Nationalmuseibyggnaden är en byggnad vid Södra Blasieholmshamnen 2 på Blasieholmen i Stockholm som innehåller Sveriges Nationalmuseum. Projektet med ett nytt "Konglig museum" i Stockholm var ett av tidens största och mest påkostade byggnadsarbeten, som skulle ta omkring tolv år att färdigställa och ytterligare tre år för att fullborda de invändiga arbetena. För byggnadens utformning svarade den tyske arkitekten Friedrich August Stüler och för den invändiga gestaltningen stod den svenske arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander. Byggnaden invigdes den 15 juni 1866 samtidigt med Stockholmsutställningen 1866 och inför hundraårsjubileet 1966 genomfördes en landsomfattande turné kallad Mästerverksutställningen.

Nationalmuseum är sedan 1935 ett statligt byggnadsminne. Byggnaden ägs och förvaltas av Statens fastighetsverk. Från februari 2013 till oktober 2018 var museibyggnaden på Blasieholmen stängd för att genomgå en omfattande renovering och upprustning. Museet återinvigdes 13 oktober 2018 under festliga former.

Diskussioner och placeringsalternativ Genomförandet av nybyggnaden för Sveriges Nationalmuseum var ett av tidens största byggprojekt och det skulle dröja över 50 år innan nuvarande byggnaden kunde invigas på Blasieholmen 1866. Projektet blev nästan inte av; adeln och prästerna var för, borgarna och bönderna emot. De första idéerna till en ny, egen byggnad för den konstsamling som fanns i Stockholms slotts nordöstra flygel kan dateras till 1814 då förslag till ett museum för Taflor och Statuer ingick som ett av det årets ämnen i Konstakademiens byggnadsskolas tävling.Bjurström (1992), s. 105 Samlingen i Stockholms slott omfattade då omkring 400 målningar och 300 skulpturverk samt tusentals gravyrer och teckningar. Utrymmet var redan från början mycket begränsat så att inte alla tavlor kunde visas.Dahlgren (1897), del I, s. 418

År 1828 togs frågan om en ny museibyggnad upp i riksdagen för första gången. Man pekade på museerna i Köpenhamn och München som förebilder.Bjurström (1992), s. 105 Motionen avslogs, men härmed hade frågan väckts och skulle komma att hållas vid liv. Efter det att man under de följande åren föreslagit andra lösningar motionerades det åter om en ny museibyggnad vid Riksdagen 1840–1841. Vid 1844-45 års riksdag begärde regeringen 750 000 för en museibyggnad och med en rösts majoritet beviljades anslaget. Den nya byggnaden skulle även inrymma Kungliga biblioteket, Vitterhetsakademins arkiv, Myntkabinettet, Livrustkammaren och Kungliga klädkammaren.Abrahamsson (2004), s. 113-116

En särskild platskommitté arbetade sedan med 13 olika placeringsförslag, bland dem Kungsträdgården (dåvarande Karl XIII:s torg), Humlegården, Helgeandsholmen, Slottsbacken, Kungsklippan och längst ut på Blasieholmen (där huset senare blev av). Det mest fantasieggande förslaget var troligen placeringen av konstmuseet på Kungsklippan som visas på en målning av Carl Stefan von Bennets från 1845. Här syns ett stort vitt palats med ett kupolkrönt centraltorn, utsträckta flygelbyggnader med arkader och hörntorn samt en enorm fritrappa som leder i flera etapper ner till Klara sjö. Bennets förslag kom aldrig i närmare urval, inte heller Lars Jacob von Rööks båda förslag på Helgeandsholmen respektive Slottsbacken.Bjurström (1992), s. 103

Alternativa förslag

Val av arkitekt miniatyr|Sektionsritning genom trapphuset. Av alla placeringsförslag valdes till slut Blasieholmens sydöstra del som då fortfarande var en holme kallad Kyrkholmen. Den bara 27 år gamle arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander fick i uppdrag att rita den nya museibyggnaden. Han hade då redan presenterat olika förslag, bland annat ett i Kungsträdgården, där han hade tänkt sig ett renässanspalats i två våningar. Ganska snart blev klart att två våningar inte skulle räcka och även Kungsträdgården blev ointressant som placeringsalternativ. Det var på Blasieholmen som byggnaden skulle uppföras. Med sin tänkta placering vid Strömmen skulle byggnaden bli en naturlig pendang till Stockholms slott.Bjurström (1992), s. 113 miniatyr|left|220px|Neues Museum, Berlin.(Vänstra flygeln är återuppbyggd.) miniatyr|left|220px|Stülers fasadritning från 1848. Scholanders förslag för ett konstmuseum på Blasieholmen hade nu utökats till tre våningsplan men godtogs inte. Bland andra ställde sig Oscar I skeptisk.Bjurström (1992), s. 112 För att tysta kritiken sändes Scholanders förslag för expertutlåtande till den tyske arkitekten Friedrich August Stüler, som räknades som tidens främste museiarkitekt. Han hade bland annat ritat Neues Museum i Berlin. Fortifikationsingenjören Johan af Kleen (senare chef för bygget) fick uppdraget att resa till Berlin för att diskutera saken, Scholander följde med men utan befogenheter. Istället för ett utlåtande presenterade Stüler ett eget förslag, som sedan låg till grund för genomförandet.Andersson, Bedoire (1977), s. 95

I juni 1848 nådde Stülers ritningar Stockholm. Hans förslag var ett uttryck för sin tids syn på museet som ett allkonstverk, där byggnaden representerar arkitekturen som konst att förenas med sina syskonkonstarter.Hall (1976), s. 22 Stüler skrev i en text som bifogades ritningarna att "vid byggnad av ett museum är dekorationerna, den finare konstnärliga utsmyckningen, vilka de senare skall tillföra byggnaden, redan till överflöd representerade i samlingarna; man råkar snarare i en rikedomens än armodets förlägenhet och det torde främst vara arkitektens uppgift att behärska och ordna samlingarnas material, så att de bildar en enhet med själva byggnaden för att i möjligaste mån undvika magasinsliknande enformighet och trivialitet". I förslaget redovisade Stüler också tankar om hur samlingarna bör arrangeras. Till exempel varnade han för att exponera föremålen för tätt och för att visa många likartade föremål tillsammans. För inredningsarbetena som drog igång 1863 svarade dock Scholander.

Stüler skrev själv angående förebilder att man skulle söka dem i "den antika konstens skönaste tid och den italienska renässansens renaste och mest originella period".Hall (1976), s. 88 Byggnaden är också rik på olika slags referenser till både florentinsk och venetiansk renässans. Med sin slutna, ändamålsenliga form för den i sin helhet tankarna till Florens samtidigt som många av motiven i fasaderna har förebilder i Venedig. Just de venetianska inslagen skiljer den från de flesta andra samtida museibyggnader och man har förklarat dem med att Stüler funnit dem logiska med utgångspunkt i det "venetianska" läget mitt i staden, alldeles intill vattnet.Hall (1976), s. 90 Det speciella läget innebar vidare att byggnaden kunde upplevas på avstånd från i princip samtliga håll, vilket krävde fyra stycken mer eller mindre monumentalt artikulerade fasader.

Museibyggnaden Allmänt miniatyr|Mellanvåningen (plan 1). thumb|vänster|220px|Nationalmuseum, nästan färdigställt, första halvan av 1860-talet. Redan 1847 sattes grundläggningsarbetena igång, då fortfarande efter Scholanders förslag. År 1850 tog byggnadsarbetena sin början under ledning av den tidigare omnämnda Johan af Kleen. Det skulle bli ett av tidens största och mest påkostade byggprojekt. Det skulle ta 12 år att färdigställa museets yttre och ytterligare tre år för invändiga arbeten. Kostnadsramen spräcktes flera gångar och olika förslag till besparingar presenterades, exempelvis en putsad fasad istället för en stenklädd (vilket avvisades). När museet stod klart hade det kostat 2 200 000 kronor.Dahlgren (1897), s. 418

Byggnaden uppfördes i tre våningar med måtten längd 87 meter, bredd 57 meter och höjd 30 meter. Planen präglas av ett mittskepp med två flygelbyggnader som omsluter var sin innergård. Exteriören påminner om ett norditalienskt renässanspalats med en framträdande mittrisalit (mittparti). Vid byggarbetena kom även en rad byggtekniska nyheter till användning, bland annat brandsäkra bjälklag och håltegelvalv, slagna mellan järnbalkar. De två nedre våningarna är välvda medan översta våningens utställningssalar är täckta av lanterniner som bärs upp järnkonstruktioner. Uppvärmningen var av typ centralvärme, eller som det stod i byggnadsbeskrivningen från 1897 uppvärmningen sker genom i järnrör cirkulerande vattenånga.

Byggnadens tre våningsplan fick helt olika karaktär som även återspeglas i fasadernas gestaltning. Bottenvåningen med sin rusticerande fasad och relativt små fönsteröppningar skulle innehålla arkeologiska samlingar, myntkabinettet och den kungliga klädkammaren. Mellanvåningen (plan 1) ansågs vara huvudvåningen och fick stora fönsteröppningar, här skulle det Kungliga biblioteket inrymmas. Det blev dock inte så utan "Gustav III:s sal" med arbeten av Johan Tobias Sergel och Johan Niclas Byström kom att ligga här. Övervåningen (plan 2) har mindre fönster men utrustades med takfönster som ger indirekt belysning åt konstsamlingarna.

Planritningar miniatyr|center|900px|Planritningar för Nationalmuseum i Stockholm.

Redan innan byggnaden var färdig stod det klart att utrymmet inte var tillräckligt för att alla institutioner man planerat för skulle få plats. 1861 tillsattes en inredningskommitté som skulle ta sig an problemet. I stora drag löste det sig genom att Kungliga biblioteket, för vilket mellanvåningen ursprungligen var avsedd, inte flyttade in. Som byggnadens praktvåning skulle denna bättre komma till sin rätt om den användes för att visa skulptur och föremål ur Livrustkammarens samlingar. Kommittén höll fast vid att använda den översta våningen för måleri- och teckningssamlingarna, vilket också var Stülers avsikt. På bottenvåningen skulle de historiska samlingarna visas.Hall (1976), s. 31

Exteriör Fasaderna kläddes helt i natursten, vilket var ovanligt för tiden. Sten för den finhuggna granitsockeln togs från trakten, i övrigt användes finhyvlad röd och grå borghamnskalksten. Kvalitén var ojämn och bidrog till senare fasadskador. Den rikaste utsmyckningen finns på mittrisaliten. Överst står i förgylld text Antiquitatis Litterarum Artium Monumentalis, därunder syns allegorier över de olika konstarterna.

I två nischer avbildas Nicodemus Tessin d.y. och Johan Tobias Sergel i helfigur. På sex medaljonger visas Carl von Linné, Esaias Tegnér, Johan Olof Wallin, David Klöcker Ehrenstrahl, Bengt Erland Fogelberg och Jöns Jacob Berzelius. För utformningen av skulpturerna, som höggs i marmor i Stockholm respektive Carrara anlitades Johan Peter Molin och Carl Gustaf Qvarnström.Hall (1976), s. 110 Skulpturerna placerades så att de skulle beteckna respektive vånings funktion. De av Stüler planerade takfigurerna utfördes inte.

Fasaddetaljer

Interiör Museets generösa trapphall nås via en numera inglasad portik i vilken placerades allegoriska bronsgrupper i två nischer. De kom först 1897 på plats och visar i den vänstra nischen Theodor Lundbergs Konst och slöjd och i den högra nischen Christian Erikssons Konstforskning. Huvudtrappan fick en dominerande placering i byggnaden och upptar närmare en tredjedel av hela golvytan. Trapphallen skulle vara festrum och kommunikationscentrum. Trappstegen är av vit marmor och börjar som en dubbeltrappa i den nedre vestibulen, för att i den övre vestibulen förena sig till ett enda centralt trapplopp. I övervåningen omges trappan av arkader och högt placerade ljusinsläpp. För omfattningar, kolonner och golv användes såväl kolmårdsmarmor som italiensk marmor av olika slag.

Väggarna i trapphallen var till en början vitmålade och fick Carl Larssons freskomålningar först mellan 1895 och 1896. Larssons monumentalmålning Midvinterblot kom på plats så sent som 1992. Gustav Vasas intåg i Stockholm som monterades i slutet av 1907 och Midvinterblot dominerar huvudtrappans övre vestibul. Taket är utformat som ett kassettak i trä mellan rikt dekorerade valvbågar. Den luftiga hallen smyckas av stora väggnischer markerade av höga kolonner i korintisk ordning som är huggna i mörkådrig vit marmor. Längs balustraden står gipsavgjutningar efter antika skulpturer.Dahlgren (1897), del I, s. 420

Utställningssalar