Elfenbenskusten (), formellt Republiken Elfenbenskusten (), är en suverän stat och republik i Västafrika, vid Atlanten. Landet gränsar till Burkina Faso, Ghana, Guinea, Liberia och Mali.
Officiell huvudstad sedan 1983 och administrativt centrum är Yamoussoukro, men Elfenbenskustens största stad, den gamla huvudstaden Abidjan är fortfarande finansiellt och industriellt centrum och de flesta utländska ambassader ligger fortfarande kvar där.
Namn Landets namn kommer från de portugisiska sjöfarare som på 1400-talet anlände till området och såg att där fanns gott om elefantbetar, elfenben, som kunde utnyttjas för handel.
För att minska förvirringen kring landets namn i internationella forum (Ivory Coast, Elfenbeinküste, Ivoorkust, Costa de Marfil, Côte d'Ivoire, Elfenbenskusten, etcetera) begärde regeringen i oktober 1985 att landets namn skulle vara Côte d'Ivoire på alla språk. Detta har dock inte slagit igenom i någon högre grad och Elfenbenskusten är ännu det officiella namnet på landet i Sverige och Finland. Landets invånare benämns dock på svenska som ivorianer.Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
Historia
Regionens äldsta nedtecknade historia återfinns i berättelser från nordafrikanska handelsmän, vilka, vid tiden för romerska rikets uppgång, uppförde en handelskaravan genom Sahara.Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Ivory Coast (Côte d'Ivoire), Pre-European period Ghanariket, det tidigaste av de sudanesiska imperierna, blomstrade i östra delen av nutida Mauretanien från 300-talet till 1200-talet. Efter att Ghanarikets makt minskade växte Maliriket till ett mäktig muslimskt imperium, vilket nådde sin höjdpunkt under den tidigaste delen av 1300-talet. Från 1300-talet till 1500-talet blomstrade Songhairiket i regionen. Det muslimska Kongriket etablerades av juulafolkethttp://www.snl.no/Liberia/historie i början på 1700-talet i den norra centrala regionen. De första européerna som utforskade Västafrika var portugiserna.Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Ivory Coast (Côte d'Ivoire), Arrival of the Europeans Portugisiska sjöfarare besökte Elfenbenskusten i slutet av 1400-talet.Bonniers stora lexikon, På CD-rom, 2000 Den tidigaste återgivna franska resan till Västafrika inträffade 1483. Den första västafrikanska franska kolonin, Saint-Louis, grundades i mitten på 1600-talet i franska Senegal, ungefär samtidigt överlät holländarna kolonin Île de Gorée utanför Dakar till fransmännen.
På 1840-talet påbörjade fransmännen koloniseringen av inlandet. De möttes då av långvarigt väpnat motstånd från de olika folkgrupper som bodde där.Bra Böckers lexikon, band 6, tredje upplagan Officiellt blev Elfenbenskusten en fransk koloni den 10 mars 1893 genom Louis-Gustave Binger (1856–1936), som blev landets första guvernör. Det sista motståndet i inlandet var dock inte krossat förrän på 1900-talet. De som gjorde motstånd mot kolonialmakten straffades ofta med tvångsarbete och skatter. 1895 införlivades franska Elfenbenskusten i Franska Västafrika. Under kolonialtiden byggdes viss infrastruktur som järnvägar och hamnar, som användes för att exploatera och exportera timmer, palmolja och kakao från landet.
Félix Houphouët-Boigny - som skulle bli landets första president - grundade 1944 en politisk rörelse som motsatte sig de privilegier som européerna hade. Genom sin politiska kamp lyckades Houphouët-Boigny och hans rörelse få igenom ett lagförslag om att förbjuda tvångsarbete i de franska kolonierna. 1946 bildade han Elfenbenskustens demokratiska parti. 1958 fick landet visst självstyre inom Franska samväldetRespons (uppslagsverk), band 1, andra upplagan och 1960 blev landet självständigt med den nationella rörelsens ledare, Félix Houphouët-Boigny, som första president. Under den första tiden efter självständigheten hade landet goda ekonomiska utsikter, mycket tack vare de höga priserna på de varor som exporterades från Elfenbenskusten. Levnadsstandarden höjdes, men de demokratiska rättigheterna var kringskurna. Félix Houphouët-Boigny behöll posten som president fram till sin död 1993. Den 25 december 1999 tog militären makten i en statskupp - den enda i Elfenbenskustens historia. I oktober 2000 efterträdde Laurent Gbagbo juntaledaren Robert Guéï som president, och därmed blev militärregimen bara en 10 månader lång parentes.
President Gbagbos motståndare försökte genomföra en kupp i september 2002. Detta var ett resultat bland annat av att Ouattara, som var premiärminister 1990–1993, hindrades från att ställa upp i presidentvalen 1995 och 2000 med hänvisning till att han hade burkinska rötter. Resultatet av försöket till statskuppen blev istället ett inbördeskrig och landet delades i praktiken i två delar. Rebellstyrkor gjorde anspråk på landets norra halva, medan president Gbagbo styrde över den södra delen av landet. Situationen förvärrades av att ledande politiker utnyttjade de etniska spänningarna i landet för att stärka sin egen ställning. En överenskommelse träffades 2007 mellan parterna genom att bland annat ge rebellerna ministerposter. Regeringen fick dock inte full kontroll över de norra regionerna och spänningarna fortsatte att vara stora mellan Gbagbo och rebelledarna. Det presidentval, som parterna enats om i fredsavtalet, sköts upp flera gånger, men hölls till sist 2010. Större franska och västafrikanska trupper fanns i landet för att upprätthålla freden och hjälpa till att genomföra fredsöverenskommelsen.
I oktober 2020 valdes president Alassane Ouattara om för en tredje mandatperiod i ett presidentval som urartade i oroligheter.
Geografi miniatyr|vänster|Karta över Elfenbenskusten.
Topografi Längs kusten utbreder sig ett lagunkantat lågland med regnskog och där är klimatet tropiskt och i norr är det halvtorrt. Landets inre delar utgörs av en savanntäckt platå, som höjer sig i väster och har sin högsta topp i Mont Nimba (1 752 m) på gränsen mot Liberia. Flera större floder mynnar i Guineabukten.
Klimat Landet har tropisk klimat. En gräns mellan den södra delen av landet med ekvatoriellt regnskogsklimatet och savannklimatet norr därom går vid latituden för 8° nordlig bredd. Medeltemperaturen är i söder 21–33 °C och området har två regnperioder, vilka i kustområdet pågår under maj–juli och oktober–november. Totalt ger de två regnperioderna omkring 2 000 mm nederbörd per år. Medeltemperaturen i området norr om klimatgränsen varierar mellan 24 °C och 39 °C. Där blåser ökenvinden harmattan från nordöst under december till februari den torra och området har torrtid från november till mars. Under april till oktober infaller regnperioden, som ger ca 1 150 mm nederbörd per år. Den relativa fuktigheten ligger på kring 70 procent. I bergen faller omkring 2 000 mm regn per år med störst nederbörd under september.
Naturskydd och miljöproblem En gång var Elfenbenskustens skogar Västafrikas största, men de är numera kraftigt avverkade. Vattnet är förorenat av orenat avlopp och industriutsläpp.
Styre och politik Författning och styre
thumb|Alassane Ouattara, president sedan 4 december 2010.
I Elfenbenskusten är presidenten både stats- och regeringschef. Den utövande makten ligger hos regeringen medan den lagstiftande makten delas mellan regering och parlament. Landet officiella huvudstad är sedan 1983 Yamoussoukro men Abidjan är fortfarande landets största stad, administrativt centrum och säte för de flesta utländska ambassader.
Administrativ indelning
miniatyr|Elfenbenskustens distrikt sedan 2011.
Elfenbenskusten är sedan 2011 indelat i 14 distrikt, som sedan 2011 är den första nivån för landets administrativa enheter. Två av de fjorton distrikten, Abidjan och Yamoussoukro, är autonoma distrikt för större städer. De övriga distrikten är tillsammans på andra nivå indelade i 31 regioner. Samtliga distrikt är indelade på tredje nivå i 108 departement och på fjärde nivå i 510 underprefekturer. Det finns därtill 197 stycken kommuner, den femte administrativa nivån i landet, varav många geografiskt sammanfaller med en underprefektur.
Politik Elfenbenskusten var fram till 2002 ett av Västafrikas mest stabila länder. Efter att Frankrike drog sig ur Elfenbenskusten 1960 har landet präglats av motsättningar mellan de norra och södra delarna. Södra Elfenbenskusten är rikt på jordbruk (landet är världens största kakaoproducent) och kuststräckan rymmer flera viktiga handelsplatser, medan de norra delarna saknar motsvarande ekonomiska resurser. Därtill finns etniska och religiösa skillnader, där de flesta i norr är muslimer medan de i syd till största delen är kristna. Trots detta lyckades Elfenbenskusten första president Félix Houphouët-Boigny skapa stabilitet i landet under sina 33 år vid makten. DN 31 mars 2011 Efter hans död 1993 började de religiösa, etniska och politiska spänningarna öka kraftigt.
I slutet av år 2002 bröt ett inbördeskrig ut efter att rebeller inom Nya Styrkorna förklarat uppror mot president Gbagbo. Sedan dess har landet i praktiken varit delat i två delar. Rebellgruppen Nya Styrkorna har haft kontrollen över den norra delen av landet och regeringsstyrkorna över den södra delen. 8 000 FN-soldater, understödda av 4 000 franska soldater, patrullerade i den buffertzon som upprättades mellan den södra och den norra delen av landet. Människorättsorganisationer har påtalat att inbördeskriget lett till övergrepp mot civilbefolkning, krigsfångar och barnslaveri inom kakaoproduktionen.
Efter nära fyra års återkommande strider inleddes en dialog mellan de krigförande parterna i februari 2007, med hjälp av grannlandet Burkina Faso. Det ledde fram till en fredsöverenskommelse månaden därpå. Enligt avtalet ska parterna diskutera maktfördelning i en framtida regering, en folkräkning inför nästa val, avväpning av rebellerna och en reformering av armén, FN-zonen ska upphöra den 16 april och ersättas med ett antal observationsposter, bemannade med FN-personal. Antalet observationsposter kommer i sin tur att halveras varannan månad. De ska slutligen ersättas med inhemska styrkor, bestående av soldater från båda sidor i konflikten.
En ny samlingsregering, innehållande representanter för de båda ärkefienderna Laurent Gbagbo och Guillaume Soro, presenterades på påskafton 2007. Den nya regeringen innehöll representanter för Gbagbos parti Ivorianska folkfronten (FPI) och Nya krafterna, men även Republikansk samling (RDR) och Elfenbenskustens demokratiska parti (PDCI), några mindre partier och representanter för det civila samhället fick ministerposter. Gbagbo godkände senare en lag som gav amnesti för brott som begåtts under kriget.Aktuell politik UI:s Landguid 2011-04-05.
En FN-resolution från november 2006 krävde att fria och demokratiska val skulle ha hållits i Elfenbenskusten den kommande hösten, två år efter att Gbagbos officiella mandat löpt ut.
Valet 2010 och efterföljande våld
I november 2010 hölls presidentvalet i Elfenbenskusten, ett val som egentligen skulle ha hållits 2005 men som hade fått skjutas fram på grund av oroligheter i landet. Många hoppades att valet skulle återförena landet som varit splittrat sedan försöket till statskupp 2002. Efter valet meddelade landets valkommission att den sittande presidenten Laurent Gbagbo hade fått totalt 45,9 procent av rösterna medan oppositionsledaren Alassane Ouattara fått 54,1 procent. De två rivalerna Gbagbo och Ouattara har delvis liknande ekonomiskt-politiskt program, men skiljer sig åt när det gäller relationen till Elfenbenskustens förra president och den forna kolonialmakten Frankrike.Dessa är de ivorianska rivalerna, DN 2011-04-01