stående=1.5|miniatyr|Utbredningen av keltiska folk, enligt den traditionella åsikten: gult kärnområdet,ljusgrönt maximala spridningsområdet, mörkare grönt områden som talade keltiska språk under medeltiden, mörkast grönt dagens språkområde. miniatyr|300 px|Utbredning av keltisk kultur. miniatyr|höger|300px|Keltisk dolk. miniatyr|stående=1.2|Döende gallern en romersk staty.
Kelter är en i historiskt och arkeologiskt syfte använd benämning på flera besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före Kristus och framåt. Kelterna utvecklade en högtstående kultur som, tillsammans med den grekiska och romerska, utgjorde grunden till den tidiga medeltiden i Europa.
Det keltiska kulturella arvet återfinns idag främst hos etniska grupper i de keltiska nationerna (Irland, i Wales, Skottland, Bretagne och Cornwall).
Namn och terminologi
Antika Den första kända användningen av namnet 'kelter' – som Κελτοί (Keltoi) på forntida grekiska – gjordes av den grekiska geografen Hekataios från Miletos 517 f.Kr., när han skrev om ett folk som bodde nära Massilia (nuvarande Marseille), i södra Gallien. Under det femte århundradet f.Kr. skrev Herodotos om Keltoi att de bodde vid Donaus källa längst västerut i Europa.Herodotus, The Histories, 2.33; 4.49. Keltois etymologi är oklar. Möjliga rötter inkluderar indoeuropeiska *kjel 'att gömma sig' (ses även i fornirländska ceilid), *kjel 'att värma' eller *kel 'att förmå'.John T. Koch (ed.), Celtic Culture: a historical encyclopedia. 5 vols. 2006. Santa Barbara, California: ABC-CLIO, p. 371. Ordet kan komma från det keltiska språket. Lingvisten Kim McCone stöder denna uppfattning: han anför att Kelt- finns i namnen på flera forntida galler som Celtillus, far till Vercingetorix. Han föreslår att det betydde folket eller ättlingarna till "den dolda" och noterar att gallerna hävdade härkomst från en underjordisk gud (enligt Caesars De Bello Gallico) och kopplar den till den germanska Hel. Andra ser det som ett namn som grekerna skapade. Till de senare hör lingvisten Patrizia de Bernardo Stempel, som föreslår att det betydde "de långa".P. De Bernardo Stempel 2008. "Linguistically Celtic ethnonyms: towards a classification", in Celtic and Other Languages in Ancient Europe, J. L. García Alonso (ed.), 101–18. Ediciones Universidad Salamanca.
Under det första århundradet f.Kr. rapporterade Julius Caesar att gallerna kallade sig "kelter", latin: Celtae, på sitt eget språk.Julius Caesar, Commentarii de Bello Gallico 1.1: Alla Galler är delade i tre dela, i en bor Belgerna, i en annan lever Akvitanierna, och i den tredje bor de som själva kallar sig , på vårt språk galler. Således, oavsett om det gavs till dem av andra eller inte, användes det av kelterna själva. Den grekiske geografen Strabon, som skrev om Gallien mot slutet av det första århundradet f.Kr., hänvisar till rasen som nu kallas både gallisk och galatisk, även om han också använder Celtica som ett annat namn för Gallien. Han rapporterar om keltiska folk i Iberien också och kallar dem Celtiberi och Celtici.Strabo, Geography, 3.1.3; 3.1.6; 3.2.2; 3.2.15; 4.4.2. Plinius den äldre noterade användningen av Celtici i Lusitania som ett stamnamn, vilket epigrafiska fynd har bekräftat.Plinius den äldre, The Natural History 21: Mirobrigenses qui Celtici cognominanturFernando De Almeida, Breve noticia sobre o santuário campestre romano de Miróbriga dos Celticos (Portugisiska): D(IS) M(ANIBUS) S(ACRUM) / C(AIUS) PORCIUS SEVE/RUS MIROBRIGEN(SIS) / CELT(ICUS) ANN(ORUM) LX / H(IC) S(ITUS) E(ST) S(IT) T(IBI) T(ERRA) L(EVIS).
Ett latinskt namn för gallerna, Galli (pl.), kan komma från ett keltiskt namn, kanske inlånat till latin under den keltiska invasionen av Italien från början av femte århundradet f.Kr. Dess rot kan vara det proto-keltiska ordet *galno, vilket betyder kraft, styrka (varifrån gammal-irländskans gal "djärvhet, grymhet", walesiska gallu att kunna, makt kommer).Koch, John Thomas (2006). Celtic culture: a historical encyclopedia. ABC-CLIO. sid. 794–795 Det grekiska namnet Γαλάται (Galatai, latiniserat Galatae) har troligen samma ursprung, men betecknar de galler som invaderade sydöstra Europa och sedan bosatte sig i Galatien. Suffixet -atai kan vara en grekisk böjning.Spencer and Zwicky, Andrew and Arnold M (1998). The handbook of morphology. Blackwell Publishers. p. 148. Lingvisten Kim McCone föreslår att det kommer från Protokeltiskans *galatis (vildsint, rasande) och ursprungligen inte var ett namn på folket utan ett namn för unga krigarband. Han skriver Om gallernas första inverkan på Medelhavsvärlden främst var en militär som vanligtvis involverar hårda unga * galatīs, skulle det ha varit naturligt för grekerna att tillämpa detta namn för den typ av Keltoi som de vanligtvis stötte på.McCone, Kim (2013). "The Celts: questions of nomenclature and identity", in Ireland and its Contacts. University of Lausanne. pp.21–27
Klassiska författare kallade inte invånarna i Storbritannien och Irland Κελτοί (Keltoi) eller Celtae och vissa forskare använder inte termen för invånarna under järnåldern på dessa öar.James, Simon (1999). The Atlantic Celts – Ancient People Or Modern Invention. University of Wisconsin PressCollis, John (2003). The Celts: Origins, Myths and Inventions. Stroud: Tempus PublishingPryor, Francis (2004). Britain BC. Harper Perennial. Men de talade keltiska språk, delade andra kulturella drag och den romerska historikern Tacitus säger att britterna liknade gallerna i seder och religion.Sims-Williams (August 2020). "An Alternative to 'Celtic from the East' and 'Celtic from the West'". Cambridge Archaeological Journal. 30 (3): 511–529.
Moderna Kelt är ett modernt engelskt ord, som först användes 1707 i Edward Lhuyds skrift Archaeologia Britannica; An account of the languages, histories, and customs of the original inhabitants of Great Britain., som publicerades i slutet av sjuttonhundratalet och gav akademisk uppmärksamhet åt språken och historien hos de tidiga keltiska invånarna i Storbritannien.Lhuyd, E. Archaeologia Britannica; An account of the languages, histories, and customs of the original inhabitants of Great Britain. (reprint ed.) Irish University Press, 1971, p. 290.
Keltiska hänvisar till en språkfamilj och betyder mer allmänt "av kelterna" eller "i kelternas stil". Flera arkeologiska kulturer anses keltiska, baserade på unika uppsättningar artefakter. Kopplingen mellan språk och artefakt stöds av närvaron av inskriptioner.Kruta, Venceslas; et al. (1991). The Celts. Thames and Hudson. sid. 95–102. Den moderna idén om en keltisk kulturell identitet eller "kelticitet" fokuserar på likheter mellan språk, konstverk och klassiska texter och ibland också materiella artefakter, social organisation, hemland och mytologi.Tidigare teorier ansåg att dessa likheter tyder på ett gemensamt ursprung för de olika keltiska folken, men nyare teorier hävdar att de återspeglar ett gemensamt kulturellt och språkligt arv mer än ett genetiskt. Keltiska kulturer verkar ha varit olika, med användningen av ett keltiskt språk som det viktigaste de hade gemensamt.
Idag hänvisar termen keltisk i allmänhet till språken och kulturerna i Irland, Skottland, Wales, Cornwall, Isle of Man och Bretagne; även kallade de keltiska nationerna. Det här är de regioner där keltiska språk fortfarande talas i viss utsträckning. De fyra språken är moden iriska, skotsk gaeliska, kymriska och bretonska; plus två nyligen återupplivade, korniska (ett brittiskt språk) och Manx (ett goideliskt språk). Det finns också försök att rekonstruera kumbriska, ett brittiskt språk i norra Storbritannien. Keltiska regioner på det europeiska fastlandet är de vars invånare hävdar ett keltiskt arv, men där inget keltiskt språk överlevt. Dessa omfattar västra Iberien, dvs. Portugal och norra centrala Spanien (Galicien, Asturien, Kantabrien, Kastilien och León, Extremadura).Monaghan, Patricia (2008). The Encyclopedia of Celtic Mythology and Folklore. Facts on File Inc.
Kontinentala kelter var det keltisktalande folken på det europeiska fastlandet och insulära eller ökelter är de keltisktalande folken på de brittiska och irländska öarna och deras ättlingar. Kelterna i Bretagne hämtar sitt språk från migrerande insulära kelter från Storbritannien och därför kallas de ökelter.Chadwick, Nora (1970). The Celts with an introductory chapter by J.X.W.P. Corcoran. Penguin Books. sid. 81.
Klassificering
Idag anser den arkeologiska vetenskapen att det är osäkert hur väl sammanhållen den keltiska kulturen verkligen var, och ifall det existerade en kulturell gemenskap mellan de folk som i antika grekiska och romerska texter kallas för kelter eller om detta är en modern efterhandskonstruktion.
Argumenten mot keltisk enhet Det existerar en rad olika kända stammar med egna namn som av en eller annan anledning inordnats i den keltiska kulturen av historieskrivare under antiken. Greker och romare kallade inledningsvis alla folkslag i Europa norr om Alperna för kelter och alla folk norr om Balkan och Svarta havet för skyter.
Grekerna och de tidiga romerska författarna skilde alltså till exempel inte mellan kelter och germaner. Poseidonios av Apemia (levde 2:a–1:a århundradena f.Kr.) är den förste som kallar folken som bor norr om Rhen för germaner och detta begrepp övertas sedan av bland andra Julius Caesar.
En av kritikerna till begreppet "kelter" är Simon James vid British Museum i boken The Atlantic Celts - Ancient People Or Modern Invention?. Han menar att begreppet Kelt är ett konstruerat begrepp från 1800-talet och inte har några rötter i den forntida kulturen. Han menar vidare att föreställningen om att kelterna invaderade de brittiska öarna är felaktig och att arkeologiska belägg saknas för detta. Invånarna på de brittiska öarna var inte en keltisk nation eller ett folk som hade invaderat öarna. De hade bara svaga etniska förbindelser till kelterna på det europeiska fastlandet. Det förhistoriska samhället och dess förändringar har av arkeologer ofta förklarats med invasioner från utlandet. Detta grundas i att primitiva samhällen skulle vara oföränderliga i sig själva. De arkeologiska lämningarna från järnålderns Storbritannien har inte så stora likheter med de keltiska områdena på kontinenten. Han argumenterar också mot de saxiska invasionerna på 5:e och 6:e århundradet e.Kr. Han menar att föreställningar om en nationell etnisk identitet började först som ett svar på vikingarnas invasioner på niohundratalet och att befolkningen trots detta förblev i stort sett opåverkade av nationalismen. Ett av hans huvudsakliga argument är att kelt är ett modernt begrepp, se vidare Pan-kelticism.
Möjlig invasion av Atlantöarna Traditionellt menade forskningen att kelterna invaderade Atlantöarna. Man grundade detta på identiska stamnamn i Storbritannien och på europeiska fastlandet. Moderna språkstudier har visat att de inhemska språken i Storbritannien och iriska är nära besläktade med de förhistoriska gallernas språk. Artefakter hittade i England och på Irland visar på förbindelser till den kontinentala keltiska världen. Alla tre områdena har den karakteristiska "La Tène-konsten" med böjda linjer och stiliserade ansikten av människor och djur. Tonvikten av fynd är också vapen, fästningar och krigföring i alla tre områdena. Historiska dokument visar på religiösa likheter. Dessa likheter mellan folken på Atlantöarna och på det galliska fastlandet har gjort att de förhistoriska britterna och irländarna traditionellt har betraktats som kelter. De arkeologiska fynden har tolkats som att kelterna anlände till öarna i flera vågor av invandringar under främst järnåldern.James, Simon (1999) The Atlantic Celts. Ancient People or Modern Invention? London, British Museum Press, s 28–29