Katt (Felis catus), även känd som tamkatt, är ett relativt litet, smygjagande rovdjur i familjen kattdjur och ett vanligt sällskapsdjur i stora delar av världen. Falbkatten (Felis silvestris lybica), en underart till vildkatten (Felis silvestris), blev tidigt domesticerad av människan som nyttodjur för att hålla efter skadedjur eller för sällskap, både på landet och i stadsmiljö. Till havs har man sedan gammalt haft skeppskatter som skyddade mot gnagarangrepp på tåg och i proviantförråd. Katter kan dessutom vara underhållande för många människor med sin tillgivenhet och används även i terapeutiskt syfte vid psykisk ohälsa. Dock begränsas användningen av att vissa människor får allergireaktioner mot ämnen i kattens saliv, urin eller talgkörtlar. På många platser runt om i världen, speciellt på öar, utgör introducerade katter ett stort hot mot andra djur, exempelvis markhäckande fåglar.
Ursprung mini| Kattmosaik från Pompeji
Tidigare ansågs egyptierna vara den kultur som längst har haft katten som tamdjur, eftersom katten hölls som heligt djur där. Den äldsta kända kattgraven återfanns emellertid på Cypern år 2004, och kan vara 9 500 år gammal, vilket är äldre än den neolitiska kultur som uppstod i Egypten för 8 000 år sedan. En DNA-studie utförd 2007 av National Cancer Institute pekar mot att alla världens tamkatter härstammar från en grupp afrikanska vildkatter (falbkatter) som levde i Främre Orienten för mellan 9 000 och 10 000 år sedan. Jordbruket utvecklades vid denna tid i Mellanöstern, och katten anses ha blivit domesticerad i området för att den lockades av råttor och möss i spannmålsförråd, och för att människor behövde hjälp att hålla efter dessa skadedjur. Tamkatten förmodas ha spridits snabbt över Bördiga halvmånen, inklusive Cypern och Egypten.Study Traces Cat’s Ancestry to Middle East, Nytimes 29 juni 2007.The Near Eastern Origin of Cat Domestication, läst 30 juni 2007Karin Bojs, Tamkatten föddes i mellanöstern om DNA-analyser, DN 29 juni 2007
Tamkattens närmaste anfader, den nordafrikanska underarten av vildkatt, den så kallade falbkatten (F. s. lybica), är ganska lätt att tämja och finns än idag i vild form i bland annat Israel och Egypten. Den är mer intolerant än tamkatten mot andra katter, och driver nästan alltid bort vuxna ungar och syskon. Falbkatten har korsats med tamkatten åtminstone vid fem tillfällen efter den första förgreningen. Vildkattens underarter europeisk vildkatt (F. s. silvestris) och skotsk vildkatt (F. s. grampia) är däremot mycket svåra att tämja.
Tamkatten skiljer sig från arten vildkatt (Felis silvestris) i temperament, päls, tasstorlek och tandplaceringar och är mindre resistent mot vissa blodcancersjukdomar som sprids via virus. Tamkatten är dock tillräckligt närbesläktad med vissa asiatiska arter av vilda kattdjur för att vid korsning kunna producera åtminstone delvis fertil avkomma. Sådana korsningar sker dock inte i naturen, men vissa kattraser, som exempelvis bengalkatt har avlats fram på sådant sätt. Begreppsförvirring förorsakas ibland av att tamkatter födda i vilt tillstånd eller som förvildats ofta felaktigt kallas för "vildkatter".
Systematik Tamkatten beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné som Felis catus i den tionde upplagan av hans Systema Naturae. Dock har vissa samtida studier visat att tamkatten kan utgöra samma art som vildkatten, som traditionellt klassificeras som Felis silvestris (Schreber, 1777). Detta har skapat en taxonomisk begreppsförvirring och tamkatten behandlas därför ibland som underart till vildkatten, då benämnd som F. s. catus. På motsvarande vis behandlas vildkatt ibland som underart till F. catus. År 2003 beslöt International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) att vildkattens vetenskapliga namn är F. silvestris.
Johann Christian Polycarp Erxleben klassificerade tamkatten som Felis domesticus i Anfangsgründe der Naturlehre och Systema regni animalis från 1777. Detta namn, och dess varianter som Felis catus domesticus och Felis silvestris domesticus, ses ofta, men är, i och med ICZN:s beslut från 2003, inte korrekta vetenskapliga namn.
Kommunikation Vokalt Det vanligaste sättet för katten att kommunicera är att jama. () Vardagligt jamar katten främst på människor och det är ett inlärt beteende från katteungestadiet då den söker stöd hos sin mor.
Hur mycket eller lite en katt jamar varierar mellan individer. En katt kan jama på olika sätt och därigenom förmedla olika budskap. En vanlig orsak till att en tamkatt jamar är att den söker uppmärksamhet. Det går att särskilja kattens olika läten och förstå vilket budskap den vill förmedla. Forskningsexperiment har visat att både kattvana och kattovana människor ofta kan särskilja kattens olika läten. Det kan också finnas särskilda koder i kommunikationen som bara katten och ägaren förstår.
Katter kan även morra och fräsa för att varna och skrämma.
Feromoner På sidan av kattens huvud finns körtlar som utsöndrar feromoner när katten stryker körtlarna mot ett objekt, exempelvis en människa eller ett föremål. Detta är för att markera sitt revir.
Svansen Katten använder sin svans till att hålla balansen. Svansen kan också förmedla kattens sinnesstämning; en svans som står upp eller hänger löst nedåt innebär i allmänhet att katten känner sig tillfreds eller glad, medan en svans som häftigt piskar fram och tillbaka indikerar att katten är arg eller spänd inför ett förestående anfall mot något byte. Om svansen pendlar långsammare betyder det att katten är ambivalent, det vill säga pendlar mellan två olika starka känslor – till exempel kelsjuka och irritation. Om katten blir skrämd kan håren, speciellt på svansen, ställas rakt ut, så att katten verkar större.
Ögonen
När katten är vänligt inställd blinkar den lätt med ögonen eller sluter dem. Är den vaksam, rädd eller i konflikt spärrar den upp ögonen. Att stirra någon i ögonen kan i vissa situationer vara en aggressiv signal från kattens sida.
Pupillernas storlek anpassas automatiskt efter ljuset, men kan även uttrycka humör. Är katten arg eller irriterad får den smala pupiller och är den upphetsad eller rädd får den fullt vidgade pupiller. När kattens pupiller plötsligt blir smalare vid kelande är det en signal om att den fått nog och vill vara ifred.
Öronen Kattens öron sänder också ut signaler till andra djur och till människor. Tätt bakåtstrukna öron tyder på stark aggression eller rädsla, särskilt om katten fräser. Uppåtriktade tyder på uppmärksamhet åt det håll de är riktade.
Spinnandet Katten kan spinna (), det vill säga avge ett kurrande läte. Spinnandet har en läkande effekt i vävnad och vibrationerna som uppkommer vid kattens spinnande ökar bentätheten. Enligt djurvetare vid University of California uppkommer lätet genom nervimpulser till muskulaturen i svalget och buken. Det medför att en elastisk sena mellan nyckelbenet och strupen sätts i vibration. Det sker vid både in- och utandning, till skillnad från större kattdjur, i ett visst mönster och frekvens.
Att katten spinner när den äter är troligen en kvarleva från kattens första levnadstid när modern lokaliserar ungarna utifrån spinnandet och diar dem. Vanligtvis är spinnandet ett tecken på att katten trivs. Katten kan även spinna när den blir nervös, skygg eller stressad. Det antas inte bara vara ett sätt för katten att läka sig själv, utan även att lugna andra katter.
Munnen Katten kan slicka en person som den gillar i samband med kelande. Om den har fått nog kan den ta tag med tänderna, och ibland bita till.
Katter har ibland ett annorlunda, tjattrande ljud som kan påminna om korta klickande "k"-ljud. Det är ett jaktläte. När den får syn på ett byte (exempelvis en fågel eller en fluga) kan den smacka och skrapa med tänderna som om den redan har fångat bytet och är i full färd med att äta upp det.
Tassarna Om katten är glad och vill kela, kan den trampa med tassarna. Den kan även trycka till med klorna när man kelar med den. Det är ett medfött beteende. På det sättet stimulerar kattungen modern att släppa till mjölken. När katten vill försvara sig eller är missnöjd, kan den istället ta ut klorna och klösa för att markera.
Att katten vässar klorna är en del av det naturliga beteendet, men det kan även ske destruktivt för att signalera otrygghet.
Kroppen En katt kan stryka sig med sidan av sin kropp mot benet på en person den gillar, exempelvis om den är kelsjuk, eller glad för att man återkommit efter frånvaro. Lägger den sig på sidan med utsträckta tassar är den helt avslappnad och lägger den sig på rygg och blottar sin mage innebär det att den känner sig trygg. Dock är magen ett känsligt område och klappande på magen uppskattas inte av alla katter.
Morrhåren
Är katten skrämd lägger den morrhåren bakåt, detsamma gör den vid slagsmål för att skydda morrhåren. Om katten är nyfiken vinklar den morrhåren framåt.
Uppfattningsförmåga Studier med inspelade röster har påvisat att katten känner igen sitt namn, både när ägaren och främmande personer uttalar det. Katten kan även självmant ignorera det om den inte är intresserad.
Försök med kattungar har visat att katten blir ängsligare när den är ifrån sin ägare och mer våghalsig när ägaren är närvarande. Det tyder på att det finns ett känslomässigt band till ägaren.
Andra förmågor
Katten ser ungefär sex gånger bättre än en människa i mörker, men är liksom människor blinda i totalmörker. Likt de flesta däggdjur har katten sämre synförmåga än människan när det kommer till att urskilja detaljer i dagsljus. Katten kan, precis som hunden, förväxla ett löv med ett rött äpple.
En huskatt sover ofta uppemot 16 timmar per dygn. Ungefär 3/4 av den tiden är det fråga om lätt sömn, och katten kan då lätt vakna av till exempel kvittret från en fågel.Hickman, Gayle: "How Long Are Cats Supposed to Sleep?". Webvet.com. Läst 31 januari 2013. Den kan springa upp till 50 kilometer i timmen, men bara under korta stunder. En katt kan ofta göra vertikala hopp, från stillasittande, på upp till 2 meter.
Fallande katt-fenomenet En katt som släpps upp-och-ner-vänd i vila kan snabbt vrida sig i luften för att säkert landa på tassarna. Eftersom katten då inte har något rörelsemängdsmoment i början av fallet, och den enda yttre kraften på katten är tyngdkraften, innebär detta att rörelsemängdsmomentet är konstant noll under hela fallet. Förenklat kan förloppet beskrivas som så att katten börjar med att dra in framtassarna intill kroppen medan bakbenen spretar ut så mycket som möjligt, vilket medför att masströghetsmomentet blir högre för bakkroppen än framkroppen. Detta tillåter katten att vrida den främre delen av kroppen 180 grader, medan bakkroppen bara vrids cirka 5 grader i motsatt riktning. Katten gör sedan vice versa för att få bakkroppen på rätt köl, och till slut finjusteras landningen med hjälp av svansen. Hela denna manöver sker på omkring 0,15 sekunder.
När katten sedan når marken, upptas rörelseenergin i ett komplex av muskler och ben, som fungerar fjädrande och naturligt dämpande, så att katten inte skadas utan oftast kan klara fritt fall på mer än fem meter oskadd.
Biologi
Anatomi Katten har 32 muskler i vardera öra. Dessa hjälper katten att vinkla och vrida öronen, till exempel för att lokalisera byten eller rovdjur.
Fortplantning Dräktighet