Elsa Kristina (Stina) Bergman, ursprungligen Lindberg, född 29 april 1888 i Adolf Fredriks församling Stockholm, död 3 juli 1976 i Sankt Görans församling Stockholm, var en svensk aktiv manusförfattare och dramatiker.
År 1908 gifte hon sig med den svenska författaren Hjalmar Bergman. Paret var gifta i 23 år fram till makens död år 1931.
Stina Bergman levde större delen av sitt liv i sin makes skugga. Hon stod vid hans sida som sekreterare, konstnärliga förvaltare och första kritiker. Men hon själv arbetade också till viss del med skönlitterära skrifter för barn men var även med och hjälpte till sin make med manusarbeten. Men det som utmärker Stina Bergmans karriär var hennes förståelse och passion för dramatik och film som främst kom att bli erkänt efter Hjalmar Bergmans död. År 1940 blev hon chef över Svensk Filmindustris manusavdelning där hon gjorde stora avtryck i svensk filmhistoria.
Biografi Familj Stina Bergman föddes in i en kulturfamilj där teatern hade stor betydelse. Hennes far var regissören, teaterdirektören och skådespelaren August Lindberg och modern var skådespelerskan Augusta Lindberg som bland annat var verksam på Dramaten i Stockholm. August Lindberg var framgångsrik inom sitt yrke och hans Shakespeare-tolkningar var det som främst utmärkte honom. Stina Bergman växte även upp tillsammans med sin syster Greta Lindberg och bror Per Lindberg. Per Lindberg var också verksam och framgångsrik inom teatervärlden. Han jobbade vid sidan om sin far på 1920- och 1930-talet. Med tiden lyckades han bli en uppmärksammad regissör med flera satta pjäser, däribland Hjalmar Bergmans. Systern Greta Lindbergj var under en tid gift med Tor Bonnier som arbetade som förlagsredaktör på Bonnierförlagen. Stina Bergman var alltså svägerska till Tor Bonnier. Deras relation framgår i den personliga ton som förekommer i brevväxlingen mellan Bonnier och paret Bergman.
Äktenskap Stina Bergman träffade Hjalmar Bergman år 1903 ute på Dalarö där familjen Lindberg hade landställe. Hon var femton år gammal och han tjugo. Augusta och August Lindberg hade under en tid arbetat som mentorer åt Hjalmar Bergman och de kände honom väl och han umgicks ofta med familjen Lindberg. I brev kallar Hjalmar Bergman sina mentorer "Tante" och "Farbror", detta kan visa på den nära relation han hade till August och Augusta Lindberg. Stina Lindberg och Hjalmar Bergman blev förälskade och började brevväxla. Breven han skrev till henne innehöll önskemål om att hon skulle underkasta sig och lyda honom. För henne var det en spänning och magi i det hela vilket intresserade henne. År 1908 gifte sig Stina Lindberg med Hjalmar Bergman och hon bytte då efternamn till Bergman. Hans karriär växte medan hennes hamnade alltmer i skuggan.
Resor Paret Bergman reste en hel del i Europa, främst till Italien. De hade nästan aldrig en permanent bostad. De levde som turister och tillbringade större delen av tiden på hotellrum. Ibland kunde de låna någon villa av Tor Bonnier, men annars var de nästan alltid ute på resande fot. Genom att läsa korrespondens mellan dem syntes resorna sällan vara särskilt bra. De bråkade en hel del och verkade aldrig riktigt nöjda med tillvaron. Allt utgick från att Hjalmar Bergman skulle vara nöjd och kunna skriva.miniatyr|336x336px|Under tiden i Hollywood 1923 skrev Stina Bergmans reseskildringar i Bonniers Veckotidning. Foto ur Bonnierförlagens arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria. |vänster
Amerika 1923–1924
1923 bestämde sig paret Bergman att förverkliga sina drömmar om en Hollywoodkarriär liksom många andra svenskar under denna tid, exempelvis Greta Garbo och deras vän, filmregissören Victor Sjöström. Planen var att skriva filmmanus till de stora filmbolagen och genom det göra karriär. Deras första möte var någonting de hade sett fram emot då Victor Sjöström hade övertygat paret om en ljus framtid i Amerika. Men så blev det inte. Båda avskydde New York och ångrade att de över huvud taget stigit i land. Deras första möte i New York med den amerikanska filmbranschen gick inte heller som planerat, de kände sig förolämpade av amerikanernas bemötande och valde att istället bege sig till Kalifornien. I brev skickade från paret till Sverige var Stina Bergman nöjdare med sin tillvaro i Kalifornien medan maken fortfarande inte trivdes. I ett brev skickat från henne till sin moster skrev hon bland annat: Missnöjet grundade sig i att det var svårare än förväntat att göra karriär i Amerika. Det behövde finnas en lockad publik vilket det inte fanns. Inget av de tre filmsynopsis som paret Bergman presenterade gick hem. Fastän det fanns ett stort missnöje fick Stina Bergman ändå ut något av resan. Det var i Amerika som hon fångade upp den amerikanska dramaturgin som hon senare fick stor användning av i sin roll på SF-studios samt i andra manusarbeten. Hon skrev även flera reseskildringar som publicerades i Bonniers veckotidningar under 1923. Det publiceras bland annat i nr 9 "Månen på Broadway", nr 15 "Filmstäder" och i nr 23 "Urpremiärer i Hollywood". I korrespondensen mellan Tor Bonnier och henne är det märkbart att hon också läste igenom och "godkände" manuskript innan de eventuellt skulle publiceras av Bonnier. Men maken uppskattade inte att hon hade en hel del saker för sig, och han inte. I ett brev skickat till Tor Bonnier skrev han:
Karriär och yrkesliv
Tidigt intresse Stina Bergmans intresse för författarskap började tidigare än vad många känner till. Förutom att hon föddes in i en kulturfamilj som framförallt intresserade sig för teater så var hon mycket verksam i makens arbeten. Genom att bland annat studera korrespondensen är det tydligt märkbart att hon är en stor faktor till sin makes framgångar. Redan samma år som paret gifte sig (1908) tog hon över arbetet med manuset till pjäsen Savonarola. Hon renskrev, gjorde nödvändiga strykningar samt föreslog ändringar. Först blev Savonarola refuserad av förlaget Ljus som Hjalmar Bergman tillhörde, men då såg hon och systern Greta till att förlaget Bonniers antog boken. Savonarola är bara ett exempel på ett cirka 40-tal manusarbeten som hon var med och skrev under 1910-talet, alla i makens namn. Det stora antalet låg till stor del i att de behövde öka sina inkomster. Förutom att hon arbetade med manusbearbetning såg hon även till att flera verk publicerades och blev uppmärksammade. 1913 köpte hon sitt första häfte från AB Svenska Biografteatern (Svenska Bio), som lärde ut hur man skrev filmmanus i avsikt att fler personer skulle intressera sig för att skriva och skicka in sina filmmanus. 1927 debuterade Stina Bergman med sitt första litterära verk, sagosamlingen "Stygga barn och snälla" som publicerades på Bonniers förlag. miniatyr|317x317px|Omslaget till "Stygga barn och snälla". Foto ur Bonnierförlagens arkiv hos centrum för Näringslivshistoria. |vänster
Genombrott När Stina Bergman och maken Hjalmar Bergman flyttade till Amerika 1923 hade arbetet med komedin Swedenhielms precis blivit klart. Succépjäsen hade färdigställts av Hjalmar Bergman och hade premiär på Dramatiska teatern i Stockholm 1925. Det var genom denna pjäs som hon gjorde sin första regidebut. Hon ansvarade för uppsättningarna i Amsterdam och Mainz när pjäsen var på turné i Europa. Det var efter makens bortgång 1931 som hennes karriär som manusförfattare, översättare och dramatiker började växa. Efter att Swedenhielms skrevs om till filmmanus av Gösta Stevens och Ragnar Hyltén-Cavallius ansågs det inte vara tillräckligt bra och underkändes. Hon skrev då om manuset tillsammans med sin medförfattare Gustaf Molander. Hennes långa erfarenhet av Swedenhielms och sin makes sätt att skriva gjorde att verket blev en succé. 1935 hade filmen premiär och vid det laget var hon änka.
I en recension av Svenska Dagbladet skrev EWO bland annat:
Samarbeten Samarbetet med filmlegenden Gustaf Molander var hennes första stora samarbete och de skrev tillsammans flera filmmanus. 1938 hade filmen "Dollar" premiär. Filmen var även det ett samarbete mellan Molander och henne, båda skrev manuset till filmen. Även denna film var baserad på ett pjäs av Hjalmar Bergman. Det var Svensk Filmindustri som ansvarade för produktionen av filmen. Samma år som premiären av Dollar hade även "En kvinnas ansikte" premiär, vilket var en svensk omarbetning av Francis de Croissets pjäs "Il était une fois", som Stina Bergman gjorde om tillsammans med Gösta Stevens och tidigare manusassistenten till Swedenhielms, Ragnhild Prim. "En kvinnas ansikte" blev en av Stina Bergmans största framgångar. På filmfestivalen i Venedig 1938 fick filmen medalj för "konstnärlig fulländning" och nådde även internationell framgång. Manusets rättigheter såldes till Hollywood och 1941 spelades den amerikanska A Woman's face in. 17 år efter resan till Amerika hade Stina Bergman äntligen skrivit för Hollywood. Hon tog kontakt med brodern Per Lindberg och uppmuntrade honom att komma tillbaka till filmbranschen efter hans 15 års långa frånvaro. Tillsammans med sin bror skrev hon tre filmmanus som baserades på litterära verk, "Gubben kommer" (1938) efter Gösta Gustaf-Janson, "Gläd dig i din ungdom" (1939) efter Vilhelm Moberg, samt en ljudfilmversion av "Hans nåds testamente" (1940), en roman efter maken Hjalmar Bergman. Romanen filmatiserades av Victor Sjöström 1919. Alla filmer producerades av Svensk Filmindustri. Karin Swanström var mellan 1933 och 1941 produktionschef på SF och 1940 erbjöd Swanström Stina Bergman en chefsroll på SF:s manuskriptavdelning i samband med världskrigets konsekvenser på filmindustrin. Hon accepterade erbjudandet och så började hennes karriär som chef på den nyinrättade manusavdelningen.
Svensk Filmindustri