Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (, förkortning: NSDAP) var ett nationalsocialistiskt politiskt parti i Tyskland mellan 1919 och 1945. Partiet var tidigare känt som Tyska arbetarpartiet (, akronym DAP), innan namnet ändrades 1920. Partiets ordförande, Adolf Hitler, utsågs till Tysklands rikskansler av rikspresident Paul von Hindenburg i januari 1933. Hitler etablerade snabbt en totalitär regim,Arendt, Hannah, The Origins of Totalitarianism. London; New York; San Diego:Harvest Book. Pp. 306Curtis, Michael. 1979 Totalitarianism. New Brunswick (USA); London: Transactions Publishers. Pp. 36Burch, Betty Brand. 1964 Dictatorship and Totalitarianism: Selected Readings. Pp. 58Bruhn, Jodi; Maier, Hans Maier. 2004. Totalitarianism and Political Religions: Concepts for the Comparison of Dictatorships. Routledge: Oxon (U.K.); New York. Pp. 32. som blev känd som Tredje riket och NSDAP blev statsbärande parti i en enpartistat.
Samtidigt som DAP bytte namn till NSDAP den 24 februari 1920 i ölhallen Hofbräuhaus i München offentliggjorde partiet sitt partiprogram i 25 punkter där huvudpunkterna utgjorde upphävande av Versaillesfördraget, tillbakadragande av judarnas tyska medborgarskap och det som partiet kallade "stärkande av folkgemenskapen".Store norske leksikon/ NSDAP
NSDAP ansåg att demokrati och laissez-faire-kapitalism var misslyckade, förespråkade rasbiologiskt "det tyska folkets rasrenhet" och förföljde dem som de ansåg som antingen rasfiender eller Lebensunwertes Leben (livsovärdigt liv). Detta inbegrep judar, slaver och romer samt homosexuella, mentalt handikappade, kommunister med flera. Judar sågs som roten till all världens ondska och hölls ansvariga för både kapitalismen och kommunismen. I enlighet med dessa övertygelser organiserade partiet och den tyska staten, som det kontrollerade, ett systematiskt massmord på cirka sex miljoner judar, känt som Förintelsen, och cirka fem miljoner andra människor, främst ryssar, polacker och romer. Flera tusen politiska fiender till den nazistiska regimen, tillsammans med tyska homosexuella, handikappade och religiösa minoriteter dödades också. Hitlers strävan att bygga ett imperium genom att expandera Tysklands territorium var huvudorsaken till andra världskriget i Europa.
Efter Tysklands förlust i andra världskriget upplöstes och förbjöds partiet 1945.
Historia Vägen till makten miniatyr|Jättelik valaffisch vid riksdagsvalen 1933: Ett folk, en ledare, ett ja. Den 5 januari 1919 bildades Deutsche Arbeiterpartei (DAP), det som skulle komma att bli NSDAP, av några järnvägsarbetare i Bayern. Partiet kallade sig socialistiskt, men hade främst avsikt att värna om nationella intressen och bekämpa judarna, kapitalismen och den marxistiska arbetarrörelsen. Adolf Hitler blev den 19 september utsänd av den militära underrättelsetjänsten för att spionera på det relativt nygrundade DAP. Partiledaren Anton Drexler var som många andra bayrare och tyskar vid denna tid revanschlysten efter Tysklands förlust i första världskriget och den påföljande Versaillesfreden och möjligen var han även antisemit. En annan man som befann sig i denna ölkällare tyckte att Bayern borde återgå till att bli en självständig stat. Detta uttalande gjorde Hitler så utom sig av ilska att han höll ett passionerat tal där han menade att alla tyskar (det vill säga alla tysktalande icke-judar) måste förenas i ett rike. Drexler blev då så imponerad att han erbjöd Hitler medlemskap i partiet. Hitler funderade på detta ett tag, han hade redan bestämt sig för att prova på politiken, men hade tidigare utgått från att han själv skulle starta ett parti. Efter djupa funderingar valde Hitler att bli medlem i Anton Drexlers parti.Shirer, William L. 1960. "Tredje rikets uppgång och fall"
Revanschistiska rörelser var mycket vanliga i Bayern vid denna tid och DAP var bara ett parti bland många andra med likartad politisk åskådning. Efter att ha övertagit partiledningen från Drexler började Hitler, med visst stöd från lokala finansiärer, att reformera partiet och införde hakkorset som symbol. Folk i München började uppmärksamma DAP, som i februari 1920 hade bytt namn till NSDAP. Bland de tidiga medarbetarna märks Rudolf Hess och Ernst Röhm. Den senare, en före detta arméofficer, grundade partiets paramilitära kår, Sturmabteilung ("stormavdelningen"), förkortat SA. SA-trupper visade upp sig genom marscher och parader, och höll vakt vid NSDAP-möten. SA anföll också kommunisternas och andra partiers möten och misshandlade judar. Även Hermann Göring, som under första världskriget varit flygare i samma förband som Manfred von Richthofen, anslöt sig till rörelsen, senare även Joseph Goebbels. I Nürnberg ledde Julius Streicher ett parti med en liknande ideologi och när denne anslöt sig till NSDAP, spred sig ryktet om NSDAP i hela Bayern. Utanför Bayern var rörelsen dock fortfarande tämligen okänd.
I juli 1921 övertog Hitler posten som partiets ledare. I Bayern försökte han den 8 och 9 november 1923 tillsammans med bland annat general Erich Ludendorff att starta en nazistisk revolution. Men den så kallade Ölkällarkuppen misslyckades, och Adolf Hitler dömdes den 1 april 1924 till fem års fängelse att avtjänas i Landsberg am Lech. Hitler släpptes dock redan i december samma år. Under sin tid på Landsberg skrev (och dikterade) Hitler här första delen av boken Mein Kampf ("min kamp"). Andra delen skrev han efter sin frigivning.
Under Hitlers fängelsetid kom partiet att splittras, och särskilt i norra Tyskland tog en vänsterfalang inom partiet makten under bröderna Gregor och Otto Strasser, även om de formellt erkände Hitler som partiets ledare. 1925-1926 kom det till öppen konflikt. Sedan den nordtyska falangen röstat för ett förslag om expropriering av de tyska furstehusens egendom. Sedan Hitler genom sin representant Gottfried Federer protesterat mot beslutet kom Joseph Goebbels att kräva Hitlers uteslutning ur partiet. Hitler lyckades dock senare vid ett möte i München 1926 vinna över Goebbels och Gregor Strasser till sin falang. Otto Strasser kastades senare efter fortsatta förlikningsförsök ut ur partiet.Nazismen i Sverige 1924-1945, Bojerud, Stellan. s. 20-21.
I USA kom den stora börskraschen den 30 oktober 1929, och inom kort drabbades även Europa av följderna. Tyskland, som tagit stora lån i USA, drabbades mycket hårt med massarbetslöshet och soppköksköer som följd. Förtroendet för den demokratiska Weimarrepubliken föll, och NSDAP och Adolf Hitler tog detta tillfälle i akt. Att riksdagen bestod av en brokig skara partier som inte kunde komma överens gjorde saken lättare för NSDAP.
I mars 1930 avgick den socialdemokratiske rikskanslern Hermann Müller. Han efterträddes av Heinrich Brüning, ledare för det katolska centerpartiet. Brüning hade rekommenderats av general Kurt von Schleicher till rikspresident Paul von Hindenburg. Brüning, som beskrevs som osjälvisk, banade ofrivilligt vägen för Hitlers maktövertagande 1933. Efter att ha misslyckats med att få parlamentarisk majoritet för sin finansplan, manade han president Hindenburg i juli 1930 att utlysa nyval. Detta ägde rum den 14 september 1930 och blev en katastrof för Brüning, som hoppats på en mer tillmötesgående riksdag.
I valkampanjen 1930 lovade NSDAP en ljusare framtid bara man slapp den parlamentariska oordningen. Detta budskap gick i denna kristid hem hos många väljare och NSDAP gick från 810 000 röster 1928 till 6 409 600 vid detta val. Antalet mandat ökade från 12 till 107. Därmed hade i ett slag NSDAP blivit ett av Tysklands största partier. Även kommunisterna gick fram, från 54 mandat till 77. (4 592 000 röster) Valet löste inte Brünings bekymmer utan blev vändpunkten för Adolf Hitler och NSDAP. Under tiden som följde samlade NSDAP stöd hos diverse betydelsefulla affärsmän och andra. Brüning satt dock kvar som förbundskansler till maj 1932, då Hindenburg bytte ut honom mot Franz von Papen.
Men innan dess var den stora tyska politiska frågan vintern 1932 att Hindenburgs sjuåriga ämbetsperiod gått ut. Resultatet av första valomgången av presidentvalet presenterades den 13 mars 1932.
Kandidat Antal röster Parti och yrke Paul von Hindenburg 18 651 497 (49,6 %) sittande president och fältmarskalk Adolf Hitler 11 339 446 (30,4 %) NSDAP, politiker Ernst Thälmann 4 983 341 (13,2 %) tyska kommunistpartiet, politiker Theodor Duesterberg 2 557 726 (6,8 %) tysknationella folkpartiet, politiker Samtliga presidentkandidater var dekorerade med Järnkorset av olika grader.
Inför valet hade socialdemokraterna gett sitt stöd till Hindenburg; man ville försäkra sig om att Hitler inte blev president. Detta fick kommunisterna att hamna i storbråk med socialdemokraterna. För kommunisterna spelade valet mellan den aristokratiske Hindenburg och Hitler mindre roll, därför ställde man också upp med en kandidat, Ernst Thälmann. Om Theodor Duesterberg hade avstått från att låta sig nomineras så hade Hindenburg fått över 50% redan i första omgången.
Men nu fortsatte valkampen, och den 10 april 1932 hölls andra valomgången.
Kandidat Antal röster Parti och yrke Paul von Hindenburg 19 359 986 (53,0 %) sittande president och fältmarskalk Adolf Hitler 13 418 547 (36,8 %) NSDAP, politiker Ernst Thälmann 3 706 759 (10,2 %) tyska kommunistpartiet, politiker
Hindenburg förblev Weimarrepublikens president efter valet. Rikskansler Brüning (som avskedats en gång tidigare 7 oktober till 9 oktober 1931) byttes ut av presidenten och ny rikskansler blev 1 juni 1932 Franz von Papen, en politiker från det borgerliga politiska mittfältet. Nu stod nästa val, riksdagsvalet den 31 juli 1932 på programmet. Och NSDAP fick ungefär lika många röster som Hitler själv fått i presidentvalet nyligen - 13 745 000 röster motsvarande 37 % av alla röster samt hela 230 platser i riksdagen. NSDAP var nu Tysklands största parti, men ännu hade inte NSDAP majoritet. President Hindenburg höll fast vid Franz von Papen som rikskansler och regeringschef. Nazisterna började bli otåliga, och fick ett tag nöja sig med att Hermann Göring blev riksdagens talman (12 september 1932). Kommunisternas misstroendeförklaring mot Franz von Papens regering gav NSDAP möjlighet att störta von Papen, genom att stödja kommunisterna. Regeringen, med von Papen i spetsen, ville upplösa riksdagen samtidigt som riksdagen ville upplösa regeringen (som utsågs av presidenten). Det var därför viktigt i vilken ordning förslagen lades. Enligt reglerna hade rikskanslern rätt att få börja, men Göring i talarstolen låtsades inte höra honom. Istället lät han riksdagen rösta om kommunisternas misstroendeförklaring, innan rikskanslern hade lyckades upplösa riksdagen. Först därefter läste Göring upp von Papens dekret om att upplösa riksdagen, men förklarade upplösningsdekretet ogiltigt. Misstroendeförklaringen hade nämligen slutat med siffrorna 513 röster mot regeringen och bara 32 för. Riksdagen lyckades sålunda avsätta rikskanslern istället för att själv bli upplöst.
Dessa händelser var inledningen till den kalabalikartade atmosfär som rådde i Berlin hösten 1932. Trots att von Papen förlorade förtroendeomröstningen stort, kunde han sitta kvar tillfälligt. Nyval utlystes till den 6 november 1932, men i detta val backade NSDAP med 32 mandat och 2 miljoner väljare jämfört med i juli. NSDAP var dock fortsatt Tysklands största parti. En vecka efter valet fick von Papen avgå, och många räknade med att det nu skulle bli Hitlers tur att få försöka reda ut den depression som fortfarande rådde. President Hindenburg väntade två veckor innan han utsåg general Kurt von Schleicher till rikskansler. Denne fick dock knappt någon tid på sig att uträtta något eftersom han avskedades den 29 januari 1933. Orsaken var troligen att von Papen påverkat den åldrade presidenten. Nu skulle von Papen få revansch och återkomma i en regering men inte som dess chef utan som vicekansler. Till rikskansler för den nya regeringen utsågs istället Adolf Hitler.
Nazisternas maktövertagande