Nio städer lämnade, enligt den internationella olympiska kommittén (IOK), in ansökningar om att arrangera olympiska sommarspelen 2012 och paralympiska sommarspelen 2012. Kommittén gallrade bort fyra av dessa nio ansökningar och den slutliga omröstningen stod mellan London, Madrid, Moskva, New York och Paris. London gick segrande ur omröstningen och erhöll värdskapet för tredje gången i historien. Ansökningsprocessen ansågs vara en av de mest intensiva i IOK:s historia. Paris sågs av vissa som favorit under stora delar av processen, men skicklig marknadsföring från Londons kandidatur och en imponerande sista presentation av Sebastian Coe har framförts som bidragande faktorer till ansökningens framgång. Madrid betraktades också som en av favoriterna men lyckades inte att få tillräckligt med röster för att slå London och Paris. Det faktum att Spanien arrangerade spelen så sent som 1992 var också en stor nackdel för Madrids kandidatur.

Efter en teknisk utvärdering av de nio ursprungliga ansökningarna gallrades de fyra sämsta, enligt IOK, bort den 18 maj 2004 vilket gjorde de resterande fem till officiella kandidater. De städerna som gallrades bort var Havanna, Istanbul, Leipzig och Rio de Janeiro.

Fyra av de fem officiella kandidaterna var huvudstäder med gott rykte vilket medförde ett ökat intresse kring den avslutande tiden innan omröstningen. I den inledande utvärderingen fick Paris och Madrid de bästa omdömena. I början av 2005 kom dock mer fullständiga utvärderingar vilket ledde till att Paris och London inför omröstningen var favoriter att vinna. Den 6 juli 2005 hölls den slutliga omröstningen av IOK som vid denna tidpunkt hade samlats i Singapore för den 117:e kongressen. Moskva, New York och Madrid blev utslagna under de tre inledande omgångarna av omröstningen. London vann den slutliga omgången med en marginal på fyra röster till tvåan Paris och tilldelades därför rätten att arrangera spelen 2012.

Månaden efter omröstningen anklagade representanter från Paris kandidatur Londons kampanj för att ha brutit mot IOK:s regler. De viktigaste delarna av dessa anklagelser var de brittiska idrottarnas delaktighet samt påtryckningar från den dåvarande brittiska premiärministern Tony Blair. Ett offentligt uttalande från IOK:s ordförande Jacques Rogge avfärdade dock dessa anklagelser och försäkrade att omröstningen skett på ett rättvist sätt. En annan kontrovers under ansökningsperioden uppdagades då en hemlig undersökning av den brittiska tv-serien Panorama avslöjade att IOK-ledamoten Ivan Slavkov, plus ett antal övriga, var inblandade i en korruptionsskandal där olika IOK-ledamöters röster till den avslutande omröstningen såldes. IOK som vid denna tidpunkt fortfarande höll på att arbeta med konsekvenserna från skandalen i samband med omröstningen till olympiska vinterspelen 2002 agerade snabbt och straffade de individer som brutit mot IOK:s regler.

Ansökningsprocess Ansökningsprocessen till ett olympiskt spel inleds med att en stads ansökan lämnas in till Internationella olympiska kommittén (IOK) genom landets Nationella olympiska kommitté (NOK) och avslutas med en slutlig omröstning, där IOK:s ledamöter är röstberättigade, under en ordinarie kongress. Processen har sitt ursprung i Olympic Charter enligt kapitel 5, regel 34.

Sedan 1999 har processen bestått av två faser. Den första fasen inleds direkt efter den sista dagen för ansökan där de ansökande städerna, "applicant cities", behöver fylla i ett frågeformulär som täcker viktiga områden för att arrangera spelen på ett lyckat sätt. Denna information ger IOK möjligheten att granska städernas kapacitet och deras styrkor och svagheter. Efter en noggrann utvärdering av de inlämnade frågeformulären väljer IOK:s styrelse ut de städer som går vidare till nästa fas. Den andra fasen är den där den riktiga kandidaturen lämnas in: de ansökande städerna som valts ut benämns hädanefter kandidatstäder, "candidate cities". Städerna måste nu lämna in en noggrann kandidatur som är mer omfattande än det inledande frågeformuläret. Dessa kandidaturer granskas av IOK:s utvärderingskommitté: en grupp av IOK-ledamöter, representanter från de internationella idrottsförbunden, NOK:s, idrottare, den Internationella paralympiska kommittén samt experter på olika områden. Medlemmarna i denna kommitté besöker sedan varje kandidatstad under fyra dagar där kandidaturen granskas närmare det ställe där den slutligen skall genomföras. Kommittén överlämnar resultatet av besöken till IOK-ledamöterna ungefär en månad innan den slutliga omröstningen.

IOK:s kongress där en olympisk värdstad skall utses arrangeras i ett land som inte lämnat in en ansökan till spelen. Omröstningen genomförs av de samlade IOK-ledamöterna (hedersledamöter uteslutna) där varje ledamot innehar en röst. Ledamöter från länder som har en kandidatstad får inte rösta så länge som staden fortfarande är med i omröstningen. Omröstningen genomförs i omgångar tills en kandidat erhållit en absolut majoritet; om detta inte sker i den första omgången slås den stad med minst antal röster ut och övriga går vidare till en ny röstningsomgång. Om flera städer får lika få röster arrangeras en speciell omröstning mellan dessa där den med minst antal röster slås ut. Efter varje omgång presenteras den stad som blivit utslagen. Efter tillkännagivandet av värdstad undertecknas ett avtal mellan värdstaden och IOK vilket överlämnar skyldigheterna för spelen till spelens organisation och den nationella olympiska kommittén.

Utvärdering av ansökande städer Den sista dagen att lämna in en ansökan om att arrangera de olympiska sommarspelen 2010 var den 15 juli 2003. De nio städerna som lämnade in ansökningarna före det datumet höll också det andra uppsatta datumet, 15 januari 2004, då man skulle lämna in ett första frågeformulär. Genom analyser erhöll varje ansökan en viktad poäng från frågeformulärets elva olika teman: politiskt och socialt stöd, infrastruktur, arenor, bygge av den olympisk byn, miljö, boende, transport, säkerhet, tidigare erfarenheter, ekonomi och legitimitet. Om poängen översteg sex (IOK:s föruppsatta gräns) bedömdes möjligheterna att arrangera spelen goda, annars väldigt begränsade. Den 18 maj 2004 presenterade IOK listan över städerna som blivit officiella kandidaturer:

Paris — poäng: 8,5 (detaljer) Madrid — poäng: 8,3 (detaljer) London — poäng: 7,6 (detaljer) New York — poäng: 7,5 (detaljer) Moskva — poäng: 6,5 (detaljer) Leipzig — poäng: 6,0 Rio de Janeiro — poäng: 5,1 Istanbul — poäng: 4,8 Havanna — poäng: 3,7

De fem ansökningar med bäst omdömen gick vidare till nästa omgång och blev därmed officiella kandidaturer. Som IOK:s regler föreskriver erhöll dessa fem städer rätten att använda de olympiska ringarna på kandidaturernas logotyper.

Utvärdering av kandidaturerna Den 15 november 2004 hade alla fem kandidatstäder lämnat in sin kandidatur till IOK. Efter en tid av analyser från IOK:s sida besöktes städerna av IOK:s Utvärderingskommitté som bestod av tolv medlemmar där arbetet leddes av marockanen Nawal El Moutawakel. Besöken som varade i fyra dagar per stad ägde rum mellan 3 februari och 17 mars 2005:

Madrid — 3–6 februari London — 16–19 februari New York — 21–24 februari Paris — 9–12 mars Moskva — 14–17 mars

Dessa besök resulterade i två bakslag för Paris kandidatur: ett antal demonstrationer i samband med besöket och att Guy Drut, en av de ledande personerna bakom Paris ansökan och dessutom medlem i IOK, beskylldes för korruption.

Den 6 juni 2005 släppte den internationella olympiska kommittén sin utvärdering av de fem kandidatstäderna. Trots att denna rapport inte innehöll några betyg/poäng eller rankningar ansågs utvärderingen av Paris vara mest positiv, nära följd av London. Även New York och Madrid erhöll mycket positiva utvärderingar. Samma dag drabbades New Yorks kandidatur av ett större bakslag då State of New York vägrade att finansiera West Side Stadium vilket var huvuddelen av New Yorks ansökan. Organisationen bakom New Yorks kandidatur lyckades dock skapa en ny plan inom en vecka. En sådan stor förändring med bara en månad kvar till den slutliga omröstningen förstörde stadens chanser.

Under hela ansökningstiden och tiden innan den 117:e kongressen sågs Paris som klar favorit framför allt med tanke på att detta var stadens tredje kandidatur under senare tid (Paris kandiderade också för olympiska sommarspelen 1992 och 2008). London sågs under den inledande tiden ligga klart efter Paris men detta började förändras då Sebastian Coe, före detta olympisk guldmedaljör, den 19 maj 2004 utsågs till ordförande av Londons kandidatur. I slutet av augusti 2004 sade rapporter som förutspådde dött lopp mellan London och Paris. Den avslutande tiden inför den 117:e kongressen blev läget mellan kandidaturerna allt jämnare. Den 1 juli 2005 svarade Jacques Rogge, IOK:s ordförande, på frågan om vilka som skulle vinna omröstningen: "Jag kan inte förutspå det eftersom jag inte vet vilka som ledamöterna kommer att rösta på. Min magkänsla säger dock att det kommer att bli jämnt, kanske bara en marginal på tio röster. Eller färre."

Slutlig omröstning Öppningsceremonin till den 117:e kongressen arrangerades vid Esplanade - Theatres on the Bay i Singapore den 5 maj 2005. Singapores premiärminister Lee Hsien Loong var kongressens hedersgäst och var den som officiellt öppnade kongressen. Sång, dans och stridskonst med temat "En Röst, En Rytm, En Värld" (en: One Voice, One Rhythm, One World) inledde ceremonin.

Den 6 juli 2005, dagen för den slutliga omröstningen, arrangerades kongressen vid Raffles City Convention Centre. Dagens program inleddes klockan 01:00 UTC (09:00 lokal tid) med de slutliga presentationerna från kandidaturerna vilket även inkluderade utrymme för media under en halvtimmes tid. Presentationerna avhandlades i följande ordning: Paris, New York, Moskva, London och Madrid. Dessa presentationer avslutades klockan 09:00 UTC. Efter kandidaturernas presentationer men föra omröstningen presenterades utvärderingskommitténs slutliga rapport. Av IOK:s 116 aktiva ledamöter tilläts 17 inte att rösta i första omgången. 99 ledamöter fick med andra ord rösta.

IOK-ledamöter som inte fick rösta i den slutliga omröstningen (17) Ledamöter från ländermed kandidaturer (13) Andra medlemmar (4) Jean-Claude Killy Henri Sérandour Anita DeFrantz James Easton Robert Ctvrtlik Vitaly Smirnov Shamil Tarpischev Aleksandr Popov Prinsessan Anne Craig Reedie Phil Craven Infanta Doña Pilar de Borbón Juan Antonio Samaranch Jr. Jacques Rogge (Ordförande i IOK - tillåten att rösta men avböjde) Ivan Slavkov (avstängd) Nikos Filaretos (frånvarande) Guy Drut (frånvarande)

Omröstningen inleddes 10:26 UTC och de tre första omgångarna innebar att Moskva, New York och Madrid slogs ut. Efter att en stad slagits ut fick ledamöter från det landet rösta i resterande omgångar. London och Paris deltog i den sista omgången av omröstningen som avslutades 10:45 UTC. En timme senare, 11:49 UTC, utropades London formellt till arrangör av 2012 års spel av Jacques Rogge. Uppskattningsvis en miljard tittare följde avslöjandet på tv.

Efter avslöjandet offentliggjordes omröstningens detaljerade resultat: London vann den första, tredje och sista omgången medan Madrid vann den andra trots att de sedan slogs ut i den tredje omgången. Jämnheten mellan London och Paris kandidaturer visades tydligt på marginalen på fyra röster i den sista omgången.

Omröstningen om arrangör av olympiska sommarspelen 2012 Stad LandOmgång 1Omgång 2Omgång 3Omgång 4London22273954Paris21253350Madrid203231—New York1916——Moskva15———

Officiella kandidaturer London

Efter att Birmingham och Manchester under de tidigare försöken misslyckats att vinna olympiska sommarspelen 1992, 1996 och 2000 bestämde den Brittiska olympiska kommittén (BOA) att London var det bästa valet om man ville förverkliga målet att arrangera de olympiska sommarspelen.