Höftprotes är en ledprotes som är avsedd att ersätta en riktig, dåligt fungerande höftled. En höftprotes sätts också vid vissa typer av höftfrakturer. 2024 fick över 20 000 svenskar en ny höftled pga dålig funktion (medelålder 68 år) och över 7 000 pga höftfraktur (medelålder 81 år).Svenska Ledprotesregistret Årsrapport 2025
Den vanligaste orsaken till en dåligt fungerande höftled är åldersrelaterad artros vilket kallas för primär artros. Sekundär artros kan man få om leden tidigare skadats vilket kan ske vid till exempel en fraktur. Andra orsaker är höftsjukdom under unga år som skadat höften, såsom till exempel Morbus Perthes, septisk artrit (bakterieinfektion i leden) eller acetabulumdysplasi (underutveckling av ledpannan).
Indikationerna för att ortopeden ska överväga operation med en höftprotes är vanligtvis: stark smärta som inte smärtlindras med receptfria läkemedel, en hämmad gångsträcka eller nattlig värk. Alternativt en kombination av dessa. Man ska också ha genomgått så kallad artrosskola hos fysioterapeut där man i kombination med träning lär sig om tillståndet.
Orsakerna till att kriterierna är ganska hårt dragna beror på de risker som finns i samband med höftprotesinfektion. Riskerna utgörs framför allt av djup infektion (1-2%), protesluxation och protesnära fraktur. Dessa risker kräver alltid en ny operation (om patienten är i skick). En re-operation (revision) är en betydlig större och svårare operation där infektionsrisken stiger till 10-15%. Efter en djup protesinfektion där re-operationen lyckas krävs antibiotikabehandling oftast under 3 månader vilket är förknippat med ett flertal biverkningar och behov av uppföljande provtagningar.
Det finns olika varianter av höftproteser: Det vanligaste är en total höftprotes där man kapar bort hela ledkulan och gröper ur benet för att fästa protesen med ett längre skaft. Både ledpannan och ledkulan (stammen) byts ut. Två huvudsakliga fixationsmetoder finns. Cementerad fixation - protesen gjuts fast med hjälp av en härdande plast (polymetylacrylate, bencement). Cementfri fixation - protesen växer fast (osseo-integration). I Sverige har cementerad fixation traditionellt varit dominerande. På senare år är resultaten för dessa val liknande. För yngre patienter (under 55 år) rekommenderas cementfri fixation. Hos äldre med skörare skelett är det cementerade alternativet säkrare . Vid en höftfraktur hos en patient, där överlevnaden på grund av sjukdomar som demens, bedöms inte bli längre än 2 år eller om patient sällan eller aldrig belastar höften sätter man en så kallad halvprotes. Då låter man ledpannan vara i fred och sätter bara en protesstam ner i lårbenet som fästs med bencement.
En annan, bensparande grupp av proteser brukar kallas ytersättningsprotes, HR, Hip Resurfacing. Då formar man ledkulan till en burk där man fäster protesen, och har bara ett kortare stift eller skaft som går ner mot benet. Fördelarna med den har bland annat sagts vara att man kan fortsätta med en aktiv livsstil med idrott och andra aktiviteter. De tidiga hårda, livslånga restriktionerna för personer opererade med traditionell protes har dock numera börjat lindras. Med HR har man dessutom benet intakt för en eventuell omoperation med en THR.
Den senare metoden har alltid varit mer eller mindre utsatt för kritik. Rapporter om protesavlossningar har förekommit. Även om resultatet ofta är lyckat, har man inte kunnat finna några fördelar gällande rörlighet eller smärtlindring jämfört med den konventionella metoden, tvärtom har svårbehandlade komplikationer rapporterats och flera av dessa protes-modeller har nu dragits in. Metoden med ytersättningsproteser är därför ej förstahandsval på svenska sjukhus. För kvinnor i fertil ålder har metoden alltid avråtts, eftersom man misstänker att metall i protesen kan gå över i blodet och påverka eventuella foster.
Källor
Kategori:Ortopedi Kategori:Höften