Dareios I

Dareios I (grekisk form av fornpersiska Dārayavahuš, latiniserat Darius), född 549 f.Kr., död i november 486 f.Kr., var en persisk storkonung. Han kallas ofta Dareios den store. Hans persiska namn betyder ordagrant "upprätthållande det goda".

Dareios räknas efter Kyros II som den mest betydande storkonungen av det persiska Akemeniderriket. Han gjorde sig mest känd för att ha skapat det persiska rikets organisation. Persien indelades i tjugo områden, satrapier, med en ståthållare (satrap) i ledningen. Ett skatteväsen inrättades, man byggde vägar, inrättade en kejserlig postlinje och präglade guldmynt. Satrapierna hade visst självstyre, men lämnade soldater till den likaledes upporganiserade armén. Det antas att de förvaltningsreformer som Dareios genomförde gällde som förebildliga ännu långt efter Akemeniderrikets slut och kanske till och med influerade organiseringen av Romerska riket.

Dessutom anses Dareios också som gynnare av konsterna, särskilt arkitekturen, vilket avsatte sig i grundandet av Persepolis och byggnadsverksamheterna i andra residensstäder, framför allt Susa.

Dareios ses dock även som den som inledde perserkrigen och invasionen av Grekland, som strandade 490 f.Kr. vid slaget vid Maraton. Ändå kunde inte ens uttalade motståndare till perserna som den grekiske dramatikern Aischylos låta bli att framställa honom i ett positivt ljus.

Ungdom Dareios var son till Hystaspes, som var ståthållare i Partien under de persiska kungarna Kyros II och Kambyses II. Hystaspes härstammade från en linje av den persiska akemenidersläkten, som även Kyros och Kambyses föregivligt tillhörde, fast de ändå inte själva betecknade sig som akemenider (se nedan). Kanske kan denna släkt i den tidiga persiska historien ses som en sorts klan.

Dareios föddes ungefär 549 f.Kr. och fick liksom alla furstesöner en hovmannamässig utbildning. Kambyses upphöjde honom till sin personliga lansbärare. I denna funktion medföljde han Kambyses på hans fälttåg mot Egypten.

Trontillträdet I Egypten mottog Kambyses 522 f.Kr. nyheten att hans bror Bardiya (grekiska: Smerdis) hade rest sig mot honom i huvudstaden Ekbatana i det persiska kärnlandet. Vad som följde är omstritt: Om Smerdis, som de antika källorna berättar, verkligen redan år 523 f.Kr. hade blivit mördad i hemlighet skulle Kambyses ha vetat att det i detta fall måste röra sig om en usurpation av de mager som han tillsatt som riksföreståndare. I annat fall var det faktiskt hans bror Bardiya som reste sig mot honom. I varje fall bröt Kambyses omedelbart upp från Egypten för att slå ned upproret, men han dog redan under tillbakaresan, förmodligen på grund av en olycka. Herodotos antyder dock även möjligheten av ett attentat. Han berättar om ett möte som skedde i Egypten mellan Dareios och den senare kungen av Samos. Dareios yttrade en önskan om att få en röd mantel (kungaförhänge). Efter Kambyses död meddelade sig den egyptiske samtalspartnern hos Dareios och bad om sin belöning för kungaförhänget. Som tack hjälpte Dareios honom då till kungamakten i Samos. Dessa två möjligheter är fortfarande omdiskuterade i fackkretsar. Dareios beslöt nu enligt egen utsago att hämnas Kambyses. Sålunda for han tillbaka till Persien och kunde vinna sex gamla vänner, med vilka han hade åtnjutit hovmannamässig uppfostran, för att störta den "falske Bardiya", som uppgavs i verkligheten heta Gaumata och vara bror till ståthållaren Oropastes. I fästningen Sikayawautish i närheten av Ekbatana påträffade han Gaumata och dödade honom. Därpå for han med sina medförsvurna tillbaka till Persien, där han lät sig krönas till ny storkonung i Pasargadae, rikets ceremoniella huvudstad.

Som förmodligen sista direkta manliga avkomling av akemeniderlinjen efter sin far Hystaspes och sin farfar Arsames, vilka båda antagligen avstod från kungatiteln, såg sig Dareios nu som rättmätig efterträdare till Kambyses. Ändå stötte denna proklamation på motstånd i vissa riksdelar, då Gaumata hade varit mycket omtyckt hos det adliga överskiktet och även hos folket på grund av sin storsinta skattepolitik. Dessutom tillhörde Gaumata som magus även den mediska prästkasten, så att mordet på honom också liknade en blasfemi. Dareios försökte utan framgång utjämna detta genom att han bekände sig till guden Ahura Mazda. Huruvida han var anhängare till Zarathustra är oklart.

För att ytterligare legitimera sitt herravälde gifte han sig med en dotter till Kyros, Atossa. Kanske hoppades han redan vid denna tid att hon skulle bära honom en son, så att successionsfrågan skulle vara ordnad för framtiden. Dareios hade dock redan en son, som hade fötts av en kvinna som inte var släkt med akemeniderna.

Så långt den version som i grunddragen låter sig utläsas i Dareios egen framställning i klippinskriften i Behistun. Samtidigt betvivlas historien om den "falske Bardiya", som ifrågasätts redan hos Herodotos, ännu mer av antikhistoriker. Sålunda utgår man ofta från att denna historia skulle ha spridits från Dareios läger för att legitimera omständigheterna kring hans trontillträde. På detta sätt har nog även Herodotos fått reda på och återberättat denna historia. Särskilt påfallande är att ingen skulle ha fått med sig något från den äkta Bardiyas död. Detta verkar otroligt framför allt genom det faktum att Bardiya av Kyros hade anförtrotts herraväldet över hela det östra området av det persiska riket. Dareios hävdar i Behistuninskriften att "Gaumata" hade kunnat lura även den närmaste omgivningen, inklusive Bardiyas maka, i flera månader - om man inte tror på magi framstår detta som otroligt: Någon som såg ut som Bardiya och talade som denne, var väl även Bardiya, och inte Gaumata. Denna tes hör dock till den nyare forskningen, men vinner tilltagande acceptans. Ansatser till en framställning finns i de anförda verken av antikhistorikerna Pierre Briant, Fritz Gschnitzer och Josef Wiesehöfer.

Till detta kommer att forskningen idag i stor utsträckning är enig om att Dareios i verkligheten var högst mycket avlägset släkt med Kyros och Kambyses: Dessa tillhörde uppenbarligen inte alls akemenidersläkten, utan betecknade sig själva som teispider. En inskrift från Pasargadae, där Kyros själv betecknar sig som akemenid, är högst sannolikt en förfalskning som utförts på uppdrag av Dareios: Den fornpersiska skrift som inskriften är skriven med uppfanns först under Dareios tid. Därav talar mycket för att den genealogiska förbindelsen mellan teispider och akemenider är en konstruktion, som usurpatorn Dareios ville legitimera sitt välde med.

Första regeringstid miniatyr | Behistuninskriften

Efter kröningen i Pasargadae drog Dareios till Ekbatana, där han fick uppgifter om uppror i Elam och Babylonien som upptändes av anhängare till Gaumata. Om den som Dareios störtade i själva verket var den äkta Smerdis, rörde det sig snarare om motstånd mot Dareios, som i så fall var usurpator. Det elamitiska upproret kunde kvävas i sin linda, då anföraren Ashina togs till fånga och avrättades i Susa. I Babylonien hade Nidintu-Bel utropat sig till kung under namnet Nebukadnessar III och hävdade att han var son till Nabonidus, den siste kungen av Babylon. Han besegrades av Dareios, som drog till Babylon med en armé. Medan Dareios fortfarande var i Babylon antändes ett nytt uppror i Baktrien, denna gång lett av en man vid namn Frada. Den egentlige satrapen av Baktrien förblev dock lojal mot Dareios och kunde fördriva Frada till öknen i nuvarande Turkestan, där han senare blev gripen och avrättad. Vid samma tid reste sig i Persis, persernas stamland, en man som också hävdade att han var Bardiya. I Elam förekom förnyade oroligheter. Även i Medien, Partien, Assyrien, Egypten, hos sattagyderna och åter i Babylonien förekom svåra oroligheter och strider. Mot slutet av år 522 f.Kr. befann sig därmed nästan hela Perserriket i uppror.

Dareios kunde ändå lita på en lojal militärmakt, som leddes av en anförtrodd, så att upproren slogs ned efter varandra inom ett år. Efter mordet på Gaumata hade Dareios sålunda enligt egen utsago besegrat sammanlagt åtta "lögnkungar". I slutet av 521 f.Kr. härskade åter fred i riket och endast gränserna i norr var fortfarande starkt hotade. Först 517 f.Kr. var även detta område pacificerat och de saker som var bosatta där hade gjorts tributpliktiga. Underkuvandet av dessa uppror beskrivs utförligt av Dareios i Behistuninskriften.

Utrikespolitik Indien Egyptiska namn på Dareios I EgennamnFil:Hiero Ca1.png N17:rw wA-M8 Fil:Hiero Ca2.png Dareios (drjwš) Tronnamnnswt:bityFil:Hiero Ca1.png ra-s-t:t-w Fil:Hiero Ca2.png Setut-Re(s:twt-Rˁ)Ättling till Re Horusnamn G5 mn:x*ib Fil:srxtail.jpg Menech-ib(mnḫ-jb)Med verkningsfull vilja

Efter att herraväldet i det inre av riket hade säkrats, gällde det att förekomma möjliga hot som kunde utgå från den östra gränsen. Sålunda införlivades sattagydernas område slutgiltigt i Perserriket, och persiska trupper stötte fram ända till Indusdalen, som också kunde underkuvas fullständigt. Gandharerna, som redan sedan länge stod under persiskt herravälde, visade sig vara särskilt värdefulla för detta erövringsfälttåg. Indusdalen var inte endast säkerhetspolitiskt intressant. På de fruktbara slätterna fanns det många rika städer och i själva Indus utvanns guldstoft. Vidare kunde nu oinskränkt handel bedrivas med områdena i det inre av Indiska halvön. Ett uttryck för de ekonomiska intressena var antagligen den resa som företogs av Skylax från Karyanda, som färdades vid Persiska vikens kust för att pröva dess duglighet för handelssjöfart. Senare seglade han också runt Arabiska halvön till Egypten.

Libyen och Egypten Egypten hade avfallit från riket i början av Dareios regeringstid och återerövrades endast med stor möda. En betydande roll spelade här satrapen Aryandes, som tillsatts redan av Kambyses. För att åskådliggöra den roll som Egypten hade för det persiska riket besökte Dareios 518 f.Kr. landet personligen. Denna handling ansågs också allmänt som ett slutgiltigt nedslående av upproret och införlivande av Egypten i Perserriket. Kyrenaika hade redan underkastat sig perserna under loppet av Kambyses fälttåg i Egypten, men kunde återvinna sin oavhängighet under oredan år 522/521. Aryandes ansåg det som sin plikt att åter införliva detta område i riket. I ett fälttåg som sägs ha varit ytterst lömskt och brutalt erövrade han städerna Kyrene och Barka och utsträckte området för sin satrapi till Stora Syrten. Som persiska inskrifter belägger stod även de ickegrekiska invånarna i östra Libyen under persiskt herravälde.

Thraker och skyter Man antar att Dareios insåg att sakerna, som trots sin vasallstatus ännu utgjorde ett hot mot rikets norra gräns, var utbredda över ett område som sträckte sig från Aralsjön till nuvarande Ukraina. Det är möjligt att en strategi nu utarbetades att angripa sakerna, som av grekerna benämndes skyter, från deras västgräns, och därmed omringa dem. År 513 f.Kr. utskrevs ett riksuppbåd, en armé bestående av enheter från alla rikets områden, och ett fälttåg på det europeiska fastlandet förbereddes. Vid Byzantion byggdes en bro över Bosporen, vilket är belagt i en inskrift som har hittats där. Hären tågade över till Thrakien på andra sidan och lade detta land under persiskt herravälde, för att hålla den egna ryggen fri. Nu rörde sig armén längs Svarta havets kust och gick över Donau till sakernas område. Sakerna använde dock den brända jordens taktik och tvingade perserna på reträtt. Donaugränsen befästes och Thrakien blev på så sätt säkrat. Sakerna förblev dock ett ständigt hot under hela Akemeniderrikets historia.

Grekland