Moderata samlingspartiet, vanligen Moderaterna (M), är ett liberalkonservativt politiskt parti aktivt i Sverige. Moderaterna är efter valet 2026 Sveriges näst största parti sett till antal mandat i riksdagen. Partiledare är sedan 1 oktober 2017 Ulf Kristersson, som sedan 2022 också är Sveriges statsminister.
Moderata samlingspartiet antog sitt nuvarande namn 1969. Det ersatte det tidigare Högerpartiet som använts från 1952. Partiet grundades som Allmänna valmansförbundet 1904. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Moderaterna. Från valrörelsen 2006 till och med april 2019 betecknade partiet sig som Nya Moderaterna; detta var dock inte ett officiellt namn.
Partiet har sedan 1979 varit det största borgerliga partiet och var det näst största partiet (efter Socialdemokraterna) i alla riksdagsval därefter fram till 2022, då de blev det tredje störst partiet. Efter valet 2026 återtog partiet sin ställning som näst största parti.
Fram till 1930 var fem män som tillhörde partiet eller dess föregångare statsminister. Efter namnbytet 1969 har Moderaterna tre gånger innehaft statsministerposten; Carl Bildt var statsminister 1991 till 1994, Fredrik Reinfeldt 2006 till 2014 och Ulf Kristersson är det sedan 2022. Partiet har även suttit i regering 1976 till 1978 och 1979 till 1981.
I riksdagsvalet 2010 hade Moderaterna sin hittills högsta notering i ett riksdagsval med 30,1 % av rösterna. I riksdagsvalet 2026 fick Moderaterna 19,85 %, en ökning med 0,75 procentenheter jämfört med valet 2022.
Ideologi Moderata samlingspartiets ideologi är officiellt liberalkonservatism. Partiet är positivt till marknadsekonomi och kapitalism, och menar att frihet möjliggörs via åtgärder såsom sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar. Möjligheten till val av leverantör av varor och tjänster är enligt partiet viktig; detta skall gå hand i hand med en minskad offentlig sektor och ett minskat statligt ägande, liksom minskat engagemang i samhällsekonomin.
Under 1980-talet fick partiet en allt mer marknadsliberal framtoning, något som jämte den ursprungligt konservativa värdegrunden låg till grund för partiets nu officiella ideologi liberalkonservatism.
När Fredrik Reinfeldt övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades Nya Moderaterna och partiet sade sig närma sig den politiska mitten. Moderaterna upplevde stora framgångar under Reinfeldts ledarskap och med två mandatperioder där Reinfeldt var statsminister fick ideologin prövas i praktiken. Fredrik Reinfeldts försvar av välfärden förflyttade Moderaterna närmare socialliberalismen.
Efter åtta år vid regeringsmakten började dock uppstickarpartiet Sverigedemokraterna att vinna terräng med en mer konservativ och mer invandringskritisk agenda. Det ledde till ett väljartapp för Moderaterna i valet 2014, förlorad regeringsmakt och Fredrik Reinfeldts avgång.
När Anna Kinberg Batra tog över efter Reinfeldt hösten 2014 påbörjades att arbete med en valanalys och vidareutveckling av politiken. Redan år 2017 avgick dock Anna Kinberg Batra efter uppslitande diskussioner om partiets ideologi och relation till Sverigedemokraterna.
När Ulf Kristersson tog över efter Anna Kinberg Batra inleddes en tydligare kursändring tillbaka till rötterna där partinamnet Nya Moderaterna fick ge vika för en återgång till Moderaterna inklusive den gamla loggan med Moderaternas bekanta M. Under våren 2019 tillsattes en arbetsgrupp inom Moderaterna som skulle ta fram förslag på ett nytt idéprogram. Hösten 2020 presenterades förslaget till nytt idéprogram där liberalkonservatism nu fått en tydligare roll som partiets ideologiska bas.
Historia Namnhistorik Allmänna valmansförbundet (1904–1938) Högerns riksorganisation (1938–1952/1969) Högerpartiet (1952–1969) Moderata samlingspartiet (1969–) Under Fredrik Reinfeldts tid som partiledare, 2003–2015, användes ofta beteckningen "Nya moderaterna" i partiets kampanjmaterial och från och med valet 2014 står det bara "Moderaterna" på partiets valsedlar, men det formella namnet på partiet är Moderata samlingspartiet.
Organisationshistorik År Riksorganisation Riksdagens andra kammare Riksdagens första kammare 1867–1888 saknades Lantmannapartiet ingen organiserad gruppering 1888–1895 Gamla lantmannapartiet Nya lantmannapartiet Protektionistiska partiet Minoritetspartiet 1895–1903 Lantmannapartiet 1903–1904 Lantmannapartiet De moderata reformvännernas grupp 1904–1905 Allmänna valmansförbundet 1905–1906 Första kammarens moderata parti 1906–1910 Nationella framstegspartiet 1910–1912 Förenade högerpartiet 1912–1935 Lantmanna- och Borgarepartiet("andrakammarshögern") Första kammarens nationella parti("förstakammarshögern") 1935–1938 Högerns riksdagsgrupp 1938–1952 Högerns riksorganisation 1952–1969 Högerns riksorganisation/Högerpartiet 1969– Moderata samlingspartiet Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp
Ingen organisationsförändring gjordes i samband med enkammarriksdagens införande 1970, eftersom riksdagsgruppen redan var gemensam i de båda kamrar som hade funnits fram till dess.
Föregångare (1800-talet) Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper och partier som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom Lantmannapartiet i andra kammaren och Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän. Bland de konservativa politikerna och opinionsbildarna fanns det en skepsis mot organiserat partiarbete och så länge rösträtten var graderad och folk många gånger röstade på de herremän de kände till från hemlänet, innebar det att riksdagen under de första årtiondena efter ståndsriksdagens avskaffande kom att domineras av brukspatroner, godsägare, ämbetsmän och finansmän.Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 39
I första kammaren fanns 1888–1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888–1904 Minoritetspartiet som 1905–1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). År 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 4
Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid tvåkammarriksdagens införande 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen). Initiativtagare var Carl Ifvarsson, Arvid Posse och Emil Key. Under en tid splittrades det i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet, huvudsakligen på grund av olika åsikter i tullfrågan, men återförenades efter några år. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag.
Mot slutet av 1800-talet började radikala strömningar göra sig hörda i samhället, liberala organisationer bildades som krävde allmän och lika rösträtt till riksdagen och socialistiska organisationer bildades som krävde bättre villkor för löntagare och i vissa avseenden hade ännu mer omvälvande idéer kring hur samhället skulle utvecklas. Det framstod för de flesta samhällsintresserade människor allt mer som att det bara var en tidsfråga innan ett mer demokratiskt valformat skulle införas i Sverige. Liberaler och socialdemokrater organiserade sig och de konservativa behövde förhålla sig till detta. De mer moderata som Hugo Tamm ansåg att man behövde organisera sig och se till att en utveckling mot rösträtt för fler ändå inte skulle behöva beröva de konservativa idéerna allt inflytande, medan andra, som Christian Lundeberg, ansåg att det var viktigt att slå vakt om den befintliga konstitutionella ordningen. Det tog tid innan de konservativa kunde samla sig på det sättet som vänsterns företrädare kunde göra.Christer Ericsson: "Kapitalets politik och politikens kapital", Santérus förlag, Stockholm 2008, ss. 157ff
Bildandet av Allmänna valmansförbundet (1904) stående|miniatyr|Gustaf Fredrik Östberg, som var den förste partiledaren för Allmänna valmansförbundet. Allmänna valmansförbundet (AVF) grundades under ett möte 17–18 oktober 1904 på restaurang Runan i Stockholm. Inbjudan hade skickats ut en månad tidigare, och gått till cirka 250 personer, framför allt riksdagsmän och tidningsmän, men också andra personer i samhället som kunde tänkas vara intresserade och kunna bidra till målsättningen att bilda en "sammanslutning mellan de konservativa och moderata elementen i samhället gentemot de radikala grupperna."Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 12 Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i riksdagens båda kammare. Till en början fick endast män vara medlemmar i partiet.
Mötet i oktober 1904 öppnades av en av inbjudarna, Hans Andersson i Skivarp, och Axel Svedelius utsågs att leda förhandlingarna. Även om det två dagar långa konstituerande mötet i efterhand kan förmodas ha gått smidigt till, hade det trots allt föregåtts av minst två års förberedande organisationsarbete och agitation från den konservativa pressen. Många av de konservativa riksdagsledamöterna var nämligen individualistiskt lagda och starka personligheter i sig själva, som inte så hemskt gärna ville låta sig inrättas i ledet hos ett parti. Det första partiprogrammet var också kortfattat, som en sammanfattning av saker som man kunde enas om, och bestod av endast 304 ord. I princip talade detta program mer om vad man var mot än vad man var för och ville åstadkomma.Johan Westrin: "Den moderata bilden", Ekerlids förlag, Stockholm 2008, s. 11 En av huvudpunkterna blev namnfrågan, där det uppenbart kompromissartade och närmast opolitiskt klingande Allmänna valmansförbundet till slut blev vad man bestämde sig för, sedan man hade ratat andra namn såsom exempelvis Moderata samlingspartiet.Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 17 Det 1893 bildade Fosterländska förbundet kan ses som en föregångare till AVF, men hade, kanske just på grund av motviljan bland de tilltänkta medlemmarna att organisera sig, inte överlevt.
Den främste tillskyndaren av bildandet – och som också blev den förste partiledaren – var Gustaf Fredrik Östberg, som ett par år tidigare medverkat till bildandet av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF, idag Svenskt Näringsliv), vars ordförande han också samtidigt var.
Näringslivet kom också att bli en viktig finansieringskälla för partiet under dess första halvsekel, pengarna var nödvändiga men kunde också vara en påfrestning då företagsledarna ofta ville att näringslivsvänliga reformer skulle ske snabbare än vad som var möjligt i politikens ofta tungrodda beslutssystem. Från 1960-talet infördes i stället offentliga partistöd, som ledde till att partiet kunde slippa partibidragen från företag. Partistöd från det offentliga var emellertid problematiskt på ett annat sätt, då politiska partier på det sättet riskerade att bli statliga institutioner, enligt partiledaren Yngve Holmberg 1965.Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, ss. 41 och 45 Inflytandet från näringslivet torde dock ha bidragit till att det parti som från början grundades som en uttalat konservativ organisation, redan från början också har haft en tydligt marknadsliberal inriktning. Det är också vid perioder som ekonomiskt liberala idéer har legat i ropet, som partiet har nått sina största framgångar.Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, ss. 104ff