Bjursmål är en dialekt som talas i Bjursås socken i norra delen av Falu kommun. Bjursmål är en av dalmålens sydligaste och ostligaste familjemedlemmar. I socknarna söder och öster om Bjursås talas dalabergslagsmål och i socknarna väster och norr om socknen talas dalmål. Närheten till de båda dialektgrupperna har genom åren präglat målet och på senare tid har närheten till Falun satt allt större spår i språket. I dag är målet näst intill utdött. Bjursmålet hör tillsammans med bland annat rättviks- och leksandsmål till nedansiljansmålen och är i likhet med dem mer likt standardsvenskan än målen i Ovansiljan, såsom älvdalska och moramål.
Teckenförklaring och vägledning gällande uttal a – slutet a som i bak (förekommer både som kort och långt) â – öppet a som i kall (förekommer både som kort och långt) o – alltid o som i sol, bom, aldrig å ô – ett väldigt öppet ö-ljud som i kort form är lätt att missta för ett öppet a-ljud ö – slutet ö som i nöt tj/ttj – tje-ljud med (svagt) hörbart t ungefär som i tjock sj/ssj – sje-ljud som i sjuk [ʃ] dj/ddj – uttalas med hörbart d. g – alltid [g] aldrig [ʝ] k – alltid [k] aldrig [ɕ] ḷ – tjockt l [ɽ] hs – s-ljud uttalat med tungan i position för att uttala ett l-ljud [ɬ] rd – uttalas [rd] inte [ɖ] rs – uttalas [rs] inte [ʂ] rt – uttalas [rt] inte [ʈ] rn – uttalas [rn] inte [ɳ])
De fyra sista retroflexerna har under 1900-talets sista hälft börjat tränga sig in i bjursmålet. När tjockt l står framför d, s, t eller n assimileras de här ljuden i dagens bjursmål till [ɖ], [ʂ], [ʈ] eller [ɳ]. Till exempel uttalas ordet ” hoḷn” (holen) likadant som uppsvenska ”horn”.
I de fall där två olika alternativ förekommer skilda av ett snedstreck är det första alternativet ett äldre och det senare ett mera sentida fenomen.
Substantiv I bjursmålet delas substantiven liksom i många andra svenska dialekter, tyska och isländska in i tre genus – maskulinum, femininum och neutrum, vilket är en kvarleva från äldre tiders språk (Hultman 2003:50). De böjs, som i standardsvenska i numerus, bestämdhet och kasus. (Hultman 2003:56). I likhet med det svenska standardspråket har ackusativ- och dativböjning av substantiv försvunnit ur Bjursmålet och substantiven böjs således endast i två kasus – nominativ och genitiv.
Maskulinum Maskulina substantiv går ofta att känna igen på ändelserna, till exempel –ä och –â (motsvarande standardsvenska –e); –ing, –âr(ä) (från standardsvenska –are) och –il(yl), –äḷ och –uḷ (motsvarar standardsvenska –el) i obestämdform av singular. Som vanligt finns det emellertid undantag och vissa ord saknar ju ändelse, vilket gör att man, precis som i standardsvenska måste veta vilket genus ordet i fråga har.
De maskulina substantiven kan i singular obestämd form föregås av ”enn” och i singular bestämd form av ”denn där/här”, exempelvis ”Ä jekk enn kâr änsättär åa dännä.” (Det gick en karl längsefter ån där.) och ”Denn här fissjän va’nt nå go nå.” (Den här fisken var inte god.).
Böjning De vanligaste böjningarna av maskulina substantiv ser ut på följande sätt: Sing. obest. Sing. best. Pl. obest. Pl. best. nyttjyl nyttjyl-n nyttjyl-âr nyttjyl-an bussj-ä bussj-än busk-âr busk-an skômmâr skômmâr-n skômmâr-âr skômmâr-an väg väjj-än väg-âr väg-an (nyckel, buske, skomakare, väg)
Här kan vi se att den vanligaste böjningen alltså är –n/–än, –âr, –an. Det gäller även ord som i standardsvenskan får –er, -erna, till exempel tyrann som blir: tyran, tyran, tyranâr, tyranan.
Till undantagen hör bland annat skola och bonde. Sing. obest. Sing. best. Pl. obest. Pl. best. skoḷ-a skoḷ-n skoḷ-ur skoḷ-on bondä bond-n bönd-är bönd-ra I båda de här fallen är böjningsmorfemen, både i obestämd och i bestämd form av plural, vanligast bland feminina substantiv.
Femininum Feminina substantiv gå oftast att känna igen på att de slutar på ett öppet a-ljud i både bjursmålet och standardsvenskan, till exempel kyrka och tjôrtjâ. I annat fall slutar de på –u, till exempel i vecka – vikku. Andra ändelser som är typiska för femininer är –ning och –het. I likhet med de maskulina substantiven finns emellertid även här ord utan ändelser.
Feminina substantiv kan i singular obestämd form föregås av e och i singular bestämd form av de där/här eller 'ho', till exempel Ânn bodd i e lita stuggu vä sjön. (Han bodde i en liten stuga vid sjön.), Ä de här boka di? (Är den här boken din?) och På ho tia (På den tiden).
Böjning De vanligaste böjningarna av feminina substantiv ser ut som följer: Sing. obest. Sing. best. Pl. obest. Pl. best. si-â si-a si-ur si-on gât-u gât-u gât-ur gât-on natt natt-a nätt-är nätt-ra (sida, gata, natt)
Helt ovanligt är det inte heller att feminina substantiv i plural böjs som de flesta maskulina, det vill säga –âr, –an. Några tockna ord är soḷ, å och ö (sol, å, ö)
Många oräknebara substantiv utan ändelse tycks också vara feminina - mjôḷk(-a), gḷö(-a), joḷ(-a) (mjölk, glöd, jord).
Neutrum I likhet med standardsvenskan så är det egentligen omöjligt att säga om ordet är ett neutrumord och hos vissa ord är det egentligen bara artikeln som tyder på att det är neutrum.
Neutrala substantiv kan i singular obestämd form föregås av e(tt) och i singular bestämd form av dä där/här, till exempel Ja har täjji mä e(tt) ba (Jag har tagit mig ett bad.), Dômm har bott länji i dä här husä. (De har bott länge i det här huset.).
Böjning Sing. obest. Sing. best. Pl. obest. Pl. best. hus (hus) hus-ä hus hus-a trä (träd) trä-ä trä-n trä-na
Några ord som i bjursmålet – och även i standardsvenska – är märkliga är öga och öra. I bjursmålet följer de dock nästan feminin böjning till punkt och pricka:
Sing. obest. Sing. best. Pl. obest. Pl. best. ög-â ög-â ög-ur ög-on ör-â ör-â ör-ur ör-on Som synes är det enda som skiljer de här ordens böjning från de feminina orden som slutar på â att de även i bestämd form har öppet a-ljud istället för ett slutet som ändelse.
Adjektiv Bjursmålet har olika typer av adjektiv – till exempel de utan ändelse och de med ändelserna –u och –in, vilka man kan säga motsvarar standardspråkets –ig och –en, som i rolig och vaken. En stor skillnad, förutom den här uttalsskillnaden är att andelen adjektiv med ändelsen –in är mycket större i bjursmålet än vad –en är i standardsvenskan. Riksspråkets ”dålig” och ”rolig” heter till exempel dåḷin och roḷin.
Dessutom finns, precis som i standardsvenska presensparticip och perfektparticip. Presensparticip är till exempel Ânn kåmm kutândäs dännä (Han kom springande(s) där) eller Enn huppândä hest (En hoppande häst). Perfektparticipen skiljer sig lite mer från den standardsvenska, till exempel Ett nymåḷâ hus (Ett nymålat hus) eller E nerbrunni stuggu (En nerbrunnen stuga).
Komparation Positiv Komparativ Superlativ Absolut superlativ lång längär längst längstâ gammâḷ gammḷär gammḷäst gammḷästâ stäkku stäkkuâr(ä) stäkkuäst stäkkuästâ roḷin roḷinâr(ä)/roḷinär roḷinäst roḷinästâ (lång, gammal, stäckig (kort), rolig)
Kongruens i positiv Maskulinum obest. Femininum obest. Neutrum obest. Plural obest. lång lång långt långâ gammâḷ gammâḷ gammâḷt gammḷâ/gammeḷ stäkku(-gän) stäkku(-gän) stäkkut stäkku(â) roḷin roḷi roḷi roḷinâ (lång, gammal, stäckig (kort), rolig)
Adjektiven med ändelserna –in och –i verkar dock i dagsläget vara något vacklande och sägs ibland till exempel ”roḷi” och ”roḷit”.
Pronomen Noterbart när det gäller bjursmålets pronomen är att (h)ânn, hônnôm och na, hännä(r) fortfarande tycks ha använts för ackusativ respektive dativ för cirka 150 år sedan. På senare tid ska däremot sägas att valet av till exempel na eller hännä(r) snarare baseras på vilken betoning det får i talet. Det vill säga samma sak som avgör huruvida man säger mäg eller mä och hânn eller ânn. På samma sätt som att man säger däg och hânn när orden får stark betoning och dä och ânn vid svag säger man hännä(r) vid stark betoning och na vid svag.
Personliga pronomen Singular Nominativ Ackusativ Dativ Genitiv ja mä(g) mä(g) - du dä(g) dä(g) - (h)ânn (h)ânn/hônnôm hônnôm hansäs(hônnômäs) (h)o 'na/hännä(r) hännä(r) hännäs (h)ä (h)ä (h)ä - mann enn enn enns (jag, du, han, hon, det, man)
Plural Nominativ Ackusativ Dativ Genitiv vi ôss ôss - ni er er - dômm dômm dômm dômsäs (vi, ni, de)
Possessiva pronomen Maskulinum Femininum Neutrum Plural minn mi mitt minâ dinn di ditt dinâ vônn/våran vårôm vårâ(t) vårâ erân erôm erâ(t) erâ (min, din, vår, er) Pronomenet ”vem” saknas i bjursmålet och det ersätts istället av det maskulina ôkkän och det feminina ôkka medan ”vad” kan ersättas av neutrala ôkkä om man inte väljer ”vâ”. Till exempel Ôkkä jör du f’la? istället för Vâ jör du f’la? (Vad gör du för någonting?).
Några övriga pronomen Maskulinum Femininum Neutrum Plural an arôm/andrôm anâ arâ/andrâ nônn nå/nårôm nå nôrâ ingän inga int nå/ingä ingâ ôkkän ôkka ôkkä ôkkâ tôkkän tôkka tôkkä tôkkâ (annan, någon, ingen, vilken, sådan (tocken))
Verb Bjursmålet har till skillnad från många av de övriga dalmålen förlorat personböjning av verb, någonting som även till stor del har börjat ske i övriga nedansiljansområdet. I Rättvik kan man exempelvis fortfarande få höra saker såsom Vi båkom medan man i Bjursås sedan länge säger Vi bakär. Verb av standardsvenskans första konjugation, med ändelsena –de och –t i preteritum respektive supinum, förlorar i bjursmålet, liksom i det vardagliga talet hos en stor del svensktalande , de här ändelserna vilket gör att verbet i alla böjningar låter lika förutom i presens. I vissa fall förlorar verbet (oavsett typ) det avslutande a-ljudet i infinitiv. Även de verb med lång stamvokal som i riksspråket får ändelserna –te och –t (till exempel bryna, brynte brynt) böjs på samma sätt (brynâ, brynâ, brynâ).
Svaga verb Presens Preteritum Imperativ Infinitiv Supinum hôrkär hôrkâ hôrkâ! hôrk(â) hôrkâ fundrär fundrâ fundär/fundrâ! fundär/fundrâ fundrâ lämmnär lämnâ lämmän/lämnâ! lämmän/lämnâ lämnâ fyllär fylld(ä) fyll! fyll(â) fyllt kḷär kḷädd(ä) kḷä! kḷä kḷätt användär användâ använd! använd(â) användâ (orka, fundera, lämna, fylla, klä(da), använda)
Starka verb Presens Preteritum Imperativ Infinitiv Supinum jör joḷ(ä) jör! jö(râ) jort går jekk gåkk/gâkk! gå gått jer ga/jeddä je! je guvi/jett svär sor svär! svär(â) suri sitt(är) sått sitt! sitt(â) setâ låt(är) let låt! låt(â) låti ryk(är) rök ryk! ryk(â) ryki frys(är) frös frys! frys(â) fryssi säg/säjj sa säg/säjj! säg(â)/säjj(â) sakt fâll(är) fôll fâll! fâll(â) fulli ä(r) va(r) vâ(r)! vâ(râ) vâri (göra, gå, ge, svära, sitta, låta, ryka, frysa, säga, falla, vara)
Oregelbundna verb
Presens Preteritum Imperativ Infinitiv Supinum kann kunnâ - kunn(â) kunnâ skä skull - skä skullâ vill villâ - villâ villâ vet(t) visst(ä) - vet(t)â vet(t)â (kunna, skola (ska), vilja, veta)
Särskilda grammatiska företeelser Bland de märkligaste saker man kan få höra av en bjursmålstalande person är de dubbla negationerna som ibland förekommer. Det är inte alls ovanligt att man kan få höra saker som I da ha’nt ja jort ingänting vilket då betyder ”I dag har jag inte gjort någonting”.
I likhet med isländska, där vissa verb styr subjektets kasus, förekom i varje fall fram till början av 1900-talet ett fenomen som innebär att åtminstone verbet tyttjâ (tycka) gav subjektet objektsform. Eftersom kasusböjning av annat än personliga pronomen försvunnit gällde det dock enbart dem. För cirka 100-150 år sedan kunde man alltså få höra sådant som Ä va nå ogâḷi kônstut, tyttjär mäg – dvs. ”Det var väldigt konstigt, tycker jag”. (Magnevill 1913:166)
Fonologi Vokalljud