IFK Göteborg, lokalt ofta bara IFK (IdrottsFöreningen Kamraterna), även Blåvitt, Änglarna, Kamraterna och Göteborgskamraterna, är en svensk idrottsförening från Göteborg grundad den 4 oktober 1904, med fotboll som den mest kända idrotten, men på senare tid orientering som den mest framgångsrika. Sedan 2018 är fotbollssektionen en självständig förening som ingår i alliansföreningen IFK Göteborg. Efter att Allsvenskan 2025 avgjorts ligger IFK Göteborg tvåa i Fotbollsallsvenskans maratontabell och har blivit svenska mästare 18 gånger.
Under 1980-talet hade klubben sin storhetstid, och 1982 vann laget samtliga större tävlingar: Allsvenskan, SM-slutspelet, Svenska cupen och som första svenska klubb Uefacupen. IFK fick samma år mottaga Fair Play-priset samt tilldelades Hall of Fames hedersomnämnande vid Idrottsmuseet i Göteborg.Idrottsarvet 1999 - årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg, red. Stig A Jönsson, Idrottsmuseet i Göteborg 1999 ISSN 0283-1791, s. 48 1987 vann klubben Uefacupen ännu en gång. IFK var nära att ta det sista steget i Europacupen, men förlorade mot FC Barcelona efter straffavgörande i semifinalen 1986.
Även under 1990-talet var IFK Göteborg Sveriges mest framgångsrika herrfotbollslag, då laget vann sex titlar i Allsvenskan, 1990–1991 och 1993–1996.
Historia Början miniatyr|Karlsrofältet invid Änggården där IFK Göteborg spelade sin första match 1904. I bakgrunden Annedalskyrkan. miniatyr|höger|IFK Göteborgs lag år 1905. IFK Göteborg grundades den 4 oktober 1904 då ett tjugotal ungdomar samlats på Café Olivedal, i hörnet av Olivedalsgatan och Sveaplan i dåvarande Majornas sjunde rote,Majornas rotar 1901 - Stadsingeniörens skrifvelse till Byggnadsnämnden den 28 mars 1901 där de bildade krets 39 av Idrottsföreningen Kamraterna. Initiativtagare var John Säwström och chalmersingenjören Arthur Wingren, som också blev föreningens första ordförande. Chalmers har för övrigt gamla fotbollstraditioner med Chalmers Bollklubb som bildades 1889.Hur idrotten kom till stan : Göteborgs idrottshistoria 1800-1950, red. Roland Jerneryd, utgiven av Göteborgs hembygdsförbund 1981, s. 169 De övriga i styrelsen var Enok Olsson (vice ordförande), John Säwström (sekreterare), Nils Andersson (vice sekreterare), Meyer Kanterowitz (kassör), Herbert Johansson (intendent) samt de båda suppleanterna James Andersson och Stellan Ljungberg.Millennium - årtusendets bok, red. Jan Hansson, utgiven av Göteborgs-Posten 1999 s.111Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg 75 år, red. Anders Bernmar, Idrottsföreningen Kamraterna, Göteborg 1979, s. 97
IFK:s föregångare var IF Kamraterna i Annedal som bildades 1895, men upphörde 1899. Ytterligare två föreningar hade uppstått i Annedal; Idrottssällskapet Kamraterna och Annedals Sportklubb. Medlemmarna i de två föreningarna hade det svårt i början, eftersom det var svårt för arbetare att få tiden att räcka till idrott också. Dessutom möttes idrotten med misstänksamhet och ibland förakt bland grannarna i Annedal, men på försommaren 1904 samlades de drivande krafterna i Idrottssällskapet och Sportklubben då en sammanslagning diskuterades. De beslutade om att ansöka hos Centralstyrelsen för Kamratförbundet om att få bilda en egen krets i Göteborg. Runt om i Sverige fanns redan en rad föreningar med namnet "Kamraterna", men för att bli en av de många kamratkretsarna behövdes Centralstyrelsens godkännande. De fick dock ett överraskande besked från Centralstyrelsen i Stockholm om att en ansökan från Göteborg redan hade beviljats, insänd av två ingenjörsstuderande på Chalmers tekniska högskola: Arthur Wingren och Stellan Ljungberg. Eftersom Wingren och Ljungberg bara hade lyckats samla ett fåtal intresserade, hade de inte hunnit få igång någon verksamhet inom kretsen vilket ledde till möte.Kamraterna : en bok om IFK Göteborg, Kenth Andréasson, Uno Palmström, Askild & Kärnekull, Stockholm 1976 s. 15-16
Det var strax söder om Linnéplatsen som Karlsrofältet fanns, den första träningsplanen, som Blåvitt vann fyra vänskapsmatcher på under hösten 1904 med målskillnaden 8–2.
På hösten 1904 ändrades namnet till Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg genom en sammanslagning med Annedals Sportklubb. Femtio personer betalade medlemsavgift, och den blåvitrandiga klubbdräkten kom först 1910, innan dess användes vita tröjor och blå byxor. Första lagkaptenen var John Säwström, och den första reguljära fotbollsmatchen spelades mot IK Vikingen som IFK förlorade med 1–2. IFK startade i SM första gången 1907, och i första matchen förlorade de mot Örgryte IS med 0–8. I Sveriges första fotbollslandskamp, mot Norge 1908, deltog tre spelare från IFK; Ove Eriksson, Nils Andersson och Erik Börjesson.
Under åren 1904–1970 vann IFK Göteborg sju svenska mästerskapsguld, det första den 11 oktober 1908Guldåren, IFK Göteborg, Stefan Thylin, Sportförlaget i Europa 2009 , s. 8 mot IFK Uppsala som laget besegrade med 4–3 inför cirka 3 000 åskådare på Walhalla idrottsplats. Blåvitts första fixstjärna var Erik Börjesson, som kom från Jonsered drygt ett år före SM-finalen mot IFK Uppsala, i juli 1907. Börjesson spelade cirka 300 matcher för Blåvitt, åren 1907–1910 och 1912–1920. Den andra svenska mästerskapssegern kom 1910 mot Djurgårdens IF med 3–0 inför 5 510 personer, där Erik Börjesson gjorde alla tre målen.
Östra Hamngatan 24 var adressen för IFK:s första klubblokal, som öppnades år 1920 (numera riven). Den tredje SM-titeln vann IFK Göteborg under första världskriget 1918. Detta var IFK Göteborgs första SM-final i Stockholm, på Stockholms stadion, där 6 000 åskådare satt bänkade då IFK Göteborg vann med 5–0 mot Helsingborgs IF. I den första säsongen av Allsvenskan 1924/1925, placerade sig IFK på en andra plats. Filip "Svarte-Filip" Johansson blev Allsvenskans första skytteligavinnare när han under denna säsong gjorde 39 mål på 22 matcher, vilket är rekord. Det första allsvenska guldet kom säsongen 1934/1935, då laget tränades av Eric Hjelm. Nästa SM-titel kom 1942, då laget vann med fyra poängs marginal över Gais.
År 1924 reste IFK Göteborg till Spanien, för den dittills mest omfattande utlandsturnén som ett svenskt fotbollslag hade gjort (där klubben utmanade FC Barcelona, Athletic Bilbao och Atletico Madrid). En annan långresa gick 1949 till Nordamerika mellan den 12 juni och 9 juli, med syftet att marknadsföra europeisk fotboll. Den 35 dagar långa turnén hade kostat IFK cirka 30 000 kronor.Idrottsarvet 1998 - årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg, red. Stig A Jönsson, Idrottsmuseet i Göteborg 1998 ISSN 0283-1791, s. 49ff
Änglarna miniatyr|200px|vänster|Bertil "Bebben" Johansson 1966. miniatyr|300px|IFK Göteborg årgång 1953 med följande spelare stående från vänster: Bengt "Fölet Berndtsson, Sven Sjöblom, Åke Norén, Nils Ekeroth, Erik Bergqvist, Axel Fährnström – knästående från vänster: Holger Hansson, Henry Larsson, Henry Andersson, Rune Emanuelsson och Lars Jangblad. miniatyr|300px|IFK:s vinnande lag i allsvenskan 1958. Namnet "Änglarna" ska ha fötts i mitten av 1950-talet, av kolportören Bengt Nilsson. Tidigare denna dag hade IFK Göteborg slagit AIK med 5–3. Bland gästerna fanns den legendariske Ny Tid-tecknaren Gunnar "Bong" Bongberg, som dagen efter ritade sitt dubbelspaltiga Ullevi-reportage med temat "änglarna".Idrottsarvet 2003 - årsbok för Idrottsmuseet i Göteborg, red. Stig A Jönsson, Futurum Grafiska, Göteborg 2002 ISSN 0283-1791, s. 61. Artikel: "IFK Göteborg firar snart sina 100 år - valde rätta vägen till Änglamarken", av Lennart "Duke" Crusner.
Det dröjde till 1958 innan IFK vann Allsvenskan igen, samma år som VM spelades i Sverige och Ullevi var nybyggd. I laget som tränades av Walter Probst spelade bland andra Bengt "Fölet" Berndtsson, Owe "Fiskar-Owe" Ohlsson och Bertil "Bebben" Johansson. "Bebben" var mycket värdefull för laget och skulle som tränare vinna SM-titel med IFK 1969, och "Fölet" Berndtsson och Owe Ohlsson togs ut i VM-truppen.
1961 invigdes Kamratgården och IFK spelade 5–5 mot de blivande svenska mästare IF Elfsborg i en klassisk match. 1962 anslöt landslagsanfallaren Yngve Brodd från proffslivet i Frankrike till IFK och blev 1963 tränare för laget, som han ledde fram till 1966.
1969 tog IFK efter två niondeplatser 1967–1968 SM-titeln för första gången på elva år med Bertil "Bebben" Johansson som tränare. IFK-anfallaren Reine Almqvist blev allsvensk skyttekung och andra nyckelspelare var mittbacken Björn Ericsson, lagkaptenen Reine Feldt och kreativa mittfältaren Göran "Pisa" Nicklasson. I samma veva debuterade Nicklasson i landslaget, och blev även uttagen till VM i Mexiko 1970. Laget spelade en enkel fotboll, av "Bebben" Johansson lanserad som "bonnfotboll". IFK var också det lag med högst publiksnitt och hade säsongens högsta publiksiffror i de två derbyna mot Gais. Nästa säsong kom IFK att åka ur allsvenskan, efter att ha förlorat den sista matchen mot Örebro SK med 1–0 på Eyravallen. Publikbråk uppstod då fans till IFK Göteborg rusade in och försökte riva ner målburen i hopp om omspel och matchen avbröts med cirka 8 minuter kvar och IFK-supportrar hamnade i bråk med polis.
1970-talet Efter IFK Göteborgs guld 1969 åkte klubben ur Allsvenskan 1970. IFK förblev i dåvarande division II (idag Superettan) under ett antal år. Några spelarprofiler under denna period var bland annat Donald Niklasson, Sten Danielsson och Eddy Magnusson. 1972 spelade 28 spelare i IFK:s A-trupp varav 13 var nyförvärv och 1973 var det 19 nya spelare i truppen. Samtidigt rasade publiksiffrorna, vilket försämrade klubbens ekonomi. Bertil Westblad blev ny ordförande 1972 och 1974 blev Anders Bernmar vice ordförande och klubbdirektör. Bernmar låg bakom att IFK Göteborg återigen blev ett lag som lockade storpublik. 1976 skrev Gert Lengstrand låten Heja Blåvitt och Schytts spelade in den på albumet "Änglalåtar". Låten spelades på IFK:s hemmamatcher fram tills 2009, då IFK:s inmarschlåt byttes till Snart skiner Poseidon skriven av Joel Alme. 1976 sattes ett rekord för division II när 50 690 åskådare följde derbyt mot Gais.
Under Westblads och Bernmars ledning inleddes en satsning då Kamratgården intecknades och styrelsen gick i borgen för lån. IFK gjorde flera uppmärksammade värvningar i landslagsspelarna Björn Nordqvist och Ove Kindvall som anslöt 1975 och Ralf Edström som anlände 1977. 1975 kom IFK tvåa i Division II efter Kalmar FF som avancerade till Allsvenskan med en poängs marginal gentemot IFK. Nästföljande säsong kunde IFK säkra återkomsten till Allsvenskan när laget vann Division II med åtta poängs marginal framför tvåan Helsingborgs IF. Under comebacksäsongen i Allsvenskan 1977 hade IFK 23 760 åskådare i snitt per hemmamatch, det tredje högsta snittet i Sverige genom tiderna. 1978 följde IFK efter Malmö FF och införde "halvproffsverksamhet" där spelare arbetade halvtid och fick mer tid över till träning.
I slutet av 1970-talet kom en ny ung generation spelare fram som skulle lyfta klubben till toppen. Från Jonsered kom anfallaren Torbjörn Nilsson som 1976 debuterade i landslaget och 1975 värvades tvillingbröderna Conny Karlsson och Jerry Carlsson från IFK Oskarshamn efter tips från densamme. Från Hisingen och IF Warta hämtades Glenn Hysén och från Lerkil Glenn Strömberg. 1976 värvades återigen ett brödrapar i Tommy och Tord Holmgren från Gällivare. 1979 blev Sven-Göran Eriksson ny tränare för IFK och implementerade sitt nya spelsystem som skulle komma att lyfta laget till oanade höjder. IFK:s spelsystem har beskrivits av Sven-Göran Eriksson som ett som bygger på kollektiv insats med utrymme för individualism.
1980-talet miniatyr|Volksparkstadion 1981.