Erik Gustaf Geijer, född 12 januari 1783 på Ransäters bruk i Värmland, död 23 april 1847 i Stockholm, var en svensk författare, frimurare, poet, filosof, historiker och tonsättare.Mortensen, A. (2005). Skönhetens nytta. Om uppkomsten av konstnärligt värde under den skotskaUpplysningen. Res Publica, 66 p.7 Han var en av de största estetikerna och idégivarna under den svenska romantiken. Han betraktas som en av den svenska nationalismens fäder, och efter 1838 blev han också en betydelsefull förespråkare av liberalism.

Geijer var professor i historia vid Uppsala universitet från 1817 och blev 1824 ledamot av Svenska Akademien. Han var vidare rektor för Uppsala universitet under åren 1822, 1830, 1836 och 1843–1844. Som representant för universitetet var han ledamot av prästeståndet vid riksdagarna 1828–1830 och 1840–1841. Han var vidare medlem av Götiska förbundet där han var redaktör för dess tidskrift Iduna. Han var även medlem av Svea Orden.

Om sina intresseområden skriver Geijer själv: "Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. – Det är de fem fingrarna på min hand, vilka jag i ärlig slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppgiva någondera."Citerat ur Rodhe, a.a., s. 7

Geijer medverkade till att föra konservatismen till den svenska politiska idédebatten.Rodhe, a.a., s. 131 Han bidrog vidare till att slaveriet avskaffades i den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy, påverkade med sin teologi Nathan Söderblom och Einar Billing samt var en föregångare med sin "jag-du-filosofi".Stolpe, a.a., s. 17 Nordisk familjebok skriver att det var Geijer som möjliggjorde att liberalismen inträdde i Sverige utan de revolutionära brytningar som skedde i Frankrike, och att han skapade en någorlunda svensk form av liberalism., sid. 861 Henrik Schück hävdade att Geijer gjorde historieämnet i Sverige till en vetenskap.Läsebok för folkskolans högre klasser, Första delen, Stockholm 1903, s. 602

Biografi Uppväxt miniatyr|Geijersgården i Ransäter i Värmland, där Erik Gustaf Geijer föddes. Erik Gustaf Geijer föddes på den så kallade Geijersgården, Ransäters bruk i Värmland, som son till bruksägaren Bengt Gustaf Geijer av släkten Geijer (sonson till storföretagaren med samma namn) och Ulrika Magdalena Geisler. Både fadern och modern tillhörde gamla bergsmannasläkter av tyskt/österrikiskt ursprung. Ransäter hade gått i arv i släkten Geijer sedan Erik Gustafs farfar, Jan Gustaf Geijer, köpt gården 1759 av sin svärfar. Erik Gustaf var familjens äldste son, och han beskriver själv sin uppväxt som mycket lycklig.

Sin första undervisning fick han i hemmet, och vid Karlstads gymnasium; en frisinnad och kulturell miljö, med en djupt religiös fader. Han gjorde sig snart känd för att vara en ovanlig begåvning. Genom strövtåg i skog och mark, genom skridskoturer och simbragder utvecklades Erik Gustaf till en stark och härdad yngling. Han förblev idrottsman till livets slut. Därför blev det honom en "inrotad vana att må väl".

Han blev inskriven vid Uppsala universitet den 8 oktober 1799, undervisades av lärare som Jacob Fredrik Neikter, Benjamin Höijer och Daniel Boëthius, men i hans memoarer framgår att han tvekade över vad han ville syssla med i livet. 1802 hade han ännu ingen examen, till familjens besvikelse och till följd av både splittrade intressen och tidskrävande umgängesliv. På sommaren 1803 inträffade något som rejält sänkte 20-åringens aktier bland hans anhöriga. En vän till familjen Geijer hade rekommenderat honom som informator i ett förnämt hus. Men nu fick faderns vän ett brev från den högt uppsatte mannen där det framgick att efterforskningar vid universitetet hade givit vid handen att Erik Gustaf Geijer ansågs vara "en yngling utan stadga". Troligen syftade detta hårda omdöme på att han var en av Höijers mest intresserade lärjungar och därför misstänktes för "revolutionära idéer". "Det var" – skriver Geijer i sina memoarer – "min första erfarenhet av vad namn och rykte ville säga. Jag tyckte mig utpekad för hela världen. Mitt hela väsende kom i uppror för att avskudda den oförtänkta namnkunnigheten genom förvärvandet av en bättre. Så grep jag till pennan [...]"

Han utkom samma år med sitt första verk, Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture den äldre, för vilken han belönades med Svenska Akademiens stora pris. Fadern hade hemkallat honom från universitetet, men nu fick han fortsätta sina studier. Han avlade sin första examen (filosofie kandidat) först i februari 1806, disputerade pro gradu i historia den 10 juni samma år för Eric Michael Fant med De ingenio medii ævi, och blev magister den 12 juni. Därefter författade han De stilo historico apud romanos, men lyckades inte att med detta verk bli befordrad till docent som han hade avsett.

Vistelsen i England I december 1808 tog Geijer tjänst som informator i Stockholm och begav sig året därefter, sedan han förlovat sig med sin syssling Anna Lisa Lilljebjörn, med sin elev på resa till England där han vistades i ett år. I sina brev från denna tid visar sig den unge Geijer som en skarpsinnig iakttagare av engelsk folkpsykologi och engelskt folkliv. Han beundrade engelsmännens solida verklighetssinne, deras sunda förnuft, som är fiende till allt vad system heter, men som ger dem en enastående förmåga att vid avgörande tillfällen i livet handla klokt och riktigt. Deras land fann han "odlat och härligt över all beskrivning". "Jag har aldrig sett någon vackrare tavla av flit", skrev han i ett brev hem. London ansåg han dock vara motbjudande, "ett omätligt Babylon av tegel", och han beskrev Londonborna som "ett folk utan skönhetssinne – utan smak".

Götiska förbundet Efter återkomsten från England blev Geijer 1810 docent i historia i Uppsala, varmed han fick behörighet att föreläsa vid universitetet. Ännu en gång vann han Svenska Akademiens pris, nu med skriften Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran, dragas af deras inbillnings-gåfva m.m.?, där han tydligt anknyter till den tyska romantikens idealistiska filosofi, och utbildar sin jag-du-filosofi. Samma år deltog han tillsammans med Jakob Adlerbeth i bildandet av Götiska förbundet. Han grundade samtidigt dess tidskrift Iduna, vars första nummer han skrev helt på egen hand med bland annat dikterna "Vikingen", "Odalbonden", "Den siste kämpen", och "Manhem". Om det första numret av tidskriften har sagts att inget annat tidningsnummer haft ett mer varaktigt inflytande i Sveriges historia.Alf Henrikson, Svensk historia II, Stockholm 1963, s. 773 Tidskriften blev romantikens första riktiga organ i Sverige, och föreningen samlade dåtidens stora konstnärer i alla fack och en stor del av den intellektuella eliten. Syftet med själva föreningen var att bryta upplysningens makt över kulturen och återknyta de kulturella banden med Olof Rudbeck den äldre och den hyperboreiska och göticistiska traditionen, varav namnet. Han ingick i förbundet till 1817, då ett gräl med Pehr Henrik Ling ledde till att Geijer lämnade det. miniatyr|vänster|stående|Staty av Geijer utförd av John Börjesson i Universitetsparken i centrala Uppsala. Att göra sig en karriär vid universitetet verkade svårare än han hade trott – docenturen räckte inte långt, varför han under åren 1811–1812 allvarligt undersökte möjligheten att bli kyrkoherde. Samtidigt utkom han med Försök till psalmer, och skrev två akademiska verk om dels upplysning och religion, dels om förhållandet mellan historia, religion, saga och mytologi. Vid denna tid har hans uppbrott med upplysningen blivit fullbordad och han ansluter sig till romantikens historieuppfattning och konservativa samhällsbild. 1813 blev han också nära vän med sin gamle studiekamrat Per Daniel Amadeus Atterbom och dessa båda kom att prägla den svenska romantiken och göra den allmänt spridd, kanske mera än någon annan romantiker.

Han försörjde sig denna tid återigen som informator, till 1814, då han blev extra ordinarie adjunkt och vikarierande professor i Uppsala. Två år senare fick han fast anställning i dessa befattningar och han skulle förbli universitetet trogen resten av livet. Det har sagts att livet i Uppsala drev fram en politisk konservatism hos Geijer, en åskådning som han efter bekantskap med Hans Järta och en vistelse i Tyskland, helhjärtat anslöt sig till från omkring slutet av 1820-talet och framåt. Därmed blev han tillsammans med Järta (på dennes äldre dagar) och Nils Fredrik Biberg konservatismens första sagesmän i Sverige.

Giftermål

miniatyr|Amalia von Helvig, teckning av okänd konstnär. Efter en lång förlovning, gifte sig Geijer med sin släkting Anna Lisa Liljebjörn 1816. Hon var född 1790 i Gillberga, Värmland, och var dotter till fänriken Knut Lilljebjörn och Johanna Troili. Två år dessförinnan inträffade ett möte som blev upptakten till en förbindelse som har upptagit stor del av Geijerforskningen: när han stiftade bekantskap med Amalia von Helvig. En del fakta om deras relation finns att läsa i Anna Lisas minnen – hon fick veta om deras förbindelse fyra dagar före giftermålet av en slump. Landquist (1924) menar att Amalia von Helvig älskade Geijer; Geijer kände tillgivenhet och ömhet för henne men kärleken var inte besvarad.Landquist (1924), s. 207–208 Enligt släkttraditionen skall förbindelsen med von Helvig ha varit rent platonisk, liksom för övrigt hans senare romanser, som han själv beskrev som "ett dussin passioner": bland dessa brukar i främsta rummet nämnas Amalia von Helvig, Jenny Lind, Fredrika Bremer, Mathilda d'Orozco, och Malla Silfverstolpe.Stolpe, a.a., s. 55–63

I sitt äktenskap fick Geijer fyra barn: Knut (1817), Alfred (1822), Agnes (1824–1885), som gifte sig med greve Adolf Ludvig Hamilton, och Bengt Gustaf (född 1827).

Tryckfrihetsprocess

Till följd av den religionsfilosofiska och kunskapsteoretiska skriften Thorild blev han 1820 indragen i en tryckfrihetsprocess, som om han hade blivit dömd hade kunnat leda till landsförvisning. Orsaken var att vissa åsikter som han uttalat om dogmerna i en fotnot, ansågs innebära förnekelse av den rena evangeliska läran. Han frikändes 1821 från åtalet.

1825 reste han till Tyskland, via Danmark. Under resan lärde han känna Rasmus Rask, Adam Oehlenschläger, Bernhard Severin Ingemann, Jean Paul, Ludwig Tieck, Carl Maria von Weber, Friedrich Schelling, Friedrich Hegel och Friedrich Schleiermacher. Alla dessa personer var ytterst centrala i samtidens diktning, musik, och vetenskap, och har där lämnat varaktiga spår.

Svenska Akademien

Den 24 januari 1826 inträdde han i Svenska Akademien, på Malte Ramels stol nummer 14, och höll sina inträdestal, dels en nekrolog över föregångaren, dels Några betraktelser öfver den store Gustaf Adolphs tidehvarf. 1835 invaldes han som ledamot nummer 444 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Riksdagsledamot

Geijer ingick i 1825–1828 års undervisningskommitté som tog ställning till realskolans och latinskolans inrättande, engelskans och gymnastikens införande, och tog initiativet till Nya Elementarskolan som en försökskola för staten.John Landquist, Pedagogikens historia, Lund 1963, s. 241–243 1828–1830 var han ledamot av prästeståndet i Sveriges riksdag, som representant för Uppsala universitet. Detta var således under hans konservativa period, och hans politiska engagemang innefattade att han opponerade sig mot att döttrar skulle få lika arvsrätt och mot kvinnans myndighetsförklaring. 1813 hade han i sin skrift Om det offentliga läroverket hävdat att borgarståndet inte behövde annan undervisning än i religion, men som riksdagsman erkände han behovet av folkskola och yrkesskola. 1840–1841 var han åter riksdagsman, men detta var efter hans liberala omvändning. Han ingick då i konstitutionsutskottet. Karl XIV Johan erbjöd honom posten som statsråd, men han tackade nej.

Religion

miniatyr|Geijersgården i Uppsala, där Erik Gustaf Geijers bodde åren 1837–1846.