miniatyr|Esaias Tegnérs grav på Växjö kyrkogård Esaias Tegnér, född 13 november 1782 i Kyrkeruds komministerboställe i By socken i Värmland, död 2 november 1846 i Växjö, var en svensk skald och kulturpersonlighet. Han var professor i grekiska vid Lunds universitet, biskop i Växjö stift från 1824 samt ledamot av Svenska Akademien (stol 8) från 1819.
Biografi Uppväxt miniatyr|Esaias Tegnérs födelsehem, Kyrkeruds komministerboställe, i sitt dåvarande skick. Tegnérs far var komministern Esaias Lukasson (som tog sig namnet Tegnerus efter födelsesocknen Tegnaby i Småland); modern hette Sara Maria Sejdelia och var dotter till en värmländsk kyrkoherde. Tegnérs far dog som kyrkoherde i Millesviks församling den 10 februari 1792 och efterlämnade änka, två döttrar och fyra söner. Två av de senare, Lars Gustav och Elov, var då studenter i Lund, den tredje hade en intellektuell funktionsnedsättning och den nioårige Esaias, yngst i syskonskaran, hade i föräldrahemmet nätt och jämnt lärt sig läsa, skriva och räkna. En kort tid vistades han hos bröderna i Lund och åtnjöt deras handledning.
För att hjälpa familjen tog en ungdomsvän till fadern, kronofogden Jakob Branting, hand om Esaias Tegnér i sitt hem för att låta honom bli biträde på kronofogdekontoret. Men efter några år, under vilka den unge Tegnér på lediga stunder läste allt vad han kunde komma åt av vitterhet och historia, fann Branting att Tegnér hade större talanger än att bli kontorist. Då brodern Lars Gustaf blev informator hos Brantings svåger, kapten Lövenhjelm på Malma, ordnade Branting att Esaias i mars 1796 fick tillåtelse att vistas i Löwenhjelms hus för att ta del av broderns undervisning. När sedan Lars Gustaf blev tillfrågad om att bli informator hos brukspatronen, sedermera bergsrådet Myhrman på Rämen, ställde han som villkor att få ta med Esaias. Detta beviljades, och i juli 1797 anlände bröderna till Rämen. Där fullföljde Tegnér de redan på Malma påbörjade studierna av såväl de döda språken som av fransk och engelsk litteratur.
Hösten år 1799 var han mogen för akademiska studier och inskrevs den 4 oktober som student vid Lunds universitet. Höstterminen 1800 och vårterminen 1801 var han informator hos baron Leijonhufvud på Yxkullsund i Småland. I december 1801 tog han filologie kandidatexamen och i maj 1802 filosofie kandidatexamen samt innehade vid samma års magisterpromotion första hedersrummet. Hans gradualavhandling hette De causis ridendi (Om skrattets orsaker). Några månader därefter förlovade han sig med Anna Myhrman, yngsta dottern till sin tidigare välgörare. Sedan han i december 1802 utgett två latinska avhandlingar, av vilka den ena hade till ämne Aisopos fabler och den andra Kants filosofiska term "tinget i sig", blev han den 7 januari 1803 av Anders Lidbeck kallad till en docentur i estetik. Han arbetade som informator i Stockholm våren samma år och blev samma höst notarie i filosofiska fakulteten. Han sökte samma år platsen som adjunkt vid Karlstads högre allmänna läroverk, förbigicks av domkapitlet, överklagade och fick platsen. I Lund ville man emellertid inte mista honom utan skapade med tanke på honom en ny plats varpå han den 26 februari 1805 utnämndes till adjunkt i estetik; därmed förenades den 26 september samma år befattningen som vice bibliotekarie. Hur obetydlig än inkomsten av dessa tre tjänster var beslöt han dock att gifta sig och den 22 augusti 1806 stod hans bröllop.
Ungdomsdiktning Redan som ung hade Tegnér flitigt roat sig med att rimma, så att han vann, som han själv sade, "ett slags teknisk färdighet och välde över språket". Ett stort alexandrinepos, "Atle", tillkom vid denna tid. Under besök på Rämen skrev han flera dikter, bland vilka två hade till ämne den av honom även under senare åren så högt beundrade Napoleon. I Lund fortsatte han sin poetiska verksamhet, hyllande som mönster de gustavianska och franska poeterna. Från och med 1801 tävlade han nästan oavbrutet; till Svenska Akademien sände han oden och reflektionsdikter ("Öfver lifvets plågor och tröst", 1801, sedan kallad "Religionen", "Ungdomen", 1803, "Kulturen och Ynglingens sotsäng", 1805, Försonligheten", 1806, omarbetad under titeln "Fördragsamheten", 1808), men fick aldrig mer än hedersomnämnanden. Han belönades däremot 1802 av Göteborgs Vetenskaps och vitterhetssamhälle för "Elegi vid en broders död", skriven med anledning av Lars Gustafs bortgång. Samma akademi belönade 1804 hans dikt "Den vise", hållen i den tidens didaktiska stil, men märklig eftersom den helt och hållet är präglad av Kants åskådning. Mer uppmärksamhet än dessa väckte den samma år i Lunds veckoblad intagna sången "Till min hembygd". Inspirationen till dikten hämtade han ur kärleken till barndomshemmet och bildspråket är här rikt, kraftigt och djärvt; dikten torde även ha haft det praktiska syftet att stödja hans ansökan till en tjänst som adjunkt i Karlstad. Även den samma år skrivna dikten "Vid en borgarflickas graf" väckte mycket uppseende. Många av Tegnérs ungdomsdikter vittnar om den världssmärta och dödslängtan som särskilt under denna tid var utmärkande för hans känsloliv tillika den gryende romantiken.
Vägen till berömmelse 1810 och närmast följande år visade sig hos Tegnér ett mycket starkt inflytande av tysk vetenskap och diktning. Hans åskådningssätt tog avgörande intryck av den tyska idealistiska filosofin, i främsta rummet Kant, Fichte och Friedrich von Schelling, och hans utveckling i sina väsentliga drag kom att ansluta sig till samma riktning inom tidens idéliv som övriga romantiska skalder i Sverige hyllade. Dock blev han mer förtrolig med Friedrich Schiller än till exempel Uppsalaromantikerna, och den krets av tyska romantiker, Novalis-Tieck-August Wilhelm Schlegel-Friedrich Schlegel, som dessa i synnerhet beundrade. Dessa lämnade Tegnér tämligen oberörd. I sin estetiska uppfattning följde Tegnér Kant och Schiller; i sina vetenskapliga föreläsningar stod han i fullständigt beroende av andra tyska lärda: Bendavid, Jacobs, Koppen, Clodius, Bouterwek med flera. Tegnérs genombrott till självständighet som diktare ägde rum under frigörelse från den eudaimonistiska upplysningsfilosofin; uttryckssättet förblev trots detta präglat av den gustavianska poesin, långt efter sedan hans uppfattning blivit en annan.
Samtidigt tog Tegnér stora intryck av den danska poesins renässans, dels genom den 1804 till Lund överflyttade Pehr Henrik Ling, dels genom litterär påverkan av särskilt Adam Oehlenschläger. En påbörjad dramatisk behandling av Blot-Svens saga kastade han på elden efter att ha läst Oehlenschlägers Hakon Jarl. Tegnérs diktning vände sig vid flera tillfällen till ämnen ur den samtida världshistorien; Nelson och Pitt samt England och Frankrike tillkom 1806. I slutet av 1808 gav han i "Krigssång för skånska landtvärnet" luft åt sin glödande fosterlandskärlek, sitt hat till Ryssland – rysshatet förblev livet igenom en härskande känsla hos honom – samt sin trotsiga tillit till den, som han såg den, svenska tapperheten och det svenska frihetssinnets obetvingliga kraft; dikten trycktes emellertid först under senare hälften av 1809.
Tegnér, som 1808–1809 föreläst i estetik och den 6 december 1810 erhållit professors titel, vistades sommaren 1811 på Rämen med anledning av sin svärfars frånfälle. Där skrev han sin "Svea", vilken samma år inlämnades till Svenska Akademien och belönades med dess stora pris. Redan 1809 hade han i sången över "N. F. Sparrsköld" uttalat sin sorg över Sveriges förlust av Finland samt 1810 i sången "Till kronprinsen Karl August" gett uttryck åt det nyvaknade hoppet om en upprättelse och en lyckligare framtid. Båda dessa stämningar smälte ihop i dikten "Svea". Ett praktiskt politiskt agitationssyfte hade dikten genom att uppmana till krig och stålsätta nationalmedvetandet. Då "Svea" i försiktigt valda utdrag upplästes på akademiens högtidsdag fick den många bifall. Hade "Krigssången" gjort Tegnérs namn känt i vida författarkretsar så gav "Svea" honom en plats bland landets främsta poeter. Offentliggjord, i akademiens handlingar, blev dikten först 1817.
Götiska förbundet och skandinavismen miniatyr|Esaias Tegnér avbildad vid 34 års ålder efter ett verk av Leonard Roos af Hjälmsäter (1787–1827). Bild publicerad med signatur i Tegnérs Samlade skrifter 1876. miniatyr|Minnesskylt på väggen till Tegnérs bostad i Lund åren 1813–1826. Resterna av fastigheten utgör i dag Tegnérmuseet. I februari 1812 tog Tegnér inträde i Götiska förbundet (han bar där namnet "Bodwar Bjarke") och i dess tidskrift, Iduna, offentliggjorde han under årets lopp flera dikter från denna tid: "Majsång", "Elden" (skriven 1805, omarbetad i ganska hög grad), "Skidbladner", "Flyttfåglarne".
Den 26 februari samma år blev han utnämnd till professor i grekiska vid Lunds universitet och erhöll samtidigt ett prebendepastorat (Stävie och Lackalänga); för sin snabba universitetskarriär, som i hög grad främjades av hans författarverksamhet, hade han främst att tacka universitetskanslern Lars von Engeström. Sedan han utgett och försvarat en teologisk avhandling blev han prästvigd den 20 december 1812 och skrev med anledning därav sin dikt "Prästvigningen" om vilken Franzén uttalade att den "strålar av himmelsk skönhet", och vilken även Atterbom beundrade.
1813 ägnade han en dikt, "Hjälten" åt sin ungdoms favorit, Napoleon, vilken hotades av den europeiska koalitionen och genom slaget vid Leipzig störtades från sin maktställning. Tegnérs "Hjälten" är skriven före nämnda slag men han vågade inte trycka den förrän 1828, även om den genast genom avskrifter fick stor spridning. "Skaldens morgonpsalm", "Asatiden" och sannolikt även "Sång till solen" tillhör samma år.
Napoleons fall hade bland annat till följd föreningen av den skandinaviska halvöns båda riken. Tegnér hälsade denna tilldragelse med dikten "Nore", offentliggjord vid en akademisk fest i Lund (februari 1814) till firande av Kielfreden. Tegnér, som höll fast vid sin Napoleonbeundran och hyste orubblig motvilja mot Karl XIV Johans politik, alliansen med Ryssland med mera, omnämnde inte kronprinsen i dikten, men väl Karl August, och diktens program är närmast en skandinavism, som inte stämde med den politiska situationen men som gjorde dikten synnerligen lämplig till spridning i Norge.
Definitionskamp – förnuft och känsla I den från och med 1810 pågående striden mellan den äldre skolan och den nya romantiska tog Tegnér ingen del trots att båda sidor uppmanade honom till det. För de gamla gustavianerna hyste han stor aktning om han också omfattade en motsatt uppfattning av poesins uppgift och hade föga gemensamt med den åskådning som frambars i polemiken av den gamla skolans vapendragare, Per Adam Wallmark. Bland de unga romantikerna var Atterbom den ende som i hans ögon röjde talang. Men den utpräglat romantiska spekulationen och den polemiskt kritiska verksamheten hos Uppsalaromantikerna var honom lika osympatiska och för dess i hög grad metafysiska och stämningsmusikaliska diktning saknade han intresse.