Den tredje mannen (engelska: The Third Man) är en brittisk film noir från 1949 i regi av Carol Reed efter manus av Graham Greene. Huvudrollerna spelas av Joseph Cotten, Alida Valli, Orson Welles och Trevor Howard. Handlingen utspelar sig i efterkrigstidens Wien och handlar om amerikanska Holly Martins (Cotten), som anländer till staden för att ta ett jobb tillsammans med sin vän Harry Lime (Welles), men får ganska snart veta att Lime har dött. Dödsbudet gör att Martins blir misstänksam och bestämmer sig för att stanna i Wien för att undersöka saken.
Den stämningsfulla användningen av svartvitt expressionistiskt foto av Robert Krasker, med hård belysning och till stor del subtil kamerateknik med "holländsk vinkel" (sned kameravinkel), är ett viktigt inslag i Den tredje mannen. I kombination med den ikoniska temamusiken av cittraspelaren Anton Karas, sönderbombade platser och hyllade framträdanden från skådespelarna, framkallar stilen atmosfären av ett utmattat, cyniskt efterkrigstids Wien i början av det kalla kriget.
Greene skrev en novellförlaga innan han skrev manuset. Karas titelkomposition "The Harry Lime Theme" toppade de internationella musiklistorna 1950, vilket gav den tidigare okända artisten internationell berömmelse. Senare har temat varit en inspirationskälla för exempelvis Nino Rotas huvudmelodi i Federico Fellinis Det ljuva livet (1960).
Den tredje mannen anses vara en av de bästa filmerna genom tiderna, hyllad för sitt skådespeleri, sin musik och sitt atmosfäriska foto.Halliwell, Leslie and John Walker, ed. (1994). Halliwell's Film Guide. New York: Harper Perennial. . p 1192. 1999 röstade British Film Institute fram Den tredje mannen till den bästa brittiska filmen genom tiderna. År 2011 rankade en omröstning bland 150 skådespelare, regissörer, författare, producenter och kritiker för Time Out den som den näst bästa brittiska filmen någonsin.
Handling Filmen utspelar sig år 1948 i efterkrigstidens Wien i Österrike. Staden är fortfarande uppdelad i ockupationszoner av de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Stora delar av centrum är sönderbombade och svarta börshandeln härskar.
Holly Martins (Joseph Cotten), en amerikansk författare av västernthrillers, anländer till Wien efter andra världskriget för att söka efter sin barndomsvän Harry Lime (Orson Welles), som har erbjudit honom ett jobb. Martins får dock veta att Lime har blivit påkörd av en bil när han korsade gatan och avlidit. På Limes begravning träffar Martins två brittiska kungliga militärpoliser: sergeant Paine (Bernard Lee), ett fan av Martins böcker, och major Calloway (Trevor Howard). Efteråt blir Martins ombedd av Mr. Crabbin (Wilfrid Hyde-White) att föreläsa på en bokklubb några dagar senare. Han träffar också en vän till Lime, "Baron" Kurtz (Ernst Deutsch), som berättar för Martins att han och en annan vän, en rumän vid namn Popescu (Siegfried Breuer), bar Lime till gatkanten efter olyckan. Innan han dog bad Lime dem att ta hand om Martins samt Limes flickvän, skådespelerskan Anna Schmidt (Alida Valli).
När Martins och Anna ifrågasätter Limes död inser de att det finns motstridiga uppgifter om huruvida Lime kunde tala före sin död, och om två eller tre män bar bort kroppen. Portieren (Paul Hörbiger) i Limes lägenhet berättar att han såg en tredje man hjälpa till att bära bort kroppen. Senare erbjuder sig portieren att ge Martins mer information, men han mördas innan Martins hinner prata med honom. Martins konfronterar major Calloway och kräver att Limes död utreds. Calloway avslöjar att Lime stal penicillin från militärsjukhus med hjälp av en anställd, spädde ut det och sedan sålde det på svarta marknaden och skadade eller dödade otaliga vuxna och barn. Martins, som övertygats av konkreta bevis, går med på att lägga ner sin utredning och ge sig av.
Samma kväll besöker Martins Anna, som han blivit förälskad i. Utanför går en man över gatan mot hennes ytterdörr, men flyttar sig därifrån efter att ha sett Martins vid fönstret. Efter att ha lämnat Anna går Martins runt på gatorna tills han lägger märke till Annas katt och inser att någon tittar på från en mörk dörröppning. I en tillfällig ljusglimt avslöjas den som Harry Lime. Martins ropar men Lime flyr och försvinner. Martins kallar på Calloway, som inser att Lime har rymt genom stadens omfattande kloaksystem. Den brittiska polisen gräver upp Limes kista och upptäcker att kroppen tillhör den försvunne anställde som stal penicillinet åt Lime. Anna, som är tjeckiska, ska skickas till den sovjetiska sektorn, och förhörs igen av Calloway.
Martins möter Lime och de åker upp i Wiener Riesenrad. Lime hotar Martins innan han snabbt ger sig av. Calloway ber sedan Martins att hjälpa till att arrestera Lime. Martins går med på att hjälpa till på ett villkor: att Anna ska få fri lejd ut ur Wien. Anna är på väg att åka med tåget när hon får syn på Martins, som har kommit för att observera hennes avfärd. Hon tvingar planen ur honom men vill inte ha någon del i den. Martins blir upprörd och bestämmer sig för att lämna Wien, men på vägen till flygplatsen stannar Calloway till vid ett sjukhus för att visa Martins barn som är handikappade eller döende i hjärnhinneinflammation och som behandlats med Limes utspädda penicillin. Martins går återigen med på att hjälpa polisen.
Lime anländer till ett litet kafé för att träffa Martins, men Anna lyckas varna Lime för att polisen närmar sig. Han försöker fly igen med hjälp av avloppstunnlarna, men polisen är beredd och förföljer honom under jord. Lime skjuter och dödar sergeant Paine, men Calloway skjuter och sårar Lime svårt. Skadad släpar sig Lime uppför en gjutjärnstrappa till ett brunnsgaller i gatan. Men han kan inte lyfta av det. Martins hittar Lime vid gallret och de utbyter en blick. De hör Calloway skrika att Martins inte får ta några risker och att om han hittar Lime måste han skjuta honom så fort han får syn på honom. Fångad och fortfarande tittande på sin gamle vän nickar Harry lätt med huvudet och Martins skjuter och dödar honom med Paines pistol.
Martins går på Limes andra begravning, med risk för att missa sitt flyg från Wien. Han väntar på kyrkogårdsgången för att prata med Anna, men hon ignorerar honom totalt och går rakt förbi utan att ens kasta en blick åt hans håll.
Rollista i urval Joseph Cotten – Holly Martins Alida Valli – Anna Schmidt Orson Welles – Harry Lime Trevor Howard – Major Calloway Bernard Lee – Sgt. Paine Wilfrid Hyde-White – Crabbin Erich Ponto – Dr. Winkel Ernst Deutsch – "Baron" Kurtz Siegfried Breuer – Popescu Paul Hörbiger – Karl, Harrys portier Hedwig Bleibtreu – Annas hyresvärdinna
Produktionen Förlaga Sir Alexander Korda gav Graham Greene i uppdrag att skriva manus till en film som Carol Reed skulle regissera. För att klara av att göra ett filmmanus, skrev Greene en berättelse. Han hade bara en tänkt inledande mening, nerklottrad på ett kuvert, som utgångspunkt. Berättelsen blev ett arbetsmanus, som Greene och Reed sedan hade som grund för att arbeta fram det färdiga filmmanuset. Efter framgångarna med filmen gav man ut detta arbetsmanus i bokform 1950.
Innan Graham Greene skrev manuset arbetade han fram karaktäriseringen och stämningen i berättelsen genom att skriva en novell som en förlaga till manuset. Han hade aldrig för avsikt att den skulle läsas av allmänheten, även om den senare publicerades under samma namn som filmen. 1948 träffade han Elizabeth Montagu (1909–2002) i Wien. Hon guidade runt honom i staden, dess kloaker och några av dess mindre välrenommerade nattklubbar. Hon introducerade också Greene för Peter Smolka, centraleuropeisk korrespondent för The Times. Smolka försåg Greene med historierna om den svarta marknaden i Wien.
Berättaren i novellen är Major Calloway, vilket ger boken en något annorlunda betoning än manuset. En liten del av hans berättarröst visas i modifierad form i filmens början i Reeds voice-over: "I never knew the old Vienna". Andra skillnader är både Martins och Limes nationaliteter; de är engelska i boken. Martins förnamn är Rollo snarare än Holly. Popescus karaktär är en amerikan som heter Cooler. Crabbin var en av karaktärerna i novellen. Manusets ursprungliga utkast ersatte honom med två karaktärer, spelade av Basil Radford och Naunton Wayne, men i slutändan förblir Crabbin i filmen, liksom i novellen, en enda karaktär.
Det finns också en skillnad i slutet. Novellen antyder att Anna och Martins är på väg att börja ett nytt liv tillsammans, i skarp kontrast till den omisskännliga nobben av Anna som avslutar filmen. I boken går Anna bort från Limes grav, men texten fortsätter:
Jag såg hur han klev iväg med sina förvuxna ben efter flickan. Han hann ifatt henne och de gick sida vid sida. Jag tror inte att han sa ett ord till henne: det var som slutet på en berättelse, förutom att innan de försvann ur min åsyn var hennes hand om hans arm – vilket är hur en berättelse brukar börja. Han var en mycket dålig skytt och en mycket dålig karaktärsbedömare, men han hade ett sätt med västernfilmer (ett trick för spänning) och med tjejer (jag vet inte vad).
Under inspelningen av filmen var slutscenen föremål för en dispyt mellan Greene och David O. Selznick, som ville ha ett lyckligt slut på novellen, och Reed, som envist vägrade att avsluta filmen med vad han ansåg vara en artificiellt lycklig ton. Greene skrev senare: "En av de mycket få stora dispyterna mellan Carol Reed och mig gällde slutet, och han har triumferande fått rätt."
David O. Selznicks bidrag, enligt honom själv, var främst skådespelarna Cotten och Welles och att ha producerat den förkortade amerikanska versionen.
Genom åren har det ibland spekulerats i att Welles, snarare än Reed, de facto var regissören av Den tredje mannen. I Jonathan Rosenbaums bok Discovering Orson Welles från 2007 kallar Rosenbaum det för en "populär missuppfattning",Rosenbaum, Jonathan, Discovering Orson Welles, University of California Press; 1st edition (2 May 2007), p.25 även om Rosenbaum noterade att filmen "började eka av det wellesianska temat om sviken manlig vänskap och vissa besläktade idéer från Citizen Kane".Rosenbaum, Jonathan. Welles in the Limelight JonathanRosenbaum.net n.p. 30 July 1999. Web. 18 October 2010. I den slutliga analysen skriver Rosenbaum: "[Welles] regisserade inte något av filmen; Grunderna i hans fotograferings- och redigeringsstil, dess musik och betydelse, är helt enkelt frånvarande. Ändå lever gamla myter hårt kvar, och vissa tittare envisas med att tro något annat." Welles själv underblåste denna teori i en intervju 1958, där han sa att han hade haft en viktig roll i skapandet av Den tredje mannen, men att det var en "känslig fråga, eftersom [han] inte var producenten".Welles, Orson, Mark W. Estrin. Orson Welles: Interviews. Mississippi: University Press of Mississippi, 2002. Print. I en intervju med Peter Bogdanovich 1967 sa Welles dock att hans inblandning var minimal: "Det var Carols film".Bogdanovich, Peter, This Is Orson Welles, Da Capo Press (21 March 1998) p. 220, Welles bidrog dock med några av filmens mest kända dialoger. Bogdanovich sade också i inledningen till DVD:n:
Jag tycker dock att det är viktigt att notera att utseendet på Den tredje mannen – och faktiskt hela filmen – skulle vara otänkbart utan Citizen Kane, Främlingen och Lady från Shanghai, som Orson alla gjorde på 40-talet, och som alla föregick Den tredje mannen. Jag tror att Carol Reed definitivt var influerad av regissören Orson Welles från de filmer han hade gjort.
Inspelning