liv: den blir självständig från den utsattes vilja.""Fear, isolation, and abandonment characterize the lives of the first-person narrator and her three friends....Müller describes how fear acquires a life of its own; it becomes independent of the subject's will." En kritiker menar att Hjärtdjur skrevs som ett svar till livets trauman under Ceaușescus diktatur, när Rumäniens invånare levde i konstant skräck för säkerhetspolisen eller Securitate."Herztier was written in response to the trauma of life under the Ceauşescu dictatorship, when the citizens of Romania lived in constant fear of the secret police or Securitate." Müller har i en intervju sagt att den rädsla som beskrivs i romanen också är självbiografisk.