Henrik Johan Ibsen, född 20 mars 1828 i Skien i Telemark, död 23 maj 1906 i Kristiania (Oslo), var en norsk dramatiker och författare. Ibsen betraktas som en av de främsta dramatikerna i världshistorien, och är känd som det moderna dramats fader. Bland hans främsta verk märks pjäserna Brand (1865), Peer Gynt (1867), Ett dockhem (1879), En folkefiende (1882), Vildanden (1884), Rosmersholm (1886) och Hedda Gabler (1890).
Ibsen föddes in i köpmanseliten i hamnstaden Skien och beskrev sin egen bakgrund som patricisk, och han växte upp i den nära sammanflätade patricierfamiljen Ibsen–Paus. Han etablerade sig som teaterman i Norge på 1850-talet och fick sitt internationella genombrott som dramatiker med pjäserna Brand och Peer Gynt på 1860-talet. Från 1864 bodde han i 27 år utomlands, särskilt i Italien och Tyskland, med endast sällsynta och korta besök till Norge. De flesta av Ibsens pjäser utspelar sig i Norge, ofta i borgerliga miljöer, och Ibsen hämtar ofta motiv från sin födelsestad Skien och sin egen uppväxtmiljö och familj. Peer Gynt var Ibsens sista pjäs skriven på vers och i det "filmiska manuset smälter poesi samman med samhällssatir och realistiska scener tillsammans med surrealistiska".Klaus Van Den Berg, «Peer Gynt», Theatre Journal, vol. 58, nr. 4 (2006), s. 684–687 Ibsens senare pjäser är skrivna i en mer realistisk och psykologisk stil; många kritiker anser Rosmersholm och Vildanden vara hans viktigaste senare verk. Själv ansåg Ibsen att historiedramat Kejser og Galilæer, med handling från senromersk tid, var hans huvudverk. Den episk-lyriska dikten "Terje Vigen" är en av de mest kända norska enkeldikterna.
Många kritiker betraktar honom som den största dramatikern sedan Shakespeare. Ibsens verk skrevs på det gemensamma dansk-norska skriftspråket och gavs ut av det danska förlaget Gyldendal. Trots stort intresse för både Ibsens biografi och litterära betydelse har förmedlingen av båda länge präglats av myter, som Ibsen delvis själv uppmuntrade. Henrik Ibsen var far till statsminister Sigurd Ibsen.
Biografi Bakgrund och barndom thumb|Silhuett av familjen Altenburg/Paus i Altenburggården cirka 1820, med Ibsens mor Marichen (längst till höger), hennes föräldrar Johan Altenburg och Hedevig född Paus och Ibsens farbror Henrik Johan Paus. Porträttet är det enda som existerar av någon av Ibsens föräldrar och ägdes av greve Christopher Paus, Herresta herrgård i Sverige. Henrik Johan Ibsen föddes i Skien, en stad vid Telemarkskusten som då hade mellan 2 000 och 3 000 invånare. När Ibsen föddes hade Skien i tre århundraden varit en av Norges viktigaste och mest internationellt orienterade städer, samt ett centrum för sjöfart, timmerexport och tidig industrialisering. Han var son till köpman Knud Plesner Ibsen och Marichen Cornelia Martine Ibsen, född Altenburg. Båda Ibsens föräldrar hade rötter i eliten i Skien och Telemark, dels i köpmannaeliten i Skien och Grenland med skeppare, redare och trävaruhandlare, och dels i "ämbetsmannaaristokratin" av präster och jurister i Øvre Telemark.Jørgen Haave, Familien Ibsen, Museumsforlaget, 2017Nygaard, Jon (2013). «...af stort est du kommen»: Henrik Ibsen og Skien. Senter for Ibsen-studier. .Høgvoll, Arvid; Bærland, Ruth (1996). Henrik Ibsen: herregårder, kammerherrer, godseiere og proprietærer : brokker av en slektshistorie. Ibsen skrev själv att "mina föräldrar tillhörde, både på fädernet och mödernet, den tidens mest ansedda familjer i Skien" och att han var nära släkt med "ungefär alla de patricierfamiljer som då dominerade platsen och omgivningarna".Ibsen, Henrik (21 september 1882). «Brev till Georg Brandes ». Henrik Ibsens skrifter. Universitetet i Oslo.
Ibsens föräldrar, Knud och Marichen, växte upp som nära släktingar, ibland kallade "sociala syskon", och tillhörde båda den tätt sammanflätade Pausfamiljen på Rising och i Altenburggården – det vill säga storfamiljen till syskonparet Ole Paus och Hedevig Paus. Efter att Knuds far, Henrich Johan Ibsen, omkom i ett skeppsbrott med skutan "Charitas" (Caritas) utanför Hesnes när Knud var nyfödd 1797, gifte sig modern Johanne Plesner ett år senare med skepparen Ole Paus. År 1799 sålde Ole Paus på en och samma dag Ibsenhuset i Løvestrædet, som han hade övertagit från hustruns första make, och köpte istället gården Rising från en syster till sin nya svåger Didrich von Cappelen. Han lät bygga ett nytt representativt boningshus och familjen flyttade året efter ut till Rising, där Knud växte upp tillsammans med sina många halvsyskon. Marichen växte upp i den stora Altenburggården i centrum av Skien med sina föräldrar Hedevig Paus och Johan Andreas Altenburg. Altenburg var skeppsredare, trävaruhandlare och ägde ett stort brännvinsbränneri på Lundetangen, och efter hans död övertog Hedevig verksamheten 1824. Syskonen Hedevig och Ole Paus kom från Lårdal i Øvre Telemark där familjen Paus hade varit ämbetsmän i århundraden; tillsammans med en tredje syster flyttade de i ung ålder till Skien i slutet av 1700-talet och etablerade sig i stadens köpmannaborgerskap med hjälp från släktingar i familjen Blom. Barnen på Rising och i Altenburggården har beskrivits som en utvidgad syskonskara i social mening.
1825 erhöll Knud Ibsen burskap i Skien och etablerade en egen verksamhet som detalj- och trävaruhandlare med sin yngre bror Christopher Blom Paus som assistent. De två bröderna flyttade in i Stockmanngården, där de drev handel med försäljning av importerade viner och lyxvaror på första våningen och bedrev export av timmer tillsammans med sin kusin Diderik von Cappelen. Den 1 december samma år gifte sig Knud med sin styvfars systerdotter Marichen, som flyttade in hos dem. Äktenskapet har beskrivits som "ett perfekt familjearrangemang".Templeton, Joan (1997): Ibsen's Women, Cambridge University Press, s. 1ff. Haave skriver att äktenskapet kan ha varit arrangerat, men att det också kan ha skett helt av sig självt. Tidigare Ibsenforskning har ofta kallat äktenskapet för ett "nästan incestuöst äktenskap", men Haave har påpekat att denna typ av nära förbindelser var vanliga i borgerskapet i Skien vid denna tid och inte särskilt unikt för Ibsens familj.
Knud och Marichen fick sex barn: Johan Altenburg Ibsen (1826–1828), Henrik Johan Ibsen, Johan Andreas Ibsen (f. 1830), Hedvig Ibsen (f. 1831), Nicolai Alexander Ibsen (f. 1834) och Ole Paus Ibsen (f. 1835). Henrik döptes efter farfadern och kanske också efter sin farbror Henrik Johan Paus. År 1830 överlät Marichens mor, änkan Hedevig Altenburg, Altenburggården och andra fastigheter till sin svärson Knud, och Knud och Marichen flyttade in i Altenburggården med sina barn 1831. Runt 1830 var Knud Ibsen bland den rikaste procenten i Skien; vid beskattningen 1833 var han till exempel Skiens sextonde största skattebetalare. År 1833 köpte han gården Erlands Venstøp (även kallad Ibsens Venstøp), med ett stort, representativt huvudhus. I mitten av 1830-talet förlorade Knud Ibsen betydande summor pengar och var tvungen att sälja Altenburggården 1835. Året efter flyttade Ibsenfamiljen ut till Venstøp, där de bodde året runt till 1843.
Ibsen skrev om sin egen uppväxt: "Skien var i mina barndomsår en ytterst livsglad och sällskaplig stad, helt motsatt till vad den senare skulle bli. Många högt bildade, välbärgade familjer bodde då antingen i själva staden eller på stora gårdar i omgivningarna. Ett närmare eller fjärran släktskap förband de flesta av dessa familjer sinsemellan, och baler, middagsbjudningar och musikaliska sammankomster avlöste varandra både vinter och sommar i tät följd. [...] Vi hade nästan alltid främmande på besök i vår stora rymliga gård och särskilt under jul- och marknadstiden var huset fullt och öppet bord från morgon till kväll."Ibsen, Henrik (1888). «Barndomsminder ». Henrik Ibsens skrifter. Universitetet i Oslo.
Haave skriver att de källor som kände Henrik under barndomen beskrev honom som "en pojke som blev bortskämd av sin far, som gillade att vara kreativ i ensamhet, och som provocerade jämnåriga med sin överlägsenhet och arrogans". Henrik sysslade med modellteater, vilket i början av 1800-talet särskilt var en populär sysselsättning för pojkar från borgerliga hem i Europa. I kontrast till fadern, som var mycket sällskaplig och skämtsam med ett ljust och vänligt uttryck, beskrevs Henrik som en mer introvert personlighet; Johan Kielland Bergwitz hävdade att "det är med släkten Paus som Henrik Ibsen har de mest utpräglade karaktärsdragen gemensamt".Bergwitz, Joh. K. (1916). Henrik Ibsen i sin avstamning. Christiania: Gyldendal. s. 44. En av systrarna Cudrio på grannegården som kände honom under barndomen berättade att "han var enormt ful och elak och slog oss gjorde han också. Men när han blev stor, blev han enormt vacker, men det var ingen som tyckte om honom, för han var så ful. Det var ingen som ville vara med honom."
Henrik Ibsen konfirmerades i Gjerpen kyrka den 1 oktober 1843. Kort därefter flyttade han till Grimstad och inledde sitt vuxenliv där han kom att ha lite kontakt med familjen efter 1850. Resten av Ibsenfamiljen flyttade 1843 tillbaka till Skien, där Knud fick låna ett hus på Snipetorp av sin yngre bror Christopher Blom Paus. Där bodde Knud och Marichen fram till 1865. Knud försökte sig fram till 1850-talet med en viss framgång på olika affärer och yrken, men från 1857 registrerades han som fattig och försörjdes av sina då välbärgade bröder.
Läroår i Grimstad och Bergen
Som sextonåring började Henrik Ibsen som apotekarlärling i Sörlandsstaden Grimstad. Där finns idag ett mindre Ibsenmuseum. År 1846 fick Ibsen, fyllda 18, en son med en tio år äldre tjänsteflicka, men han vägrade erkänna faderskapet. Vid sidan av det farmaceutiska arbetet fann Ibsen tid för studier och våren 1850 avlade han studentexamen i Kristiania. Samma år debuterade han under pseudonymen Brynjolf Bjarme som dramatiker med tragedin Catilina. En annan pjäs, enaktaren Kjæmpehøjen, spelades samma år på Christiania theater.
Under 1850-talet skrev Ibsen för tidskrifterna Samfundsbladet, Arbeiderforeningernes blad (utgiven av krafter i den framväxande norska arbetarrörelsen runt Marcus Møller Thrane) samt veckotidningen Manden. I den senare bidrog Ibsen mångsidigt med dikter och teaterkritik samt även Norma eller En Politikers Kjærlighed, enligt undertiteln en operaparodi.
År 1851 flyttade Ibsen till Bergen för att arbeta som dramatiker vid Bergen norske theater, en teater som idag heter Den Nationale Scene. Teatern hade året innan grundats av Ole Bull, en tonsättare och violinist med världsrykte. Efter ett år fick Ibsen ett stipendium och avreste till Köpenhamn och Dresden. Det var i Tyskland som Ibsen första gången stiftade bekantskap med den tidens nyaste teateridéer – Hermann Theodor Hettners skrift Das Moderne Drama framhålls gärna som viktig i Ibsens utveckling. När han därefter återvände till Bergen inledde han en produktiv period där hans nyskrivna dramer hade premiär varje år den 2 januari: 1853 Sancthansnatten, 1854 Kjæmpehøjen i ny bearbetning, 1855 Fru Inger till Östråt, 1856 Gillet på Solhaug samt 1857 Olaf Liljekrans.
Åren i Kristiania 1857–1864