François-Marie Arouet (, mer känd under författarnamnet Voltaire), född 21 november 1694 i Paris, död 30 maj 1778 i Paris, var en fransk författare, deist och upplysningsfilosof. Han skrev skådespel och dikter i enlighet med samtidens preferenser samtidigt som han sågs som en av världslitteraturens skickligaste polemiker. Voltaire anslöt sig till kampen mot religiös intolerans, mot politiskt förtryck, och mot okunnighet och fördomar på alla områden. Han presenterade brittiska vetenskapsmän, som Isaac Newton, för den franska publiken och informerade fransmännen om Englands religionsfrihet, tryckfrihet och styrelsesätt.Hildingson, Lars; Kjellin, Gunnar; Westin, Gunnar T & Åberg, Alf (1968) Fyra epoker. Stockholm: Natur och kultur. Han var ledamot av Franska akademien 1746–1778 och en av sin tids mest inflytelserika personer.
Biografi Barn- och ungdom Voltaire föddes i Paris som François-Marie Arouet, son till juristen François Arouet och dennes adliga hustru Marie-Marguerite Daumart (eller D'Aumard). Voltaires mor dog när han var sju år gammal, år 1701. När han var tio, 1704, blev han skickad till en välkänd jesuitisk skola, Collège Louis-le-Grand, och där blev han kvar till 1711. Trots att Voltaire faktiskt förlöjligade den utbildning han genomgått, utgjorde den ändå basen för hans avsevärda kunskap och troligen grundlades även hans livslånga passion för teater på skolan.
När han vid sjutton års ålder kom hem från skolan med sin examen ville Voltaire börja en karriär som författare, men hans far satte sig emot. Voltaire studerade därför juridik, åtminstone på papperet. Senare låtsades han arbeta på en advokatfirma i Paris medan han i själva verket ägnade sin tid åt att skriva smädedikter. På grund av detta skickade hans far 1714 ut honom på landsbygden på ett år, men inte heller detta fick ynglingen att ägna sig åt sina juridikstudier istället för litteratur.
miniatyr|Voltaire vid sitt skrivbord. Gravyr av Baquoy.
Voltaire återvände till Paris vid tiden för Ludvig XIV:s död. Den 16 maj 1717 blev han skickad till Bastiljen, för några satiriska epigram om den dåvarande regenten, Filip II av Orléans. Han satt i fängelset i elva månader. I fängelset skrev han färdigt sin pjäs Oedipe, skrev delar av diktverket Henriaden och beslöt sig för att byta namn. Oedipe uppfördes på Théâtre Français, mottogs väl och framfördes 45 kvällar. Pjäsen gav Voltaire både berömmelse och pengar, som förefaller vara grunden till hans långa serie lyckosamma ekonomiska spekulationer. Sedan han frisläppts från Bastiljen i april 1718 kallade han sig Arouet de Voltaire eller bara Voltaire. Ursprunget till detta namn är omdiskuterat. En åsikt är att Voltaire är en förkortning av ett barnsligt smeknamn, "le petit volontaire". Den vanligaste åsikten är dock att det är ett anagram av en variant av hans namn, Arouet l.j. – Arouet le jeune motsvarande "Arouet d.y." U är i så fall utbytt mot v och j mot i, ett förfarande som var vanligt.
Exil och politik Ett gräl med en ung adelsman gjorde att Voltaire 1726 fick gå i exil i England för att slippa fängelse. Händelsen påverkade Voltaire starkt, och gjorde honom till en förespråkare för förändring av det rättsliga systemet. I slutet av 1725 hade Voltaire blivit förolämpad av Guy Auguste de Rohan-Chabot, och svarade slagfärdigt och skarpt. Som hämnd lät Rohan-Chabot flera av sina tjänare klå upp Voltaire, medan han själv såg på. Voltaire utmanade den unge adelsmannen på duell, men familjen Rohan hade försett sig med ett lettre de cachet – en häktningsorder, formellt utfärdad i kungens namn men i realiteten utskriven av en av statssekreterarna eller någon högre polistjänstemän. Systemet var vid denna tid ordentligt missbrukat, då de som stod högst i gunst hos rätt personer kunde skaffa sig sådana arresteringsorder underskrivna in blanco och använda mot den de önskade. Ingen rättegång följde på detta, så den som häktats på grund av ett sådant brev hade ingen chans att försvara sig. Samma morgon som duellen skulle ha ägt rum, den 17 mars 1726, blev Voltaire arresterad och skickad till Bastiljen för andra gången. Han valde att gå i exil i England istället för fängelse i Frankrike.
miniatyr|Försättsbladet till Lettres sur les Anglais, tryckt 1735. I England hade Voltaire lärt känna den brittiske statsmannen och filosofen lord Bolingbroke. Bolingbroke hade väckt Voltaires intresse för filosofi, och fått honom att läsa Newton och Locke. I England upptäckte han även Shakespeares dramatik. Han ägnade stor del av sina tre år i England åt att studera den engelska konstitutionella monarkin och den religionsfrihet som rådde i landet, den filosofiska inriktningen rationalismen och inte minst naturvetenskaperna. Voltaire beundrade den engelska religionsfriheten och yttrandefriheten, och såg dessa som nödvändiga förutsättningar för social och politisk utveckling. I England skrev han färdigt Henriaden, en hjältedikt över den franske kungen Henrik IV, som gavs ut 1728. Diktverket blev mycket uppskattad, men den franske kungen Ludvig XV och kyrkan var mindre förtjusta eftersom Henriaden för religionsfrihetens talan mot religiöst förtryck.
När Voltaire återvände till Frankrike fortsatte han sin litterära karriär. Vid denna tid publicerade han pjäser som Brutus, Zaire och Eriphyle. Karl XII kom ut 1731, och ses utanför Sverige kanske främst som kritik av krig medan den i Sverige ses som en inträngande psykologiskt trovärdig skildring av den svenska kungen Karl XII. 1733 publicerade han Lettres philosophiques sur les Anglais (ungefär "Filosofiska brev om engelsmännen"), där han prisade Englands religiösa och politiska frihet. Detta var en indirekt kritik mot Frankrikes politiska system och mot kyrkan. Boken ansågs ytterst farlig och förbjöds den 10 juni 1734, beslagtogs och brändes. En häktningsorder mot författaren utfärdades och hans hem genomsöktes. Voltaire själv satt tryggt i det då självständiga hertigdömet Lorraine, hos markisinnan, matematikern, fysikern och författarinnan Émilie du Châtelet som han hade ett förhållande med sedan året innan. Han flyttade in i hennes slott i Cirey, på gränsen mellan det franska distriktet Champagne och Lorraine.
Cirey och Preussen Voltaire stannade i Cirey hos Émilie du Châtelet i tio år. Slottet renoverades och byggdes om för Voltaires pengar, och blev till hem för Voltaire, madame du Châtelet och tidvis även hennes tolerante make. Madame du Châtelet uppmuntrade Voltaires intresse för naturvetenskap. De gjorde optiska experiment tillsammans och skrev ett verk om Newton och hans arbete, Eléments de la philosophie de Newton. Hans samtid har velat tillskriva Voltaire hela arbetet, men senare forskning har visat att de bägge hade del i verket. Från mars 1735 kunde Voltaire åter fritt vistas i Paris, men han höll sig mest i Cirey. Kring årsskiftet 1736/1737 hamnade Voltaire återigen i blåsväder på grund av dikten Le Mondain där han uttryckt sig respektlöst om Adam och Eva, och tillbringade tre månader i Nederländerna. Väl hemkommen till Cirey ägnade han sig, förutom åt skrivande, åt fysikaliska experiment tillsammans med sin värdinna i det fysiklaboratorium som de inrett i slottet. Under tiden i Cirey skrev Voltaire Discours en vers sur l'homme, pjäsen Aizire och L'enfant prodigue (1736). Här fullbordade han också Pucelle, en satir över Jeanne d'Arcs liv som häcklar religionen och kyrkan, men avstod tills vidare från att publicera den av rädsla för mottagandet.
miniatyr|Voltaire (till vänster) och Fredrik II, vid dennes hov. Målning av Adolph von Menzel. Under början av 1740-talet rörde sig Voltaire över några olika platser i Europa. De framgångsrika pjäserna Profeten Mahomet från 1742, där han framställde islams grundare Muhammed som en härsklysten bedragare, och Mérope från 1743, skrevs i Bryssel. Voltaire levde sedan ett tag som hovman. 1745 fick han en utnämning till kunglig historieskrivare, och hans livssituation blev därmed för ögonblicket säker både ekonomiskt och socialt. Samma år fick han en medalj av påven Benedictus XIV och dedicerade Profeten Mahomet till honom. Han skrev också underhållning och hyllningsdikter till hovet. Voltaire hade i åratal ansetts för Frankrikes främste författare, men först nu, våren 1746, blev han invald i Franska Akademien.
Efter madame du Châtelets död 1749 accepterade Voltaire 1751 en inbjudan från Fredrik II av Preussen som var en stor beundrare av romanförfattaren och dramatikern Voltaire, att komma till hans hov i Berlin. Där stannade Voltaire i tre år, trots att han inte hade riktigt rätt läggning för en hovdiktare, vare sig i personlighet eller i vad han skrev. Hans Ludvig XIV:s sekel måste tryckas i hemlighet, under ett annat författarnamn. Han kom även i konflikt med Pierre de Maupertuis, och med anledning av detta skrev han den fräna satiren Doktor Akakias stridsskrift som utgavs 1752. Skriften ledde till en konflikt inte bara med Maupertuis utan också med kung Fredrik, och boken förbjöds och brändes.
Ferney miniatyr|Voltaires hem i Ferney, sett från trädgårdssidan. Gravyr av Michel-Vincent Brangua. När Voltaire lämnade Preussen, fick han inte tillåtelse att bosätta sig i eller ens besöka Paris eller dess omgivningar – på papperet inte ens i Frankrike. Han bodde ett tag på godset Les Délices strax utanför Genève, där han startade en egen privatteater och även själv framträdde på scenen. 1755 gav han till slut ut den kontroversiella Pucelle. I Genève började han en hövlig brevväxling med stadens mest berömda invånare, Jean-Jacques Rousseau. Med tiden kom de att utkämpa hårda strider med anledning av Voltaires skoningslösa kritik av kristendomen.
Genèves lagstiftning tillät inte teaterföreställningar över huvud taget, vilket Voltaire efter påstötningar fick foga sig i. Han sökte därför efter någonstans att slå sig ner där han skulle åtnjuta både Genèves politiska frihet och Frankrikes sociala frihet. I slutet av 1758 köpte han mark i Ferney, en halvmil från Genève men på fransk mark, och lät där bygga ett slott där han bodde resten av sitt liv. Härifrån utövade han ett oerhört inflytande på den europeiska opinionen, och många av tidens berömda och inflytelserika människor, däribland den svenske kungen Gustav III, vallfärdade till Ferney för att träffa Voltaire. Candide, det verk som eftervärlden främst förknippar med Voltaire, skrevs på Ferney delvis påverkad av Voltaires reaktion inför hur hans samtid reagerade på och tolkade jordbävningen i Lissabon några år tidigare. Då Voltaire nu satt tämligen säkert engagerade han sig starkare i offentliga kontroverser, och låg i ständig fejd i filosofiska och litterära frågor. En välkänd sågning är den av poeten markis Jean-Jacques Lefranc de Pompignans verk Poésies sacrées et philosophiques ("Heliga/sakrala och filosofiska dikter") med orden Sacrés ils sont, car personne n'y touche ("Heliga är de, för ingen rör vid dem"). Förutom dramatik, prosa, poesi och litteraturkritik skrev han otaliga brev till tidens statsmän, kulturpersonligheter och vetenskapsmän. Han blev något av sin tids samvete, som engagerade sig och ingrep i många fall av rättsövergrepp och religiösa förföljelser. Hans kampanj efter dödsdomen mot Jean Calas, en kalvinistisk präst som det katolska prästerskapet anklagade för att ha mördat sin son som tänkt konvertera till katolicismen, resulterade efter avrättningen av Calas i en ny undersökning som kom fram till att han var oskyldig. Andra fall som engagerade Voltaire var Pierre-Paul Sirven, en historia som i grunden liknade Calas' fast inget justitiemord faktiskt skedde, Espinasse, som blev dömd till galärerna för att ha inhyst en protestantisk präst, och Jean-François de la Barre och dennes vän Gaillard d'Etalonde, som till skillnad från la Barre kunde fly till Schweiz medan la Barre blev torterad och bränd på bål för att han inte tagit av sig hatten inför en religiös procession.
Sista tid