Fältjägare är en äldre benämning på infanteriets jägarförband och spaningssoldater i dessa förband. Förebilden för det svenska fältjägarkonceptet var det tyska Feld-Jäger-Korps som började utvecklas 1632 av den tyske lantgreven Vilhelm V av Hessen-Kassel som skapade tre kompanier för spaning och strid bakom fiendens linjer. Soldaterna i dessa kompanierna rekryterades bland jägmästare samt viltvårdare och ordet fältjägare var valt för att betona den militära rollen.Gyllenhaal, Lars (2009). Elitförband i Norden (1. uppl.). Stockholm: Fischer & Co. Libris 11607497.
Det första fältjägarförbandet i svenska armén var en del av Sprengtportens frikår i svenska Pommern, uppsatt 1757. I Finland sattes Savolax jägarregemente upp 1772 med fältjägare. I Jämtland bildades fältjägarförband redan 1787 men det dröjde ända till 1820 innan regementet fick namnet Jämtlands fältjägarregemente. År 1788 sattes Värmlands fältjägarkår upp på order av Gustav III för skydd av den Värmländska gränsen mot Norge. I den svensk-finska armén utvecklades också fältjägare i de Karelska och Sandelska jägarkårerna. Det har också funnits flera olika fältjägarförband i Norrland bland annat i Norrbottens fältjägarkår och Västerbottens fältjägarkår.Gyllenhaal, Lars (2009). Elitförband i Norden (1. uppl.) Stockholm: Fischer & Co. Libris 11607497. Fältjägarna 350 år, 1946-1996, Tryckeribolaget Östersund AB, 1996
Fältjägarna ses oftast som anställda yrkessoldater, men var faktiskt inte fallet. De indelta soldaterna hade högre lön, även om de mesta var i natura, som torpet och de årliga underhållet. De hade även kontant årslön. Fältjägarna hade lön endast när de var i tjänst och då från den stund de anmälde sig till och från tjänsten. De fick själva ta sig till sin mötesplats. I fält fick de köpa sin egen mat. De hade inget soldattorp bekostat av rote bönder, utan fick hyra in sig bäst de kunde. De hade heller inga så kallade släpeuniformer – arbetskläder för tjänst på roten. De fick inte lämna kompaniområdet utan tillstånd för att till exempel söka arbete. Många drev omkring på landsbygden som "fri arbetskraft" (säsongsarbetare). Många kom i konflikt med sockenbor och sockenstämmor. De förekommer ofta i domböckerna. De var med andra ord ofta inte guds bästa barn. Men, de var i de allra flesta fall särskilt duktiga soldater. Vad hade de för yrken? Flertal var anställda vid de lokala glas- eller järnbruken. Andra var egna hantverkare som snickare, skomakare, skräddare, smeder och murare. Det kan också nämnas att under tidigt 1800 – tal fanns det tio ryska krigsfångar i varje kompani. En del av dessa rymde men de flesta blev drängar på jordbruken här omkring. När industrialiseringen började återfinns ofta fältjägarna i bruken i västra Värmland, som var det ursprungliga rekryteringsområdet för just Värmland och Värmlands fältjägarkår.
Efter Napoleonkrigen (år 1815) började jägarkaraktären att urvattnas hos fältjägarförbanden och i början av 1900-talet utvecklades fältjägarna till lätta skytteförband avsedda för strid i ödemarksterräng, som organiserades i fristående fältjägarbataljoner på Armékårnivå och blev senare ett fördelningsförband 1955. Fältjägarbataljonerna ersattes i sin tur av fristående norrlandsskyttebataljoner som var vanliga infanteriförband avsedda för strid i Norrland. Värt att notera är att jägarsoldater vid Livregementets husarer (K 3) ofta felaktigt har givits beteckningen "Fältjägare".Jämtlands Fältjägarregemente, del 1
Referenser
Kategori:Befattningar inom Försvarsmakten (Sverige) Kategori:Infanteri