Sånt händer inte här är en svensk dramafilm från 1950 i regi av Ingmar Bergman. I rollerna ses Signe Hasso i sin första svenska filmroll på över ett decennium samt i övrigt bland andra Alf Kjellin och Ulf Palme.
Handling En främling anländer med flyg till Stockholm från diktaturstaten Liquidatzia. Från sitt hotellrum söker han telefonkontakt med militärattachén vid amerikanska ambassaden men når honom inte. I Sverige vistas flyktingar från områden som Liquidatzia ockuperat. En grupp har samlats för att fira ett bröllop. Bland deltagarna finns den unga rättskemisten Vera. Medan festen pågår kommer den svenska poliskommissarien Björn Almkvist och meddelar Vera att en av flyktingarna, en kvinna, begått självmord till följd av de hotelser Liquidatzias agenter i Sverige utsatt henne för. Vera, som en gång varit tillsammans med Almkvist, anförtror honom sin egen oro. När Vera återvänder till sitt hotellrum samma kväll sitter främlingen där. Han är Atkä Natas, moraliskt upplöst av sina krigserfarenheter och lika beredd att gå de makthavandes ärenden för att överleva. Han har bland annat tjänstgjort som lägerchef och låtit avrätta tusentals människor.
Vera har gift sig med Natas för att skydda sina föräldrar men Atkä berättar att han angivit dem. De har därefter deporterats. Atkä har tagit med sig hemliga uppgifter om diktaturstatens agenter och om de politiska förhållandena i landet för att om nödvändigt kunna hoppa av västerut. Dokumenten förvarar han i en portfölj. Ingenting binder nu Vera vid Natas. På natten sticker hon en injektionsspruta med bedövningsmedel i nacken på honom, tar de hemliga handlingarna och sänder dem till polisen. En studentfirande provinsialläkare på hotellet konstaterar att mannen är död, möjligen mördad. Liquidatzias agenter tar sig in på hotellrummet och för bort "liket". Natas är i själva verket bara bedövad. Då han kvicknar till tvingas han under tortyr bekänna att han förlorat de hemliga handlingarna och vad de innehåller. Han beordras att återskaffa portföljen och hjälpa till att oskadliggöra Vera.
Almkvists känslor för Vera har på nytt väckts. I stället för att arrestera henne för mord tar han henne med sig till sitt hem i en förort. Där uppenbarar sig plötsligt Natas och lyckas med list ta ifrån polisen både tjänstepistolen och portföljen. Agenterna, som skuggat Natas, tränger sig in, misshandlar Almkvist och för bort Vera i sin bil. Omtöcknad försöker Almkvist förflytta sig till stan. Upprörda villaägare ser hans vingliga bilfärd som ett fall av rattfylleri. I ett obevakat ögonblick lyckas Natas fly ur agenternas bil med portföljen men de är honom snart i hälarna. Instängd på Katarinahissens gångbro föredrar han att kasta sig ned hellre än att låta sig gripas. Almkvist har erinrat sig namnet på en båt agenterna talat om: MROFNIMOK GADYN. Ett stort polispådrag dras samman i hamnen och båten genomsöks under Almkvists ledning. Tack vare en liten hund spåras Vera som ligger bakbunden och överplåstrad i botten på en livbåt. Under kaptenens protester för Björn Vera tillbaka till Sverige, åberopande att hon är misstänkt för mordförsök.
Rollista i urval
Signe Hasso – Vera Irmelin, rättskemist, flykting Alf Kjellin – Björn Almkvist, kriminalkommissarie Ulf Palme – Atkä Natas, agent Gösta Cederlund – provinsialläkare Yngve Nordwall – Lindell, kriminalkommissarie Hannu Kompus – flyktingpräst Sylvia Tael – Vanja, flykting Els Vaarman – flyktingkvinna, mötestalare Edmar Kuus – Leino, alias Sander, angivare Helene Kuus – flykting, kvinna på bröllopet Rudolf Lipp – "Skuggan" Segol Mann – agent för Liquidatzia Willy Koblanck – agent för Liquidatzia Gregor Dahlman – agent för Liquidatzia Gösta Holmström – agent för Liquidatzia Ivan Bousé – agent för Liquidatzia Hugo Bolander – hotellföreståndare Stig Olin – ung man i förorten Magnus Kesster – villaägare Alexander von Baumgarten – kapten på "Mrofnimok Gadyn" Ragnar Klange – bilist Lillie Wästfeldt – hans fru Hanny Schedin – dam med störd nattsömn Gunwer Bergkvist – radiotelefonist Mona Geijer-Falkner – kvinna i hyreshuset Erik Forslund – portvakt i ateljéhuset Sven-Axel "Akke" Carlsson – ung man vid bil Helga Brofeldt – chockad kvinna Georg Skarstedt – bakfull arbetare Tor Borong – laboratorievaktmästare/teaterinspicient Maud Hyttenberg – student vid Karl XII:s staty Wera Lindby – chockad kvinna Mona Åstrand – ung flicka Fritjof Hellberg – styrman på båten Eddy Andersson – maskinist Wiktor "Kulörten" Andersson – ej identifierad roll Nils Hultgren – ej identifierad roll Peter Winner – ej identifierad roll Gustaf Hedström – ej identifierad roll Olof Sjöstrand – ej identifierad roll Gustaf Hiort af Ornäs – ej identifierad roll Birger Sahlberg – ej identifierade roller
Om filmen Romanen Inom 12 timmar av den norske författaren Peter Valentin - pseudonym för Waldemar Brøgge - utkom i Stockholm 1944 på Bonniers förlag. Den hade inte publicerats i bokform i Norge. Boken omarbetades till filmmanus av Herbert Grevenius och filmades med Gunnar Fischer som fotograf. Författaren ansågs vid krigsslutet politiskt belastad genom en alltför dokumentär skildring av den norska motståndsrörelsen i Den osynliga fronten (utgiven under pseudonymen Carsten Frogner på Ljus Förlag i Stockholm 1943) och satt efter återkomsten till Norge en tid i fängelse.Svensk Filmografi 5, s 89
Inspelningen startade den 6 juli, så gott som direkt efter Bergmans Sommarlek och avslutades den 19 augusti 1950. Exteriörer togs bland annat på Södermalm i Stockholm: kring Mosebacke torg och Katarinahissen och i Hammarbyhamnen. En interiör från den rivna SF-biografen Lejonungen med dess unika södermalmsperspektiv längs högra väggen ingår.
Export av filmen planerades från början, varför en engelsk version samtidigt framställdes. Kontrakterandet av Signe Hasso och Alf Kjellin kan ses som ett led i bolagets strävan att nå ut på den angloamerikanska marknaden. Signe Hasso, som då inte uppträtt i svensk film sedan början av 1940-talet, var bofast i Hollywood men teaterengagerad i England. Alf Kjellin hade inlett sin amerikanska karriär. I England släpptes filmen ut vid årsskiftet 1952/53 under titeln Hight Tension, i Tyskland kom den 1959 med titeln Menschenjagd. Enligt filmens prolog var "alla händelser, situationer, personer, miljöer och repliker" uppdiktade för att det lilla och fredliga land där historien utspelas skulle "förbli obemärkt". Bara tre kritiker lät emellertid bli att direkt nämna vad som kunde underförstås i filmen: att den handlade om sovjetspionage på baltiska flyktingar i Sverige. De svenska tidningarna var försiktiga när det gällde att sätta verket i samband med det kalla kriget. Ny Dags recension var i det fallet unik. Möjligen förstod dess författare omedelbart innebörden i ordleken "Atkä Natas" (Äkta Satan) och "Mrofnimok Gadyn" (Kominform Ny Dag).Svensk Filmografi 5, s 89
Originalmusiken komponerades av Erik Nordgren och Herbert Stéen-Östling (endast exportversionen). Filmen premiärvisades den 23 oktober 1950 på biografen Röda Kvarn i Stockholm. Den var 84 minuter lång och tillåten från 15 år.
Bergman har i efterhand förhållit sig starkt kritisk till filmen. Han har även förklarat att filmen tillkom under pressade förhållanden där dålig privatekonomi var orsaken till att han tog sig an projektet. Kontakten med de estniska flyktingar, som medverkade, kom Bergman att inse att han gjorde "fel film". Detta ledde till att han ytterligare underströk de overkliga och parodiska inslagen.Bergman om Bergman, s 54
Jag åtog mig regin av ekonomiska skäl... (-) För mig blev den en plåga, ett bra exempel på hur illa man mår när man gör någonting som man inte vill göra. Det var inte beställningssituationen som sådan som gjorde ont. (-) "Sånt händer inte här" var som sagt en plåga från början till slut. Jag var inte främmande för att göra en deckare eller en thriller. Det var inte det som var orsaken till min vantrivsel. Det var heller inte Signe Hasso. Hon var inkallad som den internationella stjärnan i en film som SF med ofattbar enfald hoppades skulle bli en framgång ute i världen. "Sånt händer inte här" gjordes därför i två versioner: en svensk och en engelskspråkig. Men Signe Hasso, som var en begåvad och varm mänska, mådde dåligt under inspelningen. Hon var beroende av mediciner och man visste aldrig när hon var euforisk eller depressiv. Det var visserligen en svårighet men den var inte avgörande. Min kreativa förlamning inträdde efter fyra inspelningsdagar. Jag träffade då de exilbaltiska skådespelare som skulle medverka. Det var ett chockartat möte. Jag insåg plötsligt vilken film vi borde ha gjort. Det fanns bland dessa landsflyktiga aktörer öden och erfarenheter som gjorde den lättsinnigt konstruerade intrigen i "Sånt händer inte här" närmast obscen. Innan den första veckan var slut begärde jag företräde hos SF-chefen Dymling och bad honom att lägga ner projektet. Men tåget var i gång och gick inte att stoppa. (-) Det finns några filmer jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. "Sånt händer inte här" är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd. Den andra är "Beröringen". Båda har cementerat en bottennivå. Straffet uteblev inte. "Sånt händer inte här" gick till premiär hösten 1950 och blev ett välförtjänt kritiker- och publikfiasko.Bergman: Bilder, s 285-290
Mottagande Det rådde delade meningar om vad för slags film Grevenius och Bergman egentligen hade åstadkommit. Carl Björkman (Dagens Nyheter) erinrade sig Weyler Hildebrands farser från förkrigstiden, Harry Schein (BLM) kände sig säker på att upphovsmännen försökte plagiera hollywoodska agentthriller, Nils Beyer (Morgon-Tidningen) menade att uppsåtet var gott - att varna svenska folket för att låta dupera sig av totalitära regimer - men verklighetsillusionen brast; Ny Dags recensent satte filmen i kategorin nazistisk sovjethets.Svensk Filmografi 5, s 89
Björkman ville inte ta filmen på allvar: Med sina mystiska gangsters i Stockholmsmiljö - framför allt opererande på Mosebacke Inn Hotell - och bakom Södra Teaterns kulisser -, med sina biltransporterade, hemligblickande agenter och med sin bortrövade kvinna (-)... ja, med allt detta kom jag framför allt att tänka på några Weyler Hildebrandska filmer från 20-talets slut och 30-talets början. "Skepp ohoj!" hette en av dem. Jag kan inte ta den här på mera allvar - fast det säkert är meningen att den just ska tas på allvar.Dagens Nyheter 24 oktober 1950
Robin Hood (Stockholms-Tidningen) tillhörde de ganska nöjda eftersom han var övertygad om att han sett ett "välgjort raffel kring totalitärsmusslet i Stockholm - med satirisk udd": Det är där vitsen ligger, den vits som försmåttt så konstnärliga herrar som Herbert Grevenius och Ingmar Bergman att syssla med något så suspekt som rena rafflet. De vill ge svenska folket en körare.Stockholms-Tidningen 24 oktober 1950
Bergman hade för en gångs skull inte sitt hjärta med i arbetet ansåg Lill i Svenska Dagbladet, som bekände sig oengagerad: Bergmans frenesi är borttappad i gatuvimlet och biljakterna, hans fräna humor finner inga hållpunkter i dialog och situationer, hans inspirerande personinstruktion har inte något fäste i dessa glatta figurer ut en äventyrsnovell. Så sitter vi där, lite långa i ansiktet och med bara ett tveksamt leende till övers för alltsammans, inklusive en skådespelartrio som Signe Hasso, Ulf Palme och Alf Kjellin. Samt tror inte att sånt händer här - inte på det sättet!Svenska Dagbladet 24 oktober 1950