Gud (i allmänhet maskulinum), feminin form gudinna, är ett ord med olika betydelser: Allmän betydelse: Mäktig övernaturlig varelse eller kraft. Ofta föremål för tillbedjan, dyrkan och lydnad. Oändlig utan början eller slut. Inom nyandlighet ofta det samma som kosmiska mästare. Se vidare gudom. Gud som namn: Inom många monoteistiska religioner, det vill säga religioner där man bara tror på en gud - däribland kristendomen (huvudsakligen för att hänvisa till föreställningen om treenigheten) - används ordet "Gud" som namn på den ende gud man tror på. I denna betydelse skrivs ordet med stor bokstav. Funktionell betydelse: "Gud" kan också ha funktionell betydelse, och syftar då på något objekt som ägnas religiös hängivenhet eller lydnad eller det som är viktigast i ens liv.
Ord för gud Ordet “gud”, fornsvenska guþ, isländska: guð, gotiska guþ, fornsax., forneng., eng. o. fris. god, fornhögtyska got, tyska Gott, är ett gemensamt germanskt ord av omdiskuterad ursprunglig betydelse. Ordet, som är speciellt för de germanska språken, var ursprungligen neutrum och hade en specifik, troligen snäv, men numera okänd mening i förkristen tid.Jan de Vries, Altgermanische Religionsgeschichte, 2, 1957, s. 1-10.SAOB.
Språkforskare har ofta antagit en äldre rot, *guþan, tolkad som ”åkallad”, ”den anropade”, ”den som kulten riktas till”, ”den man gjuter dryck över” (en gestalt eller kraft som inte är verkande, utan passiv, mottagande).Jan de Vries, Altgermanische Religionsgeschichte, 2, 1957, s. 4. Ett äldre nordiskt ord för rättslig hövding, kultledare, var isländska goði (maskulinum: gode) och isländska gyðja (femininum: gydja), som ibland tänkts peka mot en sådan dimension i ordets äldre betydelse.Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 1939.
Ordet gud var neutrum i äldre germanskt språk (vilket belagts in på 1500-talet), men antog så småningom överallt maskulint genus vid kristendomens införande till följd av det personliga kristna gudsbegreppet, och genom att Gud av de nyomvända inte skildes från Kristus.
På latin hade Deus valts som beteckning på kyrkans och kristendomens Gud, vilket överfördes till flertalet romanska språk (franska Dieu, italienska Dio, spanska Dios, katalanska Déu).
I klassisk latin var deus maskulinum (femininum dea) och ett allmänt substantiv för en gudom, medan divus (femininum diva) användes för någon eller något som hade blivit gudomligt, exempelvis en romersk kejsare.
Ordet härleds från proto-indoeuropeiska *deiwos, som ofta antagits hänga samman med ett ord för "himmel". Det motsvarar grekiska Zeus (Ζεύς zdeús; aiolisk grekiska Δεύς deús), forngermanskt tiwaz, fornnordiska tyr, plural tivar och sanskrit देव deva, 'gud, gudomlig'. Samma ord, daiva, utvecklades på det iranska området till att betyda "demon".
Under 1600-talet och 1700-talet kom genom upplysningen en förändrad syn på Gud. Detta tydliggjordes bland annat i begreppen teism, representerande ett traditionellt synsätt, och deism, panteism m.m. som exempel på nyare. Företrädare för de senare synsätten markerade ibland sitt synsätt genom att använda orden Deus eller Dea för Gud.
Då gud (i nutida svenska) skrivs med versal, Gud, menas vanligen namnet på den ende guden som existerar enligt de tiotal nära besläktade monoteistiska religionerna: judendom, kristendom, islam, bahá'í, zoroastrism och de indiska monoteistiska religionerna.
Även om de monoteistiska religionerna skiljer sig åt och trosutövare själva anser att det rör sig om skilda gudomligheter, samt att namnet skiljer sig åt i olika språk och kulturer: God (engelska), Déu (katalanska), Bůh (tjeckiska), Dieu (franska), Elohim (hebreiska), Tanrı (turkiska), Diyos (tagalog), Gott (tyska), Mungu (swahili), Jumala (finska), Allah (arabiska), osv, så finns vissa återkommande drag.
Vissa gudsnamn, som arabiskans Allah, är spritt över hela den muslimska världen, d.v.s. även till icke-arabisktalande muslimska folk. Dessa ber i regel på arabiska, även om de inte behärskar arabiska i övrigt. Kristna församlingar vars medlemmar är arabisktalande kallar också Gud för Allah, och använder "Isa", det arabiska namnet på Jesus.
Inom zoroastrismen är Visheten (Mazda) det egentliga gudsnamnet och uppträder i Gatha mestadels med epitetet Majestätet (Ahura). Grammatiskt sett är Mazda femininum på de forniranska språken.
Ordet "gudinna" är tidigast belagt på 1500-talet i lärt språk, där det används i beskrivningar av kvinnliga mytiska gestalter i klassisk mytologi.
Gudsbegreppet i vetenskap och filosofi Vetenskapen och filosofin har länge intresserat sig för religionernas tro på Gud eller på gudar. Varken existensen av gudar eller frånvaron av gudar har kunnat beläggas vetenskapligt. En grundprincip i vetenskap är att endast tillgripa förklaringar som har empiriskt stöd och är underbyggt av en på logisk grund byggd teori. Eftersom gudomlighet, eller frånvaron av gudomlighet, ligger utanför det som logiskt har kunnat bevisas, så godtas aldrig gudomlighet som bakomliggande förklaring till ett fenomen inom vetenskapen. I denna mening är vetenskapen metodologiskt ateistisk, och ontologiskt agnostisk. Den vetenskap som studerar föreställningar om Gud eller gudar, samt aktiviteter och fenomen inom religionerna, kallas religionsvetenskap och religionshistoria. På sina håll lever dess föregångare teologi fortfarande kvar.
I västerlandet är människor starkt präglade av de gudsbegrepp som förekommit och förekommer i kristna kyrkan. Vid sidan av detta har Gud även varit en term i filosofisk tradition. Gud - med stor begynnelsebokstav - används ibland av exempelvis filosofer som Platon om något slags enhetlig högsta makt som inte nämns med något specifikt gudanamn och inte förknippas med någon bestämd religion. "Gud" kan idag ofta avse någon opreciserad opersonlig kraft.Dahlkvist HH. [Dialogue between theologians and scientists--yes, but is there an interest?].[Article in Swedish]. Lakartidningen. 2000 Jun 21;97(25):3110, 3112.
Gudsbegreppet i teologi och religionsvetenskap Huvudartikel: Teologi
Teologi (grekiska: θεός - gud, λόγος - ord, kunskap, förståelse, mening), "läran om Gud", var under lång tid det främsta akademiska ämnet på västerländska universitet. Detta började dock ifrågasättas i och med att det moderna vetenskapsbegreppet utvecklades, mycket tack vare Giordano Bruno och Galileo Galilei på 1600-talet. I och med upplysningen och att fokus på kunskapens källa flyttades från uppenbarelsen (Bibeln) till det mänskliga förnuftet, kom teologin att förlora än mer i anseende. Under 1900-talet ersattes slutligen den konfessionella teologin på lärosätena helt av ett agnostiskt förhållningssätt till religionen. I samband med detta har "religionsvetenskap" på många håll ersatt "teologi" som begrepp på det akademiska religionsstudiet, men i Sverige har teologi kommit att få ett dubbelt användningsområde - både i betydelsen "vetenskapliga areligiösa religionsstudier" och med den egentliga innebörden "konfessionella föreställningar om guden Gud".
I religionsvetenskapen har det vanligtvis ansetts att begreppet gud har existerat i så gott som samtliga kulturer, beskrivande en kraft i en utomvärldslig verklighet, som oftast - men inte alltid - uppfattas som personlig och möjlig att få kontakt med. Andra egenskaper som ofta tillskrivs gudomen - eller gudomarna - är mäktighet, intelligens, godhet och rättvisa, men även kontrasterande så kallade "mörka gudar" beskrivs i såväl äldre som nyare läror. Inom olika religioner uppfattas guden eller gudarna på mycket olika sätt, och såväl manliga gudar som kvinnliga gudinnor beskrivs. Även mer jordiska så kallade halvgudar/heroer respektive naturens elementargudar ingår i olika läror.
Inom den moderna religionsvetenskapen är det framför allt fyra ämnesområden som behandlar gudsbegreppet. Inom religionshistoria behandlar man bland annat en utveckling inom mänsklighetens gudsuppfattningar, där animismen är den mest grundläggande uppfattningen, följd av polyteismen och därefter monoteismen. Vissa teoretiker ser ateismen, eller agnosticismen, som det sista steget i denna utveckling. Religionsfilosofin behandlar existensen av guden Gud eller gudar ur filosofisk synvinkel, bland annat genom att granska så kallade gudsbevis. Religionspsykologin studerar gudar som psykologisk företeelse och religionssociologin undersöker sociologiska förklaringsmodeller för gudar och religion.
Vid sidan av den vanliga akademiska vetenskapens discipliner finns dock en annan sorts forskning om naturen, det kosmiska och det gudomliga, och detta återfinnes inom nyandlighet, inom teosofi (= kunskap om det gudomliga, från grekiskans theos Gud och sofia visdom), esoterik, antroposofi (efter Rudolf Steiners andeforskning och naturfilosofi), kosmologi (såsom t.ex. Martinus Thomsen och hans verk Tredje testamentet) och en växande alternativ, parallell, vetenskapligt inriktad forskning internationellt. Även vid vissa kända universitet bedriver forskningsgrupper och anknutna stiftelser empiriskt syftande forskning utifrån nya paradigm, t.ex. gaiafilosofi och astrobiologi. Med hjälp av extrasensorisk perception av olika slag anses en stor mängd information om det gudomliga ha förmedlats och beskrivits i en mängd böcker världen över, och dessa förmågor torde kunna sägas vara grunden för merparten gudsupplevelser och religionsbildningar genom historien, om man inte utgår ifrån att samtliga dessa är fantasier och mänskliga påhitt eller önsketänkanden.
Olika gudsuppfattningar Gudarnas antal Monoteism Monoteism är tron på en och endast en Gud. (Från grekiska: monos - en, theós - gud.) Gud skrivs då med stor bokstav. De äldsta levande nedtecknade monoteistiska religionerna är zoroastrismen och judendomen. Varje språk använder vanligen språkets eget ord för Gud inom en och samma religion; bahá'í-troende araber kallar exempelvis Gud för Allah.
Monoteistiska religioner uppfattar ofta Gud som skapare och personlig, det vill säga att Gud är klart åtskild från sin skapelse och därmed inte är detsamma som universum eller är en del i en besjälad natur. Monoteismen ser vanligen Gud som evig, allsmäktig, allestädes närvarande och allvetande. Även i monoteistiska religioner kan det finnas andra övernaturliga väsen utöver den ende guden. Ett sådant exempel är tron på änglar, som tidigt fanns inom zoroastrismen, och som kan ha "exporterat" tron på änglar i de tre abrahamitiska religionerna (Boyce 1987). I bland annat abrahamitiska skrifter nämns andra gudaväsen, såsom "Guds söner" i Gamla Testamentet (Första Moseboken 6), och inom den kristna riktningen Jehovas vittnen anses det av högsta vikt, att böner skall riktas till huvudguden Jehova (Jahve/Gud) för att de inte felriktat skall nå andra gudar i universum. Ett av de judiska namnen på Gud är Elohim, som ordagrant betyder en mängd gudsväsenden, en gudavärld, och det är också ett namn som hebréerna i Kanaan hämtade från grannfolk som hade en polyteistisk tro.
Exempel på i huvudsak monoteistiska religioner: AbrahamitiskaDe abrahamitiska religionerna har gemensamma rötter. Judendomen; vars gud på hebreiska bland annat beskrivs med namnen Elohim (Pluralis majestatis och syftar på en allsmäktig Gud, inte flera), JHVH (= Jahve/Jehova, oklar betydelse, möjligen med betydelsen jag är den jag är eller han förorsakar att något blir) eller Adonaj (Min Herre), namnen skall dock enligt den ceremoniella mystiken inte uttalas, utan kan ersättas med sifferkoder ur skrifterna. Kristendomen; God, Allah, Gud, Dieu, Dieux, Ishwar, Dio, Perëndia, Amlak, Igziabeher (እግዚአብሔር), Бог, osv (beroende på vilket språk de kristna talar). Även Herren och Fadern används. Treenighetsläran är tron på en enda Gud som på samma gång är tre likvärdiga individer: Fadern, Sonen (Kristus) och den Helige Ande.