Folkbildning är ett samlingsbegrepp för det fria bildningsarbetet, utanför den specialiserat akademiska och yrkesinriktade utbildningen i traditionell skolmiljö. Den bedrivs bland annat inom bibliotek, folkhögskolor, studieförbund och föreläsningsföreningar. Syftet med folkbildning är att på ett demokratiskt och jämlikt sätt få medborgarna i samhället att ta till sig ny kunskap och nya värderingar. Folkbildningen anses både vidga medborgarnas perspektiv och öka toleransen inför det obekanta.
Rötterna till folkbildningen som fenomen finns i 1800-talets framväxt av folkskolor och folkhögskolor, och begreppet har ibland förknippats särskilt med Sverige och Norden. Med bakgrund i namn som Kant, Herder, Goethe, Fichte och Pestalozzi kom i Sverige bland andra Geijer, Rudenschöld, Almqvist och Bremer att trycka på för bildning åt och av folket.
Traditionellt har folkbibliotek, folkhögskolor, studieförbund och föreläsningar fungerat som folkbildande kunskapsspridare, men sätten att sprida kunskap har växlat i takt med samhällsutvecklingen. I det moderna och högteknologiska informationssamhället har folkbildningen i viss mån bytt skepnad, där ett ofta kaotiskt informationsflöde behöver förklaras på ett översiktligt och strukturerat sätt. På 2000-talet sker detta bland annat via utvecklandet av internetbaserade uppslagsverk och liknande databaser. Det mest kända och framgångsrika exemplet är Wikipedia, ett projekt som skrivs av sina läsare baserat på externa källor.
Utveckling Folkbildningen som begrepp anses vara särskilt kopplad till en svensk och nordisk bildningstradition. Här har framväxten av folkhögskolor, folkbibliotek och studieförbund bidragit till en kunskapsspridning till allmänheten vid sidan av det organiserade skolväsendet. Dessa har blivit viktiga faktorer i omvandligen från ett klassamhälle där kunskapen kommer uppifrån till ett med fri opinionsbildning, allmän rösträtt och en liberal bildningstradition där livets olika faser alla kan ge nya insikter. Rötterna till folkbildningen som begrepp
Bakgrund Det brukar hävdas att den danske prästen Grundtvig har en viktig ideologisk roll för den nordiska folkbildningstraditionen. Han startade den danska folkhögskolan. I Sverige startade folkhögskolorna för att möjliggöra utbildning av unga män på landsbygden. Folkbildningen tog en något annorlunda riktning i Sverige jämfört med de andra nordiska länderna och blev mer knuten till folkrörelserna. Studieförbund och folkhögskolor blev en möjlighet att skapa en utbildningsmobilisering för de egna medlemmarna och skapa opinion i samhället. Folkbildningen har en egen särart genom att den är fri och frivillig. Den präglas av engagerade lärare som har ett helhetsperspektiv på deltagarna. Folkbildningen har också genom sin särart förmågan att fånga upp de människor som av olika skäl inte deltar i det formella utbildningssystemet genom en lägre grad av formbundenhet. Folkbildningen har genom sin särart varit viktig för den pedagogiska utvecklingen i hela skolväsendet. Idag har den ordinarie skolan tagit del av så många influenser från folkbildningen att det kan vara svårt att utifrån ett pedagogiskt perspektiv tala om att folkbildningen skulle vara en pedagogisk särart.
Staffan Larsson, professor emeritus i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet, skriver i antologin Folkbildning – samtidig eller tidlös? att folkbildningsväsendet alltid har gått före det övriga utbildningssystemet vad gäller vilka socialgrupper som har rätt till bildning samt att folkbildningen har haft och har rollen som experimentverkstad i utbildningssammanhang. Mycket av det som från början utvecklas inom folkbildningen tas sedan över av det offentliga skolsystemet och folkbildningen har därför ständigt utvecklats för att kunna behålla sin särart. Folkbildningen har varit före den statliga skolan med att först låta den rika bondeklassens söner, sedan arbetarklassen, kvinnor, vuxna och invandrare ta del av den bildning som förut endast tillföll städernas manliga elit. Larsson skriver: "Min poäng är dock att folkbildningen sett i relation till det samlade utbildningssystemet burit rollen av föregångare och experimentverkstad på utomordentligt tunga områden när det gäller frågorna om vem, vad och hur. Man har sprängt de snäva ramarna för vem som kunde bilda sig och bidragit till att öka jämlikheten i deltagandet ur såväl perspektivet av klass, kön, region och generation." Vidare menar Larsson att folkbildningen är politiskt mobiliserande och hjälper deltagarna att finna politisk kunskap och att kunna fatta politiska beslut. Genom praktisk samhällskunskap har folkbildningen kunnat ge människor kunskap och förmåga att handskas med demokratiska arbetsformer och att fatta politiska beslut baserade på sina politiska åsikter.
Nutida utformning (Sverige) Folkbildningen kännetecknas av att den är "fri och frivillig", det vill säga fri från statlig styrning och frivillig för deltagarna. Å andra sidan har den ofta getts en central roll i statens utbildningspolitik och kulturpolitik.
Folkbildning innefattar människors insikter och orientering på områden utanför deras egna specialiteter och yrkeskunskaper. Folkbildning avgränsas gentemot dels akademisk specialisering, dels yrkesutbildning. Folkbildningens innehåll varierar stort och har växlat i takt med samhällsutvecklingen och människors behov och livsmål. I dagens högteknologiska informationssamhälle har folkbildning fått en annan innebörd och andra förutsättningar: att bidra till överblick och att ge klarhet i och struktur åt det kaotiska informationsflödet, att vidga perspektiv och därigenom höja livskvaliteten för den enskilde och öka toleransen inför det obekanta inom kollektiv och samhälle. Helhetssyn på tillvaron är ett begrepp med förankring i folkbildningens historia.
Folkbildning via internet
I internetåldern ses ibland andra sätt att sprida och samarbeta om sammanställandet av kunskap som del av folkbildningstanken. Som del av "Internet 2.0" har en mängd kollaborativa funktioner och nätverk vuxit fram, där olika gränssnitt har gett uppbyggandet av kunskapsmässiga databaser vuxit fram. Exempel på ett sådant gränssnitt är wiki-tekniken, som gett Wikipedia och liknande internetbaserade uppslagsverk möjligheten att som en sorts permanenta grupparbeten samla tryckt och internetbaserat vetande och därefter ge allmänheten tillgång till resultatet. Syftet med ett sådant uppslagsverk är i regel att främja vetenskap och folkbildning.
Till skillnad från den mer fysiska kunskapsspridningen (föreläsningar, studiecirklar och bibliotek), sprider sådana uppslagsverk den insamlade kunskapen via en medialiserad plattform. Denna moderna kunskapsspridning sker utanför förlag eller det akademiska livet, men den underliggande kunskapen – i likhet med i studiecirklar eller föreläsningar – är ofta baserad på just den tryckta eller framforskade kunskapen i dessa miljöer. Frihet och frivillighet är även här en grundförutsättning för kunskapsspridningen, eftersom kunskaperna sprids utanför arbetet, på kunskapsspridarnas och ofta -inhämtarnas fritid och med hjälp av energin hos volontärer. Kunskapsspridningen av typen Wikipedia görs av ideella krafter som ofta motiveras av möjligheten att sprida kunskap i deras befintliga intressen och dessutom själva lära sig mer under processens gång.
Wikipedia och dess produktionsapparat är inte ett exempel på hur folkbildning traditionellt definierats. De två fenomenen beskrivs ändå ofta i samma sammanhang, tillsammans med arkiv, museer, bibliotek och journalistik som del av ett öppet samhälle med öppen informations- och kunskapsspridning. Även forskare erkänner att de drar nytta den här informationsspridningen, åtminstone som utgångspunkt för vidare letande efter fakta.
Sverige I Sverige deltog i mitten av 2020-talet över 800 000 människor årligen i den organiserade verksamhet som studieförbund och folkhögskolor arrangerar. Där inräknas inte den mer oorganiserade folkbildningsverksamhet som sker via volontärinsatser på bland annat internetbaserade uppslagsverk och databaser.
Översikt Ansvaret för fördelning av statsbidrag i Sverige och utvärdering av verksamheten har Folkbildningsrådet (FBR). Folkbildningsrådet är en ideell förening med tre medlemmar: Studieförbunden, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO). Den senaste propositionen om folkbildning är från 2013. Där beskrivs fyra syften med folkbildningen: Stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. Bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen. Bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället. Bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.
Staten har gett Folkbildningsrådet i uppdrag att fördela statsanslag och ha myndighetsansvar för folkbildningen i Sverige. I idédokumentet Vägval och vilja definieras fem kännetecken för folkbildning. Lärandet relateras till människans hela livssituation. Kunskap och bildning har ett egenvärde Folkbildningen är fri och frivillig. Deltagaren är aktiv medskapare. Samhällsengagemang stimuleras och kanaliseras genom folkbildningens förankring i folkrörelse och föreningsliv.
På 2010-talet fick 150 folkhögskolor och 10 studieförbund del av det årliga statsbidraget på cirka 3,6 miljarder svenska kronor (2014). Regeringen utfärdar riktlinjer för vad bidraget ska användas till. I riktlinjerna anges bland annat syftet med statsbidraget (till exempel att bidra till att stärka demokratin och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen) liksom gällande återrapporteringskrav.
Folkhögskolornas kurser och studieförbundens studiecirklar liksom folkbildningens kulturverksamhet riktar sig till alla och omfattar vitt skilda ämnesområden.
mini|Den tidigare byggnaden för stadsbiblioteket i Göteborg, ett exempel på ett folkbibliotek. En folkbildare är en person som arbetar med folkbildning. Det kan vara exempelvis en folkhögskollärare, en bibliotekarie, en studiecirkelledare. Det kan också vara begrepp för en person som ideellt och utanför etablerade institutioner bedriver bildningsverksamhet. Ett sätt att begränsa definitionen av folkbildning är att den är ett uttryck för den kultur- och utbildningsverksamhet som sker inom ramen för Folkbildningsrådet. "Men det är inte den organisatoriska texten som avgör vad som är folkbildning, utan det är rimligen begreppets innebörd". Bibliotek är en del av folkbildningen utan att organisatoriskt vara en del under Folkbildningsrådet. Media kan ibland ses i motsats till folkbildning men har en roll i åsiktsbildningen.
En "Svensk folkbildningsbibliografi (1850–1950)", SFbB, ingår som deldatabas i Libris (bibliotekskatalog).SFbB i Libris. Den omfattar 25 536 hänvisningar till skrifter och tidningsartiklar, insamlade av Åke K. G. Lundquist.Laginder, A. & Wedborn, H. (red.) (2007). Sökvägar till folkbildningens historia: Svensk folkbildningsbibliografi (1850-1950). Linköping: Mimer, Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.
Folkhögskolor Av de 150 folkhögskolorna drivs drygt 107 av folkrörelser, organisationer och stödföreningar, cirka 42 av landsting och regioner och en av kommunal huvudman (2014).
Till skillnad från andra skolformer är folkhögskolan inte bunden av centralt fastställda läroplaner. Genom att varje folkhögskola själv bestämmer över sin verksamhet och profil finns stort utrymme att utforma och anpassa studierna efter olika målgrupper.