Salsta slott är en av Upplands äldsta och mest betydande lantegendomar, belägen nära Vattholma bruk i Uppsala kommun, cirka 2,5 mil norr om centralorten. Slottet ägs och förvaltas av Statens fastighetsverk och är sedan 1993 förklarat byggnadsminne såsom välbevarat barockslott och med tanke på platsens långa historia som sträcker sig till tidig medeltid.
Det medeltida Salsta - Sparre och Oxenstierna Den tidigast kända bosättningen i Salsta är en befäst gård från tidig medeltid. Namnet är sammansatt av 'sal' och 'sta(d)' och skulle då ha den ungefärliga betydelsen "platsen för en salsbyggnad".
Två kilometer från det nuvarande slottet på en brant bergklack av urberg ligger den tidigaste försvarsanläggningen, den imponerande fornborgen Salstaborg. Yttermåtten är 110 × 95 meter med dubbla ringmurar. Borgens utseende och läge gör det sannolikt att den uppfördes under yngre romersk järnålder eller folkvandringstiden.
Den förste säkert kände ägaren till Salsta var Birger jarls sonson Karl Gregersson (Bjälboättens oäkta gren), som 1301 bytte "sitt gods i Salsta" (predium suum in sialastum) mot södra Ljusterö till Abjörn Sixtensson (Sparre af Tofta). Bytet stadfästes av kung Birger Magnusson: miniatyr|Kung Birger Magnussons stadfästelse av Karl Gregersson (Bjälboättens oäkta gren) byte av Salsta mot södra Ljusterö till Abjörn Sixtensson (Sparre af Tofta). |466x466px
Redan 1304 bytte Abjörn bort Salsta till sin svåger riddaren Filip Ulfsson (Ulv) mot gods på Själland i samband med att han tvingades i landsflykt. Salsta återgick dock i Abjörns ägo efter hans återkomst till Sverige 1307. Hertigarna Erik och Valdemar, vars drots Abjörn var, har daterat ett brev på Salsta. Efter Asbjörns död 1310 ärvdes Salsta av sonen Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta). Denne lät i närheten av slottet under 1340-talet sannolikt uppföra den storslagna Tensta kyrka, för vilken han utövade patronatsrätt, liksom han vid sitt gods Ängsö uppfört en ny kyrka som företer flera likheter med Tensta.
Nils Abjörnsson bytte 1343 till sig Vattholma kvarn, som sedan den tiden verkar ha hört samman med Salstagodset. Efter Nils död 1359 ärvdes Salsta av hans dotter Ingeborg, andra gången gift med Bengt Nilsson (Oxenstierna). Deras son, riksrådet och riddaren Jöns Bengtsson (Oxenstierna) den äldre, skrev sig till Salsta 1395 och 1396 och dennes son, riksrådet, riksföreståndaren och riddaren Bengt Jönsson (Oxenstierna) skrev sig till Salsta 1428–1449. Hans son, ärkebiskopen och riksföreståndaren Jöns Bengtsson (Oxenstierna), skrev sig också till Salsta 1434 och 1442.
Då det således finns en stark koppling mellan Salstaherrarna och Tensta kyrka i det att man innehar patronatsrätt och använder den som gravkyrka, är det inte överraskande att man på kyrkkorets norra vägg återfinner Johannes Rosenrods berömda kalkmålningar av Bengt Jönsson. Bengt gjorde stora donationer till Tensta kyrka. miniatyr|Riddaren och riksföreståndaren Bengt Jönsson Oxenstierna ägde Salsta på 1430-talet och lät då bekosta kalkmålningarna i Tensta kyrka av Johannes Rosenrod. På korväggen finns detta stiftarporträtt där han knäböjande håller upp sin sköld med oxpannan. Efter Bengt Jönsson död 1450 ärvs Salsta av den yngre sonen Kristiern Bengtsson (Oxenstierna) den äldre som skrev sig till Salsta 1452–1473 och hans bror David Bengtsson nämns som "riddare å Salsta". Efter Kristierns död ärvs Salsta av sonen Bengt Kristiernsson (Oxenstierna), sedan hans bröder Sten Kristiernsson och Hans Kröpelin den yngre avstått sina arvedelar i Salsta med underliggande gods i Tensta och Lena socknar. Bengt Kristernsson skrev sig till Salsta 1479–1481 och brodern Sten Kristiernsson bodde på Salsta 1489–1516.
Efter brytningen mellan Sten Kristiernsson (Oxenstierna) och Sten Sture den yngre intog Sten Stures fogdar Salsta 1516 och brände samtidigt gården. Efter Stens död innehades Salsta av hans änka Pernilla Nilsdotter (Sparre av Ellinge) som troligen ärvde gården efter sin son Jöns i början av 1520-talet. 1559 ärvdes Salsta av Ture Pedersson (Bielke), som var son till Pernillas syster Karin Nilsdotter.Det medeltida Sverige 1:3 Tiundaland s. 183-186
1567 ska kung Erik (XIV) har skickat "manskap till Salsta för att kuva Ture Bielke, men han med sitt folk försvarade sig så att konungens folk slogos och måste återvända med ingenting för sitt tilltag.Ture Bielke var ingen man att leka med." vänster|miniatyr|Salsta och den återuppståndna Salstasjön vid vårfloden 2024. miniatyr|Till vänster: Plan över det medeltida stenhuset på Salsta från 1644 års karta. Till höger: ruinerna av detsamma enligt Eric Dahlbergs skiss från 1666. Den medeltida sätesgården Salsta låg på samma plats som det nuvarande slottet: på en flack och långsträckt udde i Salstasjön (en vidgad del av Dannemoraån som efter vattenregleringen endast framträder vid extrema vårfloder) i syd och ost och med ån i väst. Udden är avskuren från fastlandet av ett djupt och brett grävt dike, då vattenfyllt i form av en vallgrav. Som framgår av 1644 års karta, bestod det medeltida Salsta av ett befäst hus (tornborg) i sten med kvadratisk grundplan (c:a 10x10 m) och med ingång på södra sidan. Runt detta fanns sannolikt flera byggnader i trä och en palissad som i dag är borta. Det är också troligt att det - i likhet med den närbelägna tornborgen Nynäs - fanns en representativ byggnad i tegel på borgområdet, en s.k. borgstuga i vilken gårdsfolket samlades och kunde inta sina måltider. En sådan borgstuga fanns kvar under 1640-talet, då gårdsanläggningen uppmättes och karterades.
Renässansslottet - Bielke Sonen till Ture Pedersson, Nils Turesson Bielke (1569-1639), uppförde under 1610-talet ett renässansslott i tre våningar på udden i dåvarande Salstasjön på den gamla gårdstomten. Detta tecknades 1666–1667 av Erik Dahlbergh för det stora Suecia-projektet men publicerades aldrig då man istället valde att visa det pågående slottsprojektet. Nils Turessons hus finns uppmätt och förklarat i den Geometrisk Jordebok, som lantmätaren Hans Nielsson förfärdigade på uppdrag av Bielke. ingen|miniatyr|800x800px|Nils Turessons Salsta, uppfört på 1610-talet. I mitten den stora stenhuset. Till vänster om detta "borgstugan" och till höger slottskapellet. I högerkanten av bilden ses ruinerna efter det medeltida stenhuset. vänster|miniatyr|325x325px|Nils Turesson Bielke. Renässansslottets centrum var det ”stora stenhuset” (c), som med sin huvudsakliga fasad åt syd vände sig mot Salstasjön. Det var sedan gammalt lättare att ta sig till gårdarna vattenvägen. Tillträde till slottet fick man via en brygga på ”bastugården”. Söder om denna låg den stora hönsgården (O), med hönshus (P), dass – ”privet” (Q), och en ruddamm (S). En gång ledde över ”bastugården” förbi den stora bastun (N) och via en port i en omgivande mur nådde man den ”lilla mangården” (B). Vid denna låg, förutom det stora stenhuset, även ett slottskapell – ”kÿrkian” (D). Öster därom var den ”stora mangården”. Där fanns, strax söder om kapellet” grunderna till det medeltida stenhuset (F). Söder om stenhuset låg gårdshäktet (R) – ”kistan”, ett större korsformat stall (L) och ännu en ”privet” (Q). vänster|miniatyr|Plan över "herr Türo Bielkes sätegårdh Saalstadh", uppmätt i augusti 1644. Öster om stora stenhuset inom den stora mangården låg kokhuset (H) – ”kiöket” och en större träbyggnad (G), sannolikt använt av gårdens folk som bostad. Vid norra änden av stora mangården, övervakandes ingången låg ”borgstugan” (E), sannolikt en kvarleva från den medeltida sätesgården. Norr om mangården låg en ”avradsbod” i vilken förvarades skatteuppbörden från herrgårdens underliggande torp och väster om denna den ”nya ladugårdsplanen” (X). Den senare huserade en större humlegård (W), som omgärdades på alla fyra sidor av ruddammar (S). Dammarna försågs med vatten via en kanal som avgränsade slottsudden i söder från landet norr därom. Väster om denna anläggning låg det stora kostallet – ”fähuset” (V), söder om vilket låg den ”nya trädgården” (T). För att korsa kanalen kunde man välja en av två broar. Öster om tillfartsvägen låg den ”gamla ladugården” (Ÿ) med ett fähus (A), ett fårhus (c), två lador (2) och ett oxhus (b). Väster om vägen fanns svinhus (d), bodar för kalkförvaring (e), en kalkugn (f), smedjan (g) och ”kiölnan” – gårdens mälteri.
Johannes Loccenius, som författade texten till Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna, beskrev det tidiga 1600-talets Salsta på följande sätt (översättning från latinet):
"Denne [Nils Turesson] lät år 1613 där uppföra ett vackert och präktigt slott av tegel, och bredvid detta flera andra mindre byggnader. För detta ställe skapar han ingenting mindre än en mänsklig njutning, där det icke saknas vare sig villebråd, fåglar, fiskar eller förnöjelser i överflöd. Likaså trädgårdar och tre djurgårdar, järngruvor och allt som hör till järnframställning, tegelbruk och annat dylikt. Denna sätesgårds gränser sträcka sig ända till en och en halv mil i längd och bredd, inom vilka 35 landbönder bo, som fullgöra dagsverken åt slottet, vilken så närliggande bekvämlighet återfinnes på få ställen."
Barockslottet - Nils Bielke d.y. miniatyr|410x410px|Greven och fältmarskalken Nils Bielke den yngre (1644-1715) - det nuvarande Salstas byggherre. Kopia av Jean Haagen efter Francois de Troy. När Nils Turessons sonson, Nils Bielke d.y. (1644-1716), greve, diplomat, krigare och kulturperson av internationella mått, ärvde Salsta ville han modernisera gården och göra den mer representativ. Men precis som Christopher Gyllenstierna på Ericsberg, Gustaf Soop på Mälsåker och Conrad Gyllenstierna på Nynäs lät han det gamla huset bestå, för att med Nicodemus Tessin och hans verkstads hjälp modernisera och omgestalta huset i mer grandiosa drag. Detta val kan ha gjorts av både ekonomiska skäl och av pietet gentemot de äldre släktingar som byggt det äldre husen. I själva verket kan man, om man lägger 1644 års plan över en modern situationsplan, konstatera att det nuvarande Salsta i grunden är den äldre byggnadskroppen i en ny skepnad med två projicerande flyglar, vilka bildar en cour d'honneur. Mycket av pengarna Nils Bielke till slut spenderade på bygget var inte Bielkes eget arv, utan kom från det stora arv hans hustru, Eva Horn, fått efter sin far, den framgångsrika generalen i trettioåriga kriget, Gustaf Horn af Björneborg, och modern Sigrid Bielke. miniatyr|401x401px|Grevinnan Eva Horn av Björneborg (1677- 1715). Oljemålning av David Richter (1664-1741) nu på Skoklosters slott. Precis som flera av Bielkes ståndsbröder, kontaktade Bielke således den svenska stormaktstidens mest produktive och uppburne arkitekt, Nicodemus Tessin, tillika Stockholms stadsarkitekt och hovarkitekt, vilken utarbetade ett förslag för Bielkes räkning. Bevarat finns en kopia på planen till första våningen på Salsta, vilken Tessin runt 1670 skickade till Carl Gustaf Wrangel på Skokloster. vänster|miniatyr|415x415px|Projekt för Salsta slott av Nicodemus Tessin, huvudvåningen (c:a 1670). Tessin lät till det gamla huset, vars murar delvis togs ned, foga två utskjutande flyglar mot gården och skapade därmed den för Tessin typiska U-formade grundplanen, som han hämtat inspiration till från det sena 1500- och tidiga 1600-talens romerska suburbanska villor som Villa Farnesina och Palazzo Barberini. Från Frankrike hade Tessin däremot hämtat inspiration till byggnadskroppens gruppering med en huvudkropp som flankeras av symmetriskt grupperade hörnpaviljonger och som omges av mindre paviljonger i par.