miniatyr|Fjäril vingad syns på Haga (Instrumental) Carl Michael Bellman, född 4 februari 1740 (enl. g.s.) i Maria Magdalena församling i Stockholm, död 11 februari 1795 i Klara församling i Stockholm, var en svensk skald. Hans mest kända verk är diktcyklerna Fredmans epistlar och Fredmans sånger.
Bellman brukar betraktas som en av Sveriges nationalskalder och har kallats "Nordens Anakreon", vilket syftar på de backanaliska aspekterna av hans verk. Hans diktning har varit mycket viktig för senare svensk litteratur och hans betydelse för denna har jämförts med William Shakespeares för den engelskspråkiga.
Bellmans produktion var synnerligen riklig och omväxlande. Den omfattade bland annat dikter, visor, ordensparodier, skådespel, översättningar och religiös diktning. Bland figurerna i hans sånger märks urmakaren Fredman, musikern Movitz, korpral Mollberg och den prostituerade Ulla Winblad, men även gestalter hämtade från den bibliska, grekiska, romerska och fornnordiska mytologin. Han arbetade ofta med kontrasterande stilnivåer och genreblandning i ett och samma verk, så att vad som till en början verkade som en pastoral kunde övergå i supfest och samlag.
Melodierna i sina sånger lånade han liksom andra sångförfattare ofta från melodier som var populära i samtiden. De kom bland annat från opera och operett, dansmusik och folkvisor och arbetades om så att de passade hans syfte. I vissa fall, såsom "Träd fram du nattens gud", har man inte hittat någon källmelodi. Huruvida Bellman då själv skrivit melodin eller om källmelodin fallit i glömska är en fråga som inte går att besvara.
Biografi miniatyr|Stora och lilla Daurerska gårdens utseende omkring 1750 enligt en modell från Stadsmuseet i Stockholm. Lilla Daurerska gården närmast kameran.
Uppväxt Carl Michael Bellman var son till sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre (1707–1765) och Catharina Hermonia (1717–1765), som var dotter till kyrkoherden i Maria församling, Michael Hermonius och dennes hustru Kristina Arosell. Han var sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman den äldre (1664–1709) och dennes adliga hustru Catharina Elisabet Daurer (1688–1709), dotter till sekreteraren i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649–1713) och dennes hustru Catharina von Santen (1665–1743), i vars förmögna hushåll Bellmans föräldrar bodde vid tiden för hans födelse.
Bellman föddes i Stora Daurerska huset, en ansenlig malmgård med tillhörande barockträdgård och ett stort orangeri, vid Hornsgatan i Stockholm, men i samband med arvskiftet efter hans farmors mors död flyttade familjen 1744 till det närbelägna Lilla Daurerska huset på Bellmansgatan (dåvarande Björngårdsbrunnsgränd). Bellman var äldst av femton barn (varav endast åtta överlevde barndomen; Bellman säger i levnadsbeskrivningen att hans moder födde 21 barn, men kan ha räknat sena missfall). Som fadder vid hans dop stod bland annat kanslipresidenten Carl Gyllenborg, vars namn han också fick.
Sin utbildning fick Bellman i hemmet av informatorer. Först i raden var Anders Carl Rutström, sedan följde Petrus Norman, som troligen skulle komma att parodieras i Fredmans sång 63. Fler informatorer följde. Bellman tycks ha haft svårt för geometri och fysik. Under en svår sjukdom, möjligen malaria, lär Bellman enligt egen uppgift i Levernebeskrivningen, en problematisk källa som skrevs mer för effekt än sanningsenlighet, ha feberyrat på vers och sjungit till sina föräldrars stora förundran, varför honom "waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen". Ennes lärde Bellman att hantera en cister, ett instrument i lutfamiljen. Under Ennes överinseende översatte Bellman även religiösa och uppbyggliga texter, bland annat ur den pietistiskt färgade Neues geistreiches Gesangbuch. Möjligen fick han även av sin diktande lärare låna ett par av de versmått som Bellman senare skulle komma att bruka – Ennes var duktig på metrik men annars tämligen medelmåttig.
Tidig karriär och debut I december 1757 anställdes Bellman på prov i Rikets ständers bank, trots att siffror inte var hans starka sida. I november året efter skrevs han in som student vid Uppsala universitet. Exakt varför han gjorde detta är oklart, eftersom han redan hade en fot inne på riksbanken och han dessutom inte återvände efter julledigheten. I Uppsala fick han i vilket fall nya vänner, bland annat Henric Brandel och Johan Wellander. I januari 1759 avlade han inträdesprov för anställning vid Riksbanken och visade då upp kunskaper i franska och tyska, men också fortsatt svaghet i matematik. Att han anställdes har därför tolkats bero lika mycket på kontakter som kunskaper. Till sommaren blev han extra ordinarie vid riksbanken – en oavlönad anställning. Bellman fortsatte bo hos föräldrarna, och levde på lån.
År 1757 debuterade Bellman som religiös diktare med Evangeliska dödstankar, en bearbetning av ett tyskt arbete på prosa med inströdda verser tillägnat sin mor. Samma år utgav han en översättning från franskan, Undervisning lämnad af en fader åt sin son som företar sig en lång resa. Arbetet tillägnades en farbror som var konsul i Cádiz. Samtidigt skrev han satiriska dikter, bland vilka Tankar om flickors ostadighet (1758) gav upphov till ett litterärt verskrig med olika svaromål och repliker under två år. 1761 övergav han de religiösa och moraliserande ämnena för en mer uppsluppen stil.
Bellman var nu en ung ämbetsman och med sociala talanger. Han spelade cittra och klaver och var eftertraktad som sällskapsmänniska. Bellman var ofrälse ståndsperson och hans umgänge var en rätt typisk blandning av adelsmän, högre borgerlighet och tjänstemän. Vanorna var dock dyrare än vad en oavlönad tjänsteman från en familj utan större tillgångar kunde klara och han försökte flera gånger få en avlönad tjänst. 1763 förändrades familjesituationen: hans äldsta syster Catharina Christina gifte sig med Claes Arrhén von Kapfelman och i mars var den alltmer skuldsatte fadern tvungen att sälja det hårt intecknade lilla Daurerska huset. Familjen hade redan 1761 flyttat till Årsta gård, senare bostad för Årstafrun Märta Helena Reenstierna. Nu flyttade också fadern ut på landet och i juni lämnade han också sin befattning med lagmans avsked, föregivandes hälsoskäl. Carl Michael fick nu skaffa egen hyresbostad.
Till följd av åsamkade skulder (18 000 daler; som jämförelse hade lilla Daurerska huset värderats till 43 800 daler) och oklara affärsförbindelser tvingades Bellman fly till Norge 1763 för att undvika att sättas på gäldstuga; i alla fall har en nådeansökan därifrån diarieförts och hans vistelse där bekräftats av borgmästaren i Fredrikshald. Denna enda kända utlandsvistelse har dock ifrågasatts av Lars Huldén, som pekade på flera underliga omständigheter. I så fall kan Bellman ha smugit sig undan någonstans i Sverige. Han återkom dock snart, troligen efter att svågern betalat hans skulder, och han erhöll efter ansökan avsked från befattningen i banken, där han fortfarande inte fått någon avlönad tjänst. Vid ärendets behandling "ville herrar fullmäktige", enligt protokollet, "icke missunna honom den lycka, han på annat ställe tror sig finna inom kortare tid än den, han i banken använt, och samtyckte således, att han från ytterligare uppvaktning här vid verket må entledigas".
Han anställdes 1764 i stället vid manufakturkontoret, bland annat efter att styrelsemedlemmen Anders Lissander gått i god för honom. Familjen hade då flyttat från Årsta till det mer avlägsna Visbohammar, där Carl Michael tillbringat hösten. När anställningen blev klar kunde han flytta till staden. Till en början tycks han ha bott hos Lissander, sedan flyttade han först till en lägenhet i närheten av sjön Fatburen och 1766 till hörnet av Götgatan och Ormsaltargränd (nuvarande Klevgränd).
Föräldralös I mars 1765 dog Carl Michaels mor i lungsot. I slutet på december samma år dog också fadern. Inget arv stod att få; i dödsboet kvarstod efter försäljning av fastigheter och lösöre mer skulder än tillgångar. Även om Carl Michael borde ha tagit ansvaret för familjen som äldste manlige medlem var han inte mogen nog och uppgiften togs istället över av svågern.
Efter föräldrarnas död 1765 övergick han alltmer till dryckesvisor som "Supa klockan öfver tolv" och sedan även bibelparodier som "Gubben Noak", "Joakim uti Babylon" (om Susanna i badet) samt "Ahasverus var så mäktig".
Bellman drogs nu in i familjen Lissander; Anders Lissander var änkling, med två vuxna döttrar, Ingrid Margareta (kallad Inga) och Stina. Bellman och Inga förälskade sig i varandra och förlovade sig också, vilket fadern möjligen tillät med tanke på hennes ålder (hon var sex år äldre än Bellman och ansågs ha hamnat på glasberget); Bellman kunde knappast försörja en hustru. Anders Lissander tecknade ned de verk Bellman framförde i totalt fyra volymer, varav två är bevarade. Det Lissanderska hemmet tog alltmer formen av litterär salong, med Bellman som huvudattraktion. Det finns flera vittnesmål om Bellmans förmåga att trollbinda sin publik. Han beskrivs i dessa vittnesmål som en lysande estradör, som inte bara sjöng och spelade utan också framförde sina visor som små teaterföreställningar, där han ibland agerade flera personer samtidigt. Det har också talats om hans skicklighet i att härma olika röster och musikinstrument och hans skickliga konferencierteknik.
Bellman fann också en scen ute på krogarna, där han underhöll med dryckesvisor. Där tillkom också hans första mer sammanhållna parodiska diktning runt "Klubben", som parodierade de politiska klubbar som drevs av tidens politiska partier. Bellman tar i diktningen ställning för hattarna, möjligen på grund av att mössorna 1766 lagt ned Manufakturkontoret, vilket gjort såväl Bellman som hans välgörare Lissander tillfälligt arbetslösa. Bellman fick 1767 arbete på generaltulldirektionen, där han 1770 avancerade till kanslist.
Bacchi orden Drag från denna diktning fördes över till hans parodier av de vid denna tid vanliga ordenssällskapen i form av den påhittade Bacchi orden, öppen för dem som vid minst två tillfällen blivit åsedda liggande i rännstenen. Liksom i hans senare verk uppstod humorn genom att ett högtidligt spektakel rollbesattes av personer som normalt aldrig skulle komma i åtanke i sådana sammanhang. Han diktade genom åren flera verk i anknytning till denna orden, som dock inte förmått bibehålla sin popularitet när minnet av de personer och företeelser som parodieras gått förlorat. Vissa verk, som togs med i Fredmans sånger, har dock klarat sig bättre. Denna diktning är också vad som gett upphov till en av få ögonvittnesskildringar av Bellmans framföranden, den som Johan Gabriel Oxenstierna skrev i sin dagbok 1769. Han tycks bland annat ha bevittnat ett framförande av "Över brännvinsbrännaren Lundholm".
Den tidiga Fredmandiktningen