Västernorrlands regemente (I 21) är ett infanteriförband inom svenska armén som verkat i olika former åren 1869–2000 och återigen från första kvartalet 2022. Förbandsledningen är förlagd i Sollefteå garnison i Sollefteå.Braunstein (2003), s. 111-114Kjellander (2003), s. 328Holmberg (1993), s. 15Holmberg (1993), s. 17Holmberg (1993), s. 71Holmberg (1993), s. 47
Historik Bildandet Regementet var det enda regemente som växte fram ur 1812 års beväringsorganisation och har sitt ursprung i Västernorrlands beväringsbataljon som bildades 19 oktober 1854. Beväringsbataljonen var fram till den 29 mars 1869 underställd chefen för Jämtlands fältjägarkår (№ 23). Från den 29 mars 1869 blev bataljonen ett självständigt förband och den 1 januari 1887 antogs namnet Västernorrlands bataljon. Den 1 januari 1893 omorganiserades bataljonen till regemente och antog namnet № 29 Västernorrlands regemente, som 1902 justerades till № 28.
I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För Västernorrlands regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 28. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen då namn och nummer, som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår, kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18
Regementet klarade sig från avvecklingen i samband med försvarsbeslutet 1925. Men merparten av de kvarstående infanteriregementena reducerades med en bataljon och från den 1 januari 1928 kom Västernorrlands regemente att bestå av två infanteribataljoner. I och med genomförandet av 1925 års försvarsbeslut bröts väsentliga delar av det tidigare rangordningssystemet sönder genom att truppförband med höga stamnummer flyttades in i låga nummer som blivit vakanta efter avvecklade eller sammanslagna regementen och därvid även fick tillgodoräkna rang i enlighet med platsen i nummerserien.von Konow (1987), s. 31 Västernorrlands regemente, som hade ett högt stamnummer, övertog från den 1 januari 1928 det nummer som Kalmar regemente tidigare haft, I 21.
Ådalshändelserna I maj 1931 stationerades delar av regementet, cirka 40 man från Västernorrlands regemente och 20 beridna soldater från Norrlands trängkår, till Ådalen efter en anhållan från länsstyrelsen för att bistå polisen att stävja en arbetskonflikt, en konflikt som senare kom att bli känd som Ådalshändelserna.
OLLI-reformen I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, bildades A-förband och B-förband. A-förbanden var försvarsområdesregementen som fick ansvaret för ett försvarsområde och mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet medan B-förbanden var rena utbildningsförband. Detta medförde att Norrlands trängregemente (T 3) som ingick i Härnösands försvarsområde kom att bli ett B-förband, medan Västernorrlands regemente (I 21) den 1 juli 1974 sammanslogs med Härnösands försvarsområde (Fo 23), som samtidigt namnändrades till Västernorrlands försvarsområde, och bildade försvarsområdesregementet I 21/Fo 23, ett A-förband.
1974 års regeringsform I samband med att 1974 års regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975, ändrades namnet från Kungliga Västernorrlands regemente till enbart Västernorrlands regemente. Samtidigt fråntogs Konungen den formella rollen som högste befälhavare för krigsmakten, vilket även kom att gälla rollen som förbandschef över gardesförbanden. Från den 1 januari 1975 kvartsod monarken enbart som hederschef över gardesförbanden.
Sollefteå armégarnison I början av 1980-talet fortsatte rationaliseringen inom fredsorganisationen, vilket fick arméledningen att föreslå ett försök med att pröva en fullständig samordning av en garnison. Garnisonerna i Sollefteå och Östersund utsågs som försöksgarnisoner. Den 1 juli 1983 inleddes försöksverksamheten vid Sollefteå armégarnison (SAG), där verksamheten leddes av en garnisonschef. Det innebar att cheferna för Västernorrlands regemente (I 21) och Norrlands trängregemente (T 3) underställdes chefen för Sollefteå armégarnison, som även tillika var försvarsområdesbefälhavare för Västernorrlands försvarsområde (Fo 23). Med den nya organisationen samlades all verksamhet utom utbildning under garnisonschefens direkta ledning. Det innebar att infanterister och trängare blev anställda vid Sollefteå armégarnison med garnisonschefen som chef, istället för vid något att garnisonens förband. Cheferna för Västernorrlands regemente och Norrlands trängregemente kom endast att ansvara för befäls-, grund- och repetitionsutbildning. Genom försöksorganisationen började dock de ingående förbanden att förlora sin identitet, då organisationen ansågs vara för stor och otymplig, något som påverkade förmågan att vidmakthålla och utveckla sina specialiteter inom respektive truppslag. År 1986 föreslog därför arméchefen att försöken skulle avbrytas, dock var regeringen av en annan åsikt och försöken drevs vidare fram till den 30 juni 1990.Hagblom (1993), s. 49-51 Från den 1 juli 1990 inrättades Västernorrlands regemente (I 21), Norrlands trängregemente (T 3) och Västernorrlands försvarsområde (Fo 23) som självständiga förband.
Försvarsbesluten Genom försvarsutredning 88 stod det klart att fyra brigadproducerande regementen skulle avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet kvarstod och inte löstes i samband med försvarsbeslutet 1987. Regeringen Carlsson I begärde därför en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, Försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredningen ledde till att Riksdagen i december 1989 beslutade att armén från den 1 juli 1992 skulle reduceras med 11 brigader och bestå av 18 brigader. De brigader som utgick var samtliga organiserade efter IB 66M, vilket bland annat berörde Ådalsbrigaden. Vidare beslutades även att Norrlands trängregemente skulle samlokaliseras med Västernorrlands regemente och därmed koncentrera Sollefteå garnison till Regementsvägen i Sollefteå.
Genom försvarsbeslutet 1992 beslutades att Ångermanlandsbrigaden skulle avskiljas från regementet då regeringen ville att Försvarsmaktens grundorganisation skulle spegla krigsorganisationen. Brigaden avskiljdes från regementet den 1 juli 1994 och blev ett kaderorganiserat krigsförband inom Norra militärområdet (Milo N). Från samma datum införlivades försvarsområdesstaben återigen i regementet.
Inför försvarsbeslutet 1996 föreslogs en ny försvarsområdesindelning, vilket innebar att tre försvarsområdesstaber inom Norra militärområdet (Milo N) skulle avvecklas den 31 december 1997. De tre staber som föreslogs för avveckling återfanns i Kalix, Kiruna och Östersund. Gällande staben i Östersund föreslogs den tillsammans med staben i Sollefteå att bilda ett gemensamt försvarsområde. Försvarsområdesstaben i Östersund avvecklades officiellt den 31 december 1997. Från den 1 januari 1998 kom Jämtlands försvarsområde (Fo 22) att integreras i Västernorrlands försvarsområde (Fo 23), som antog namnet Västernorrlands och Jämtlands försvarsområde (Fo 23). Som stöd till hemvärn och frivilligverksamheten inom före detta Jämtlands försvarsområde bildades försvarsområdesgruppen Jämtlandsgruppen.
Regementet läggs ner... Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen att den taktiska nivån borde reduceras genom att fördelningsstaber, försvarsområdesstaber, marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas för att utforma ett armétaktiskt, ett marintaktiskt och ett flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att samtliga försvarsområdesstaber skulle avvecklas, vilket inkluderade Smålands regemente. Vidare föreslog regeringen för riksdagen en kraftig reducering av arméförband vilket bland annat innebar att av 13 brigadförband inom armén skulle endast sex förband kvarstå för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade bataljoner. Vidare ansågs att de skulle vara relativt jämnt geografiskt fördelade över landet. I mellersta Norrland föreslog regeringen i sin proposition att Fältjägarbrigaden (NB 5) skulle kvarstå till förmån framför Ångermanlandsbrigaden (NB 21). Sollefteå garnison ansågs ha goda infrastrukturella och övningsbetingelser liksom Östersunds garnison, dock ansåg regeringen att förutsättningarna för en fortsatt utveckling av garnisonen i Östersund var bättre än i Sollefteå. Till Östersunds fördel vägde de övriga förband som låg inom garnisonen, Jämtlands flygflottilj (F 4), Arméns tekniska skola och Motorskolan. Att omlokalisera Arméns tekniska skola till annan ort bedömdes av regeringen inte vara ekonomiskt försvarbart. Skolorna ansågs kunna personal- och kompetensförsörjas med hjälp av att det kvarstod en brigad i Östersund. Vidare pekade regeringen att det på grund av avståndet borde vara lättare för personalen i Sollefteå att flytta till Östersund än till exempelvis Boden vilket skulle minska en eventuell kompetensförlust inom armén.
Från den 1 juli 2000 övergick verksamheten vid regementet till Avvecklingsorganisation Ångermanland fram till att avvecklingen skulle vara slutförd senast den 31 december 2001. Avvecklingsorganisationen hade som uppgift att avveckla regementet och övriga förband som berördes av avvecklingar i Västernorrlands län: Ångermanlandsbrigaden, Norrlands trängkår och Norrlandskustens marinkommando. Den 30 juni 2001 upphörde Avvecklingsorganisation Ångermanland då avvecklingen av förbanden ansågs slutförd.
... och återetableras Den 14 maj 2019 överlämnade försvarsberedningen sin rapport "Värnkraft" till försvarsminister Peter Hultqvist. I rapporten föreslog försvarsberedningen bland annat att krigsorganisationen skulle tillföras fyra regionalt utbildade territoriella skyttebataljoner, utöver den skyttebataljon som föreslogs på Gotland. Av geografiska, beredskaps- och utbildningsskäl bedömde beredningen att två nya grundorganisationsenheter behövde etableras i form av två mindre regementen. De föreslagna regementena ansågs ha en årlig utbildningskapacitet om cirka 200–250 värnpliktiga. På sikt och efter ytterligare investeringar och resurstillskott ansågs regementena kunna utöka utbildningsvolymen för att motsvara behovet av skytteförband för upp till en brigad. De värnpliktiga skulle i största utsträckning uttas regionalt för att bland annat säkerställa hög beredskap vid krigsförbanden. Försvarsberedningen konstaterade att bland annat Falun, Härnösand, Sollefteå och Östersund hade visat intresse för etablering av försvarsmaktsverksamhet.
Inför försvarsbeslutet 2020 presenterade regeringen den 12 oktober 2020 en överenskommelse om att från 2022 återetablera Västernorrlands regemente i Sollefteå. Regeringen angav att en återetablering i Sollefteå ansågs viktig för skyddet av förbindelserna till Trondheim, vilket bland annat berör amerikanska marinkårens förutplacerade utrustning i Trøndelag. Till Västernorrlands regemente föreslogs även Jämtlands fältjägarkår knytas som ett utbildningsdetachement i Östersund. Grundutbildningen i Sollefteå skulle motsvara två lokalförsvarsskyttebataljoner och i Östersund en lokalförsvarsskyttebataljon.