Frans Josefs land () är en ögrupp i Norra ishavet som utgör de nordligaste delarna av Archangelsk oblast i Ryssland. Den består av 191 obebodda öar som tillsammans har en yta på 16 135 km². Den största är Prins Georgs land med 2 741 km², följt av Wilczeks land, Graham Bellön och Alexandras land. Frans Josefs land täcks till 85% av glaciärer, som når höjder på 620 meter över havet. Udden Kap Fligely på Rudolfön är Rysslands och hela Eurasiens nordligaste landplats.
Frans Josefs lands västra utposter påträffades först 1865 av den svensk-norska skepparen Nils Fredrik Rönnbäck. Rönnbäck rapporterade dock inte sitt fynd, troligen eftersom han ville nyttja öarna för sin säljaktsverksamhet utan konkurrens. Äran för att ha upptäckt Frans Josefs land tillföll istället Julius von Payer och Carl Weyprecht, som landsteg i ögruppen sydöstra del 1873. Deras expedition var utsänd från Österrike-Ungern och territoritet uppkallades efter landets statsöverhuvud, Frans Josef I. Under efterföljande årtionden skulle ögruppen användas som startpunkt för en rad expeditioner till nordpolen.
I egenskap av närmaste land blev öarna formellt annekterade av Sovjetunionen 1926. Tidigare hade de allmänt betraktats som terra nullius. Handlingen möttes av stora protester från omvärlden, i synnerhet Norge, som var angelägen att skydda sina ekonomiska intressen i området. Till en början förblev sovjetiska makter någorlunda passiva och tvingade inte bort utländska fartyg som gjorde intrång i Frans Josefs lands territorialvatten, men under kalla kriget blev ögruppen helt stängd för utomstående. 1990 medförde glasnost att västerländska expeditioner åter fick besöka öarna och sedan 2011 omfattas de av Rysslands arktiska nationalpark.
På grund av Frans Josefs lands kärva klimat förekommer varken träd eller andra högväxta arter. Vegetationen är därför begränsad till lågbevuxna lavar och mossor. Merparten av öarnas djurliv finns i havet kring öarna; de landlevande djuren utgörs av ett tiotal arter fåglar, samt isbjörnar och en liten population av fjällräv. Ögruppen har inga endemiska arter.
Historia Upptäckt Det finns flera teorier om hur Frans Josefs land först upptäcktes av människor. Den nederländska sjökaptenen Cornelis Roule kan redan på 1600-talet ha påträffat öarna då han jagade val norr om Novaja Zemlja. Enligt Adolf Erik Nordenskiöld stötte Roule på en fjordrik ögrupp, längs med vilken han seglade ett tiotal kilometer. Bortom öarna noterade han öppet hav. En annan kandidat är den svensk-norska skepparen Nils Fredrik Rönnbäck, som tillsammans med harpunaren Johan Petter Aidijärvi uppges ha fått syn på öarna 1865. På skonerten Spidsbergen reste han österut från Storøya utanför Nordostlandet i Svalbard och jagade säl i ett område som fick namnet Nord-Øst Spidsbergen eller Rønnebeck Land. Uppgifterna tros vara äkta, men varken Rönnbäck eller någon av de andra expeditionsmedlemmarna klargjorde upptäckten officiellt; med största sannolikhet hölls öarna hemliga eftersom sällskapet ensamma ville nyttja territoriet för sin säljaktsverksamhet.
En rysk sjöofficer som var medlem av Ryska geografiska sällskapet, baron , publicerade i maj 1865 en artikel i tidningen Moskoj Sbornik som innehöll följande utdrag:
Till en början blev Sjilling inte särskilt uppmärksammad, men fem år senare föreslogs en expedition med stöd av rapporten. Den planerades avgå 1873, men genomfördes aldrig på grund av bristande finansiering.miniatyr|Den österrikisk-ungerska expeditionen landstiger på Wilczeks land 1873. Med säkerhet upptäcktes Frans Josefs land den 30 augusti 1873 i en österrikisk-ungersk expedition ledd av Julius von Payer och Carl Weyprecht. Färden påbörjades i juli 1872 när ångfartyget Tegetthoff lämnade hamnen i Tromsö med målet att genomsegla nordostpassagen, en bedrift som då ännu inte hade åstadkommits. Under det kommande året drev Tegetthoff norrut från Novaja Zemlja och i augusti 1873 fick Payer och Weyprecht land i sikte. Det visade sig vara en dittills outforskad ögrupp som de uppkallade efter Österrike-Ungerns kejsare, Frans Josef I. Den 1 november gick Tegetthoff i land vid Wilczeks land i Frans Josefs lands sydöstra del. Besättningen byggde där ett stenkummel, i vars mitt de placerade en behållare som innehöll ett signerat dokument av Payer och Weyprecht. Texten återgav de anmärkningsvärda händelser som inträffat under expeditionens gång, framför allt de angående upptäckten av Frans Josefs land. Eftersom Nils Fredrik Rönnbecks redogörelser förblev opublicerade hade ingen i expeditionen någon kännedom om att ögruppens västra utposter redan hade skådats åtta år tidigare.
Från den södra delen av Wilczeks land utfördes flera resor på släde till andra delar av ögruppen, bland annat till Halls ö och McClintocks ö. I mars 1874 begav sig Payer tillsammans med sex man och tre hundar till Kap Fligely på Rudolfön, Frans Josefs lands norra ytterpunkt. Under färden dit gav sällskapet namn till öar, berg, glaciärer, uddar, sund och andra geografiska särdrag de stötte på. Bortom Kap Fligely tyckte Payer sig ana två avlägsna landmassor som han kallade Kung Oscars land och Petermanns land, även om påföljande expeditioner skulle fastslå att dessa territorier egentligen inte existerade. I maj 1874 bedömdes det vara nödvändigt att lämna det hopplöst fastfrusna skeppet Tegetthoff och istället söka sig söderut med fyra räddningsbåtar och tre slädar. De 23 besättningsmedlemmarna lyckades ta sig till Novaja Zemlja i augusti, varifrån de blev upplockade av ett ryskt fartyg. Den 3 september återvände expeditionen till Vardø i Norge.
Polarexpeditioner 1880 företog sig Benjamin Leigh Smith en expedition till Frans Josefs land på barkskeppet Eira. Expeditionen utgick från Aberdeen i Skottland den 19 juni, varifrån den fortsatte norrut till Spetsbergen för att sedan åka österut. I mitten av augusti anlände Eira till de västra delarna av Frans Josefs land. Detta var omkring 80 km öster om Wilczeks land, där Payer och Weyprecht huvudsakligen hade infunnit sig. Leigh Smith konstaterade därmed att allt de nu observerade kunde antas vara nyupptäckt. Den närmaste omgivningen hann utforskas innan expeditionen begav sig hemåt. Leigh Smith återvände följande år med samma fartyg. I juli landsteg han på Prins Georgs land och i augusti upprättade besättningen en förrådsbyggnad på Bellön innan de fortsatte till Northbrookön en vecka senare. Den 21 augusti inträffade här en olycka när Eira kraftigt skadades av packisen och förliste utanför öns sydvästra udde, Kap Flora. Leigh Smith och de andra blev därför tvungna att övervintra i en hydda gjord av sten och grästorv. I juni och juli 1882 lyckades de 25 expeditionsmedlemmarna färdas med fyra småbåtar till Novaja Zemlja och hittas av en brittisk undsättningsexpedition.
vänster|miniatyr|Arrangerat fotografi av mötet mellan Nansen och Jackson vid Kap Flora 1896. Nansens Fram-expedition 1893 till 1896 var ett försök av den norska utforskaren Fridtjof Nansen att nå den geografiska nordpolen genom att nyttja en förmodad transpolar ström i Norra ishavet. På skeppet Fram drev Nansen från Nysibiriska öarna i ett och ett halvt år innan han i mars 1895 bestämde sig för att lämna skeppet och dess besättning. Istället skulle han nå sitt mål på skidor tillsammans med Hjalmar Johansen, Frams meteorologiassistent. Männen tog sig ända till 86°14'N, vilket var den dittills nordligaste breddgrad som uppnåtts av människan, men det stod klart att polpunkten var utom räckhåll. Nansen och Johansen vände söderut mot Frans Josefs land, som var den närmaste kända landmassan. Under sin tid i Frans Josefs land utarbetade Nansen en karta som justerade Payers tidigare anteckningar, främst gällande ögruppens nordöstra och centrala delar. De båda männen tvingades övervintra på Jacksonön i en enkel koja med väggar av sten och ett tak av valrosshud som var uppburet av ett stycke drivved. Vintermånadernas kost bestod nästan enbart av björn- och valrosskött. Vid ungefär samma tidpunkt, 1894, utgick en brittisk expedition som var ledd av Frederick George Jackson och finansierad av Alfred Harmsworth. Expeditionen anlände vid Kap Flora på Northbrookön i september och deltagarna bestämde sig för att slå läger i området. Basen de upprättade bar namnet Elmwood och blev den plats där besättningen övervintrade. Följande säsong tillbringade Jackson med att utforska. Den 17 juni 1896 träffade han av ren slump på Fridtjof Nansen, som vid det här laget hade varit försvunnen i över ett år och antogs vara död. Han och Johansen planerade då att försöka nå Svalbard med kajak, vilket skulle ha inneburit en 400 km lång färd över öppet hav. Med Jacksons hjälp kunde de båda norrmännen ta sig till Tromsö och återförenas med besättningen på Fram.
miniatyr|302x302px|Skeppet Stella Polare, som användes under Ludvig Amadeus expedition 1899–1900. När Frans Josefs lands grundläggande geografi väl var etablerad övergick öarna till att under en period användas som startpunkt för expeditioner till nordpolen. Den amerikanska journalisten Walter Wellman hade 1898 befäl för ett sådant försök, med nio deltagare inklusive han själv. Deltagarna slog läger och övervintrade vid Kap Tegetthoff på Halls ö. Det beslutades dock att två norrmän i expeditionen, Paul Bjørvik och Bernt Bentsen, skulle tillbringa vintern på Wilczeks land. Bentsen dog av magbesvär i januari och Bjørvik blev ensam hämtad av de andra den 27 februari 1899. Detta år förlorade Wellman det mesta av sin utrustning i en storm och blev transporterad tillbaka till Norge i augusti. Även om expeditionens huvudsyfte var att genomföra en framryckning mot nordpolen lyckades Wellman inte ta sig längre än till den 82:a breddgraden. Senare samma år, 1899, organiserade den italienska hertigen Ludvig Amadeus nästa expedition till Frans Josefs land. Expeditionen utfördes med skeppet Stella Polare och även denna gång var nordpolen den tänkta destinationen. Under en särskilt kylig skidfärd miste hertigen två fingertoppar. Läkningen gick trögt och Ludvig Amadeus insåg att han inte kunde delta i framryckningen norrut. Kommandot överlämnades till expeditionens andreman, Umberto Cagni. Han lyckades tränga fram ända till 86°34'N, det vill säga 37 km förbi Nansens tidigare nordliga rekord. En viktig underrättelse som denna expedition bidrog med var fastslagandet att de påstådda landmassorna Kung Oscars land och Petermanns land ej existerade; från Rudolfön kunde Ludvig Amadeus ta del av en så pass dimfri sikt att öarna borde ha varit fullt synbara.
miniatyr|240x240px|Nansens karta över Frans Josefs land, sammanställd år 1896. Med William Zieglers finansiering i ryggen gav sig Evelyn Briggs Baldwin ut på en polarexpedition till Frans Josefs land 1901. Han gjorde inget försök att bege sig mot nordpolen och deltagarna beskrev senare expeditionen som ett misslyckande, med huvuddelen av kritiken riktad mot Baldwin själv. Missnöjd med resultaten organiserade Ziegler en ny expedition, den här gången med Anthony Fiala utsedd till ledare. Zieglers polarexpedition anlände till Frans Josefs land i augusti 1903 och besättningen kom att tillbringa vintern på Rudolfön. Deras skepp, America, skadades av det hårda istrycket och förliste i januari 1904. Trots detta gjordes under våren två fruktlösa försök att ta sig till nordpolen. Expeditionsdeltagarna tvingades stanna ytterligare ett år innan de evakuerades med skeppet Terra Nova 1905.