Jean William Fritz Piaget, född 9 augusti 1896 i Neuchâtel, död 16 september 1980 i Genève, var en schweizisk psykolog, filosof, kunskapsteoretiker, biolog och sociolog.
Biografi Jean Piaget var äldste son till Arthur Piaget, professor i medeltidslitteratur, och Rebecca Jackson. Vid elva års ålder blev han uppmärksammad för sin studie om albino-sparven. Han tog en doktorsexamen i biologi vid universitetet i Neuchâtel. Efter längre vistelser vid andra universitet blev han intresserad av psykoanalys, som då var en ny vetenskap.
Under en tjänst vid en skola i Frankrike, som grundats av Alfred Binet, blev han intresserad av intelligens, hur den kan mätas, men framför allt hur den utvecklas. Det var också där Piaget utförde sina första experiment i utvecklingspsykologi.
1921 blev han studierektor vid Institut J.-J. Rousseau i Genève. Piaget skulle komma att intressera sig för flera discipliner och erhålla många titlar inom bl.a. psykologi, genetik och vetenskapshistoria. Den viktigaste frågan kom dock att bli kunskapsteori.
Jean Piaget gifte sig 1923 med sin före detta student Valentine Châtenay och paret fick tre barn, Jacqueline (född 1925, gift med Robert Louis de Dardel, skilda), Lucienne (född 1927) och Laurent (född 1931).
Piagets utvecklingsteori Piagets utgångspunkt var att all levande organisk materia är spontant aktiv. Aktiviteten består av två sam- verkande processer, som har som funktion att hålla den existerande strukturen vid liv. Alla former av organisk struktur kräver näring för sin överlevnad, och i assimilerings- processen hämtas näringen från miljön, och ”smälts” till en form som svarar mot strukturens behov. Inbyggd i processen finns sensibilitet för vad i miljön som passar som näring, och förmåga att läsa av miljön för att hitta den. I ackommodations- processen (anpassningsprocessen) differentieras och anpassas rörelsemönstren (”scheman”) till de yttre miljöfaktorerna för att underlätta näringsupptagandet. I assimileringsprocessen integreras alltså miljöelement i den befintliga strukturen, samtidigt som själva strukturen differentieras och omorganiseras i ackommodations-processen. Piaget definierar struktur som ett system (i motsats till en summa element) som genom sina transformationer bevarar och berikar sig själv utan att överskrida sina egna gränser. Med andra ord utgör organiska strukturer av själv- reglerande system. Det var ett nästan okänt begrepp långt in på 1900-talet, vilket gjorde teorin svårbegriplig och ifrågasatt. Den fick stöd av biologen och systemteorins grundare L. von Bertalanffy på en konferens 1956 då teorin diskuterades. Han påpekade att själva definitionen på liv är rörelse, och att man inom biologi och fysiologi redan upptäckt öppna, självreglerande system.
Organisk utveckling drivs enligt Piaget av strävan efter jämvikt, och allt som hindrar, hotar, skaver eller uppfattas som motsägelsefullt är incitament att hitta ny jämvikt. En sten rullar tills den hamnar i ett nytt jämviktsläge, men djur och människor kan genom motkrafter återfå balansen, och ju fler och rörligare handlingsalternativ desto stabilare jämvikt. Högst stabilitet ger operationer som korrigerar störningarna redan innan de inträffar (”perfekt styrning”). Organisk utveckling är de processer som leder från mindre till mer stabil struktur: varje struktur har en genes, och varje genes har sitt ursprung i en struktur och utmynnar i en mer stabil struktur. Själva övergången till högre struktur sker genom vad Piaget kallar ”ömsesidig assimilering”, dvs att två eller flera strukturer koordineras och bildar en överordnad struktur. Det som förändras vid utveckling är alltså strukturen. Varje enskild komponent fungerar på samma sätt som tidigare, men på grund av att de samordnas och interagerar på nytt sätt får den överordnade strukturen ny funktion. Piaget definierade intelligens som beteendets rörligaste och mest varaktiga jämviktsstruktur, och den jämviktsform mot vilken alla mer elementära organiska strukturer utvecklas mot. Intelligens är ett slutmål att sträva mot, men beteendet blir ”intelligentare” på varje högre strukturnivå.
Piaget kallade sin teori ”Tertium quid” (Det tredje alternativet), eftersom den möjliggjorde synteser på områden där olika teoretiska skolor ger helt olika förklaringar till samma fenomen, t ex arvs- och miljöteorier. Han fann att konflikten mellan skolorna ofta bottnar i att den ena fokuserar på struktur som en på förhand given form, och den andra på strukturering (genes). Han använde sig av teorin inom flera vetenskaper, men främst inom kunskapsteori (epistemologi). Även i vetenskapen om kunskapens ”natur” sågs den antingen som given (idealism) eller förvärvad (realism), medan Piaget var övertygad om att mänsklig intelligens utvecklas i samspel mellan inre struktur och fysisk/social miljö. Han kallade därför sin forskning om människans psykiska utveckling för genetisk epistemologi, och han bedrev den forskningen vid Center for Genetic Epistemology i Genève. I ett känt projekt undersöktes hur barn uppfattar enskilda begrepp som rum, tid, mängd, volym och hastighet. Begreppsförståelsen utvecklades i samma följd både hos alla barn och för varje begrepp, men längs olika vägar och i olika hastighet. Barnen befann sig på ”konkret operativt stadium” i 7-8 årsåldern vad gällde mängdkonstans, i 9-10 års-åldern tyngdkonstans och i 11-12 års-åldern volymkonstans. Det feltolkades, och ett vanligt missförstånd är att ”Piagets teori” sägs hävda att barn utvecklas stegvis i ”stadier”. Men stadierna i undersökningen gällde alltså enskilda begrepp - inte barn. Piaget betonade att barn inte kan indelas i stadier, eftersom all utveckling är kontinuerlig och flera utvecklingsprocesser i olika rytm pågår samtidigt.
Psykisk struktur enligt Piaget Piaget beskriver den psykiska strukturen som ”den mentala aktivitetens organisationsformer, i dess dubbla aspekt, den motoriska eller intellektuella å ena sidan och den affektiva å den andra, liksom efter dess två dimensioner, den individuella och den sociala (interindividuella).” Enligt Piaget är intellekt och känsla oupplösligt förenade och utvecklas parallellt. Känslan är knuten till assimilerings-processen, och väcker intresse för miljöfaktorer som kan tjäna som psykisk näring. De faktorerna får därigenom mening och åsätts ett värde. Intresse och värde utvecklas till intressen och värderingar, som styr valet av aktiviteter och förser beteendet med nödvändig energi.
Människans viktigaste miljöfaktor är andra människor, och de påverkar varandra ömsesidigt, inte minst via språket. Men enligt Piaget är inte språkets ursprung behovet att kommunisera, utan förmågan att beteckna, låta något ”stå för” något annat. Redan spädbarn lär sig snabbt att första delen av en sekvens står för hela sekvensen (betingad reflex), och så småningom att delen kan stå för helheten (indicier). Nästa steg är användningen av symboler, som då en pappkartong får stå för en bil i låtsasleken. Symbolisk lek och de första orden uppträder ungefär samtidigt. Både symboler och ord är betecknande, men medan symboler betecknar självupplevda och känslo-laddade intryck och erfarenheter, saknar ord inneboende mening. Ordens betydelse bestäms socialt och kulturellt, och lärs in genom imitation av vuxnas tal. Imitationsförmågan utvecklas från spädbarns förmåga att härma rörelser och ljud som de redan behärskar till imitation av helt nya objekt. Det följs av fördröjd imitation då härmningen sker utan att förlagan är närvarande. Barnet måste alltså ha ett minne av förlagan. Piaget förklarar det med att barnet imiterar förlagan med hjälp av syn och hörsel, och interioriserar imitationen i form av inre symboler, som senare kan aktiveras i yttre form igen. Enligt Piaget är alltså bildminnet en form av imitation. Imitationsförmågan är grunden för all kulturöverföring och undervisning, men skapar inte kunskap. Imitation är en förlängning av ackommodationsprocessen, och innebär alltså anpassning till nya miljöelement utan assimilerings-processens medverkan. Minnesbilden måste smältas i efterhand för att kunna fogas in i den psykiska strukturen och bli begriplig. Enklaste formen är ”fri assimilering” (eller önsketänkande) då minnet förvanskas för att passa in i den befintliga strukturen, som i låtsaslekar, drömmar, dagdrömmar, vanetänkande och fördomar. För att bli kunskap krävs inlärning, dvs att det bekanta i minnesbilden assimileras (knyts ihop med tidigare kunskap), samtidigt som strukturen anpassas för att kunna inkorporera det som tidigare var okänt. Till en början använder barn ord främst som kommentarer till egna aktiviteter, men talet blir allt mer socialiserat och interioriseras också till inre tal, dvs tänkande. Men både tal och tankar åtföljs alltid av ett affektivt språk bildat av de individuella symbolerna. Det visar sig exempelvis i mimik, tonfall, metaforer, bildspråk, förmåga att associera och skapa synteser och i kreativ fantasi både hos konstnärer och hos vetenskapsmän.
Strukturen i språket grundläggs sensomotoriskt (jfr ”Den psykiska utvecklingen”), men utvecklas i leken, kamratkretsen och i olika samarbets- former genom frågor, förklaringar, motiveringar och diskussioner. Även tankestrukturen påverkas av att olika individers aspekter koordineras. Den språkliga strukturen och den inre tankestrukturen påverkar varandra ömsesidigt, eftersom de är två kompletterande sidor av en och samma struktur. I ojämlika relationer där den ena parten har kontroll över den andra, förekommer sällan verkligt meningsutbyte. Vuxna kan därför inte lära barn att tänka; barnen nöjer sig med att imitera det vuxna säger.
Sociala relationer påverkar individens psykiska struktur, men det motsatta gäller också. Människor som på något sätt påverkar varandra bildar sociala system. Relationerna inom systemet tar sig uttryck i vanor, normer, regler, lagar och synen på rättvisa, brott och straff. I sin stora undersökning om barns moraluppfattning, fann han att de begreppen inte utvecklas på samma sätt som de kognitiva begreppen, utan skiljer sig åt i jämlika och ojämlika relationer.
Den psykiska utvecklingen enligt Piaget Den biologiska utvecklingen är linjär och enkelriktad – växande, mognad, vissnande och död. Enligt Piaget är däremot den psykiska utvecklingen spiralformad och reversibel. För varje varv i spiralen utvecklas en ny psykisk struktur på högre nivå. De nya funktioner som utvecklas ersätter inte de äldre, utan samtliga kan livet igenom användas omväxlande med varandra. Den intellektuella kapacitet som uppnås i övre tonåren åldras inte heller och dör, utan kvarstår i princip livet ut. Själva utvecklingsförloppet är detsamma på alla nivåer. Det börjar med en egocentrisk fas, då den nya funktionen tränas in. Barn uppfattar då omvärlden bara ur sitt eget perspektiv och är samtidigt omedvetna om egna beteenden och förflyttningar, vilket leder till illusioner. (Jfr geocentrism, då vi omedvetna om jordens rörelse ser himlakropparna röra sig över himlen) Med ökat jagmedvetande riktas intresset mot miljön, och successivt konstrueras en världsbild som omfattar objekts- och rumskonstans, tid och kausalitet. Slutligen kommer den fas då barn kan kombinera och använda sina nyfunna färdigheter till problemlösning.