Lutherdomen () är en undergrupp av kristendomsinriktningar inom protestantismen som uppkom vid reformationen som följd av Martin Luthers och hans efterföljares (däribland Philipp Melanchthons) bibelförståelse och verksamhet.
Luthers lära och lutherdomen startade som en reaktion på problem som fanns inom romersk-katolska kyrkan under 1500-talet. Kyrkor och samfund inom dessa riktningar kallas lutherska eller evangelisk-lutherska och anhängarna lutheraner. För dessa kyrkor är Martin Luthers läroskrifter och de lutherska bekännelseskrifterna konstituerande.
Lutherska samfund Lutherska samfund finns över hela världen, varav många samarbetar inom Lutherska världsförbundet. I Nordeuropa finns lutherska stats- och folkkyrkor, bland annat i Danmark (Danska folkkyrkan), Estland, Finland (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland), Island (Isländska kyrkan), Lettland, Norge (Norska kyrkan), Sverige (Svenska kyrkan) och Tyskland (Tysklands evangeliska kyrka). I Nordamerika finns flera lutherska samfund, däribland Evangelical Lutheran Church in America och Missourisynoden. På andra ställen i världen är de lutherska kyrkorna i de flesta fall före detta lutherska missionsfält.
Nyevangeliska rörelser såsom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) har en stark luthersk bekännelsetradition och utgör en del av Svenska kyrkan med starkare luthersk profil än kyrkan centralt. Svenska Missionskyrkan har sina rötter i den lutherska traditionen, men har sedermera utvecklats åt annat håll och centralt anslutit sig till Reformerta kyrkornas världsallians. Inomkyrkliga väckelserörelser såsom pietism och læstadianism räknas såsom lutherska. Vad gäller frikyrkorörelser har vissa lokala missionsförsamlingar haft tydliga lutherska inslag. Notera att evangelikala samfund såsom Evangeliska Frikyrkan och övriga protestantiska frikyrkliga samfund i Sverige inte tillhör lutherdomen.
Efter 1951, då det blev lagligt i Sverige att ha fria lutherska kyrkor, har det vuxit fram några så kallade konfessionella lutherska kyrkor. De söker noga hålla fast vid Konkordiebokens innehåll och Luthers lära, i motsats till Svenska kyrkan som liksom andra folkkyrkor blivit mer liberal och där många, men inte alla, i reformationen främst ser en historisk bakgrund.
Historisk bakgrund
1500-talet Martin Luther är en central gestalt för lutherdomen och hela reformationen och brukar ses som dess grundare på 1500-talet. Den ursprungliga orsaken till Luthers verksamhet var att han ansåg att romersk-katolska kyrkan lärde fel vad gällde rättfärdiggörelseläran, då den accepterade penningdonationer som botgöringslättnader ("avlat"), vilket kunde misstolkas som att "köpa syndernas förlåtelse". Luther framhöll att den kristne blir frälst "genom tro allena, av nåd allena". Luther motsatte sig starkt all form av lära som hävdade att goda gärningar skulle kunna frambringa frälsning åt människan. Denna punkt i den lutherska läran hade alltsedan dess en central roll i luthersk teologi.
Som startpunkt för reformationen och lutherdomen anses vara år 1517, då Luther presenterade sina 95 teser i vilka han kritiserade katolska kyrkan för dess avlatshandel. Efter detta kom gapet mellan Luther och den katolska kyrkan att bli allt bredare och djupare. Vid riksdagen i Worms år 1521 fick Luther försvara sin lära inför kejsaren för det Tysk-romerska riket. Luther var exkommunicerad och förklarades fredlös i riket.
Martin Luther översatte Nya testamentet till tyska 1522 och hela bibeln 1534. Senare kom en del delstater i det Tysk-romerska riket att omfatta Luthers lärosatser. Lutherdomen fick en säkrare ställning i samhället. I Kurfurstendömet Sachsen erhöll Luther furstligt skydd, och gudstjänstlivet i Sachsen bearbetades: En första mässordning, Formula Missae utfärdades 1523, och en andra, Deutsche Messe, 1526. När andra furstendömen och kungariken senare skulle få lutherska majoritetskyrkor, kopierade de inte den sachsiska kyrkoordningen och mässordningarna i obearbetat skick, utan författade självständiga kyrkoordningar och mässordningar, som därför kunde variera ganska kraftigt mellan Europas olika regioner. Under 1500-talets lopp växte gudstjänstsånger på folkspråken fram inom de lutherska kyrkorna. Till skillnad från de reformert kristna hade lutheraner ingenting emot att sjunga nydiktade psalmer (psalmer i den vidare bemärkelsen), medan de reformerta endast kunde tänka sig att sjunga psalmer ur bibelboken Psaltaren (egentliga psalmer).
Inledningsvis fördes trevande samtal mellan lutheraner och företrädare för den reformerta kristendomstypen, men sedan det visat sig att Huldrych Zwingli företrädde en symbolisk nattvardssyn, bröt lutheranerna, som trodde på Kristi kropps och blods verkliga närvaro i nattvarden, vid samtalen i Marburg 1529 med de reformerta. Klyftan fördjupades efter 1536 över frågan om Jesus dött för alla människor (som lutheranerna hävdade), eller om Jesus endast dött för ett fåtal förutbestämda personer (som de reformerta hävdade). Medan lutheraner var benägna att bevara medeltida kyrkokonst, ville reformert kristna tömma kyrkorna på konstverk (ikonoklasm).
För att klargöra vad lutheranerna (även om de inte kallade sig så vid den här tiden) stod för utarbetade lutherska teologer med Philipp Melanchthon i spetsen den Augsburgska bekännelsen 1530 och Augsburgska bekännelsens apologi 1531. På detta följde att Luther och lutherdomen blev fördömda av påven. Monarken i Danmark-Norge (som även härskade över Island) bröt med heliga stolen 1526, medan monarken av Sverige och Finland slutgiltigt bröt med heliga stolen först 1536. Dock var Gustav Vasa och Sveriges riksdag sedan 1521 bannlysta som kättare av politiska skäl av påven Leo X genom sin ärkebiskop och interdikt (kyrkostrejk) var utlyst, Sverige saknade en fungerande kyrka. Gustav Vasa återskapade aldrig en relation till Vatikanen, påbörjade reformationen i Sverige och införde Lutherska protestantismen i Sverige. Under 1530-talets lopp tog båda länderna intryck av lutherdomen i Sachsen, men i båda länderna var reformationen en långvarig process i många steg. Ordningar för dop, vigsel, de sjukas smörjelse och begravning på svenska utkom 1529. En luthersk kyrkoordning antogs i Danmark 1537, i Sverige först 1572. Mässa på svenska infördes 1536, mässa på danska först 1556. Bibeln på svenska publicerades 1541 (Nya testamentet redan 1526), på danska 1550. Augsburgska bekännelsen antogs i Sverige 1593, i Danmark först 1665.
Vid religionsfreden i Augsburg 1555 beslutades principen Cuius regio, eius religio, det vill säga att statsledarens religion i en region ska anses som folkets religion. Därmed förlorade påven definitivt sin paneuropeiska makt. Det var samtidigt en förutsättning för att krigiska uppgörelser mellan katoliker och reformationsanhängare skulle upphöra.
Vid slutet av 1500-talet hade lutherdomen blivit erkänd statsreligion i ett flertal tyska och nordiska stater (se tabell). Dessa länder blev lutherska, men förvandlingsprocessen var långsam och kyrkorna hade under hela 1500-talet på sina håll ännu många drag från det medeltida kyrkolivet. Reformationen i England från och med kung Henrik VIII påverkades inte nämnvärt av Luthers tankar, däremot av Erasmus av Rotterdams, Philipp Melanchthons, Martin Bucers, Jacobus Arminius och Georg Calixtus.
Furstendöme År då Augsburgska bekännelsen antogs Kurfurstendömet Sachsen 1530 Fria hansastaden Lübeck 1530 Württemberg 1534 Anhalt-Köthen 1534-35 Pommern 1534-35 Furstendömet Lübeck 1535 Furstendömet Lippe 1538 (övergick till reformert bekännelse 1605) Mark Brandenburg 1539 Mecklenburg 1549 Schaumburg 1559 Hessen-Kassel 1566 (men de facto reformert, 1605 de jure reformert) Hertigdömet Braunschweig-Lüneburg 1568 Oldenburg (land) 1573 Bremen (historisk provins) 1566/1580 Verden 1566/1580 Sverige (med Finland) 1593 Danmark (med Norge och Island) 1665
1600-talet 1600-talet brukar kallas för ortodoxins tid inom luthersk teologihistoria. Under denna tidsperiod framhölls framför allt lärans renhet i de lutherska kyrkorna. Ett flertal av ortodoxitidens teologer har satt sitt spår i lutherdomen, däribland tyskarna Johann Gerhard, Abraham Calovius och Johann Andreas Quenstedt.
En luthersk mystik växte fram under 1610- och 1620-talet under inflytande av Johann Arndt och Jacob Böhme.
Religionskrigen kulminerade med det trettioåriga kriget, som utkämpades mellan den katolska Habsburgska monarkin och företrädesvis protestantiska furstar och kungar (de senare med stöd av det katolska Frankrike). Initialt hade kriget utmålats som ett religionskrig, men kom med tiden att handla allt mer om världsliga frågor såsom maktfördelningen mellan Frankrike och Habsburg.
För tyskt vidkommande avslutades reformationen 1648 med Westfaliska freden, men en mer än 130-årig period av Europeiska religionskrig slutade inte förrän 1651, när det engelska inbördeskriget tog slut. Den engelska reformationen, som tog andra vägar än den lutherska, skulle inte nå sin slutfas förrän 1662 när den engelska restaurationens religiösa utformning fixerades.
Under 1650- och 1660-talet pågick stridigheter mellan lutherska konfessionalister som önskade en läromässig enhet än mer detaljerad än vad Konkordieboken ensam kunde erbjuda, och så kallade synkretister som önskade återförening med både den romersk-katolska kyrkan, de reformerta kyrkorna och de anglikanska kyrkorna. En känd tysk synkretist var Georg Calixtus, och i Sverige företräddes samma hållning av Johannes Matthiæ Gothus.
Luthersk kyrkomusik kom, åtminstone i Tyskland, att präglas av bland andra Paul Gerhardt och Johann Sebastian Bach.
1700-talet 1700-talet brukar beskrivas som en pietismens tid i luthersk kyrkohistoria, även om pietismen började växa fram i Frankfurt redan 1675 och i Halle 1695. Speciellt i Tyskland, men också i Norden, betonades den enskilda kristnes vaknande till tro. Olika väckelserörelser växte fram. Herrnhutismen (i Sverige företrädd av Evangeliska brödraförsamlingen i Norden) var en väckelserörelse, som bestått ända till idag. Denna rörelse har sina rötter i byn Herrnhut i östra Tyskland. En framträdande gestalt inom rörelsen var greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf. En annan strömning under 1700-talet var neologin, som ifrågasatte sådana delar av den kristna tron som ansågs stå i strid med förnuftet, exempelvis underverksberättelserna och treenighetsläran. Tidiga pionjärer för textkritisk bibelforskning var de lutherska pietisterna Johann Albrecht Bengel och Johann Salomo Semler.
1800-talet Under 1800-talet växte den klassiska liberalteologin (inte att förväxla med det som i dag kallas liberalteologi) fram bland lutheranerna i främst Tyskland. Universitetsteologin präglades av textkritik i bibelforskningen och exegetiken. Bibelns texter och tillkomstsätt ifrågasattes. Som kända teologer från den här tiden kan nämnas bland annat Adolf von Harnack och Albrecht Ritschl. Man kunde säga att bibelkritiken i viss mån var resultat av darwinismens påverkan på teologin.
I Tyskland splittrades lutheranerna mellan sådana som villigt ville ingå i kyrkogemenskap med reformerta kristna inom den s.k. "Preussiska unionen" (och kompromissa i lärofrågor) och sådana som betonade sådana exklusivt lutherska läror som att Jesus dött för alla människor, att Kristi kropp och blod anses vara verkligt närvarande i nattvarden, och att Jesu mänskliga natur erhöll gudomliga egenskaper av Jesu gudomliga natur.