miniatyr|stående=1.2|Förekomst av slaveri år 2024, i procent av befolkningen, per land, uppskattat av .
Slaveri är ett system där människor (slavar) betraktas och behandlas som egendom. Slavägaren låter vanligen slavarna utföra tvångsarbete och kan även sälja slaven vidare.
Historiskt sett har majoriteten av alla kulturer tillämpat slaveri. Det äldsta belägget för ett förbud mot slaveri finns i den persiske kungen Kyros II:s dekret till babylonierna (berömt under namnet Kyros cylinder). I Europa och Medelhavsvärlden spelade slaveriet en stor roll under romerska rikets tid, men efter romerska rikets fall under 400-talet började slaveriet gradvis övergå i livegenskap. I Västeuropa började slaveriet ebba ut på 1100-talet. När Västeuropa började skaffa kolonier under 1600-talet, började dock slaveriet förekomma i dessa, även om de fortsatt var förbjudna i själva moderländerna.
Under 1700-talet uppkom en organiserad abolitionism i Europa och Amerika, som med tiden fick internationellt inflytande. I länderna i Nord- och Sydamerika avskaffades slaveriet under 1800-talet, i några fall efter att länderna blivit självständiga. I samband med att Afrika koloniserades i slutet av 1800-talet förbjöds slaveriet där av européerna. Slaveriet i Mellanöstern, Arabvärlden och Asien bekämpades av kolonialmakterna under tryck från den internationella abolitioniströrelsen och förbjöds under 1900-talet. Idag bedöms slaveri förekomma i bland annat Nordafrika.
Etymologi och avgränsningar Slav kommer ursprungligen från de slaviska gruppernas ord för sig själva, "Slověnci" (berömda, beryktade), som gav upphov till östromerska sklabos (580 e.Kr), betydande "person av slavisk folkstam". Sedan har det via latinets sclavus (c:a 800 e.Kr) kommit till svenskan – i betydelsen av ägd, ofri människa – allra senast på 1600-talet.Svenska Akademien. SAOB spalt: S6481; tryckår: 1976 Anledningen till betydelseglidningen tros vara de långvariga krig mellan Bysantinska riket och de slaviska områdena, under vilka stora mängder slaviska krigsfångar blev gjorda till egendom.
I juridisk bemärkelse saknar slaven rättshandlingsförmåga. Ägaren kan förfoga över slaven väsentligen efter egna önskemål, och även överlåta äganderätten till någon annan. Detta framgår klart av bland annat en av de romerska termerna för slav, manicipium, vilket just betyder egendom, eller det arabiska mamlúk som har samma betydelse.
Livegenskap innebär att en person är bunden till ett visst landområde och måste arbeta för den som för tillfället äger jorden. Däremot kan inte en livegen säljas enskilt, vilket skiljer det från konventionellt slaveri. Som slav kan man ibland räkna någon som lever i någon annans fångenskap i ett land där slaveri är förbjudet – se människohandel för denna definition.
Slaveriets och slavhandelns historia
Slaveri under forntiden miniatyr|Tillfångtagna slavar med halskragar. Marmorrelief i Smyrna, Mindre Asien (200-talet e.Kr.) När slaveriet först uppstod är svårt att klarlägga. Under äldre stenåldern levde människor på jakt, fiske och födoinsamling, i regel i mycket små, ofta kringflyttande grupper. Såväl samhällets småskalighet som levnadssättet gjorde det svårare att samla på sig egendom än i ett bondesamhälle. Emellanåt har detta tolkats som att de sociala skillnaderna människor emellan var mindre, men denna slutsats är omdiskuterad och det kan inte uteslutas att det redan under äldre stenåldern funnits grupper eller individer som hållit andra människor som slavar, för en kortare eller längre period.
Efter hand som människorna blev bofasta jordbrukare och samhället blev alltmer storskaligt kan man i det arkeologiska materialet, exempelvis gravar, se en ökad differentiering. Den beror sannolikt på större sociala och ekonomiska skillnader. Om det fanns människor som i juridisk mening var ofria är däremot svårt att bevisa utan skriftliga källor.
De första skriftliga beläggen på slaveri finner man i några av de äldsta skrifter som bevarats, mer än 4 000 år gamla kilskriftstavlor från Mesopotamien. Även i Gamla testamentet omnämns både slavar och slavägare, vilket visar att slaveri var välkänt även i den israeliska kultur där Bibelns berättelser nedtecknades. Omfattningen av slaveriet i de forntida kulturerna i Främre Orienten, exempelvis i Mesopotamien, Egypten och Palestina är dock omstridd, liksom i det forntida Kina. I flera av dessa kulturer fanns ett omfattande system av tvångsarbete exempelvis för att gräva bevattningskanaler. Men de människor som var ålagda detta tvångsarbete behövde nödvändigtvis inte vara ofria i juridisk bemärkelse, utan kan ha varit bönder som annars brukade sin egen jord och inte kunde säljas eller köpas. I de skriftliga källor, som bland annat utgörs av köpekontrakt och lagar, framgår dock att det fanns ofria som kunde säljas och köpas och alltså betraktades som andras egendom. Dessa slavar tycks ofta ha varit husslavar som arbetat som tjänare i hushållen.
Ett sätt att skaffa sig slavar var att ta krigsfångar, som fördes hem som slavar till segrarens land eller stad eller såldes vidare. Många slavar hade alltså en annan kultur och ibland ett annat språk än slavägarna. Det framgår också av de skriftliga källorna att människor kunde sälja sig själva eller sina barn som slavar. Fattigdom, svält eller skuldsättning kunde tvinga dem till detta.
Slaveri under antiken Antikens Grekland Se även: Slaveri i antikens Grekland miniatyr|Grekisk vas som visar en slav som räcker sitt barn till en kvinna. Under antiken tillät krigets allmänna lagar att krigsfångar togs som slavar, om de inte löstes fria genom lösensumma. Det var även vanligt i vissa kulturer att sätta ut vissa spädbarn för att dö, och att dessa sedan plockades upp av slavhandlare. Slutligen förekom också att människor kidnappades av regelrätta räder av slavhandlare.
Slaveriet spelade en betydande samhällsekonomisk roll i det antika Grekland.Nationalencyklopedin, på internet, 4 november 2009, uppslagsord: slaveri Där fanns redan under klassisk tid, enligt samtida skriftliga källor, många slavar i de förmögna hushållen i Aten och andra grekiska stadsstater. Slavarna tvingades även att arbeta i exempelvis gruvor, där få fria kunde förmås att arbeta. Under hellenismen ökade antalet slavar på grund av ett uppsving för sjöröveriet.
Frigivning eller friköpande av slavar har förekommit under hela forntiden och antiken, men i varierande omfattning. I Grekland blev de frigivna slavarna inte medborgare utan betraktades som "utlänningar" utan medborgerliga rättigheter.
Romerska riket Se även: Slaveri i Romerska riket
Under Romerska rikets tid bidrog Roms erövringskrig till en ökning av antalet slavar. I de rikaste hushållen kunde det nu finnas hundratals slavar. Liksom i Grekland arbetade också romerska slavar i gruvor, men nu tillkom också ett nytt sätt att utnyttja slavarna. Den fattige, men självägande småbonden trängdes redan före Kristi födelse till viss del ut av rika herremän som köpte upp jorden och samlade den till jättelika jordbruksgods, latifundier. Tusentals slavar sattes att arbeta på dessa gods, som med tiden blev allt större.
Slaveriet i Romerska riket utmärktes att slavar fanns inom hel rad olika sysselsättningar och positioner, en del även i ledande befattningar. Exempelvis var förvaltarna på latifundierna ofta själva slavar eller frigivna slavar. Detta trots att de stundom på egen hand styrde dessa godskomplex med hundratals både fria och ofria under sig. Slavar återfanns även inom den offentliga förvaltningen; under kejsarperioder tillhörde en del slavar staten eller kejsaren och de hade uppgifter inom den offentliga verksamheten, som till exempel underhåll av akvedukterna, och även inom byråkrati och förvaltning. Många slavar, främst kvinnor, utnyttjades dessutom sexuellt, antingen av sina ägare eller som prostituerade.
I Rom kunde en frigiven slav bli romersk medborgare, även om han som frigiven fortsatte att vara knuten till sin förre ägare som klient. De frigivnas barn betraktades däremot som fullständigt fria medborgare. Rymningar och slavuppror förekom också. Slavarna i gruvorna eller på latifundierna var de som oftast levde under mest outhärdliga förhållanden och var också de som tycks ha deltagit mest i uppror. Gladiatorn och slaven Spartacus ledde ett av de största upproren år 73 f.Kr..
Efter Romerska rikets fall på 400-talet övergick slaveriet i Europa gradvis till livegenskap.
Slaveri i den muslimska världen
miniatyr|Arabisk illustration föreställande afrikanska slavar i Jemen, 1200-tal.
Mellanöstern var i historisk tid dominerad av en rad muslimska imperier, och historien om slaveri representeras till stor del av slaveri i Rashidunkalifatet (632-661), slaveri i Umayyadkalifatet (661-750), slaveri i Abbasidkalifatet (750-1258), slaveri i Mamluksultanatet (1258-1517) och slaveri i Osmanska riket (1517-1924).
Slaveriet i den muslimska världen hade gemensamma grunddrag, eftersom den följde den islamiska lagen i frågan. Enligt islamisk lag var utländska kafirer (icke-muslimer) per definition lagliga för muslimer att ta som slavar, eftersom icke muslimska krigsfångar enligt islam var legitima mål för slaveri inom islam; och alla icke-muslimer som inte levde som dhimmi i ett muslimskt rike, var att räkna som fiender, eftersom den muslimska världen (dar al-Islam) ansågs befinna sig i ett konstant krigstillstånd med den icke-muslimska världen (Dar al-harb). Erdem, Y. Hakan. Slavery in the Ottoman Empire and its Demise, 1800–1909. London: Macmillan Press, 1996.
Slavhandel till Arabvärlden hade pågått redan under för-islamsk tid, men expanderade efter islams etablering och kom att vara längre än kanske någon annanstans i världen. Den arabiska slavhandeln på Afrika pågick under längre tid, från 600-talet till 1900-talet, än den transatlantiska slavhandeln (1400-talet till 1800-talet). Den muslimska slavhandeln med slavar från Afrika förslavade i stort sett jämförbara mängder människor som den transatlantiska slavhandeln, mellan 11 och 14 miljoner.
Könsfördelningen i det islamiska slaveriet skiljde sig från det atlantiska: i den förra gick det två kvinnor på varje man, i den senare två män för varje kvinna.
Slavar ägdes i alla muslimska samhällen, både nomadiska och bofasta från Arabvärlden i centrum till Nordafrika i väster och Indonesien i öst. Uppskattningsvis var slaveriet lika vanligt i den muslimska världen (engelska: The Eastern slave trade) som i västvärlden (engelska: The Atlantic slave trade). Fastän Islam har fått äran av att ha förmildrat det uråldriga slaveriet som var institutionaliserat för Islams existens, har muslimska auktoriteter aldrig predikat att slaveriet skall avskaffas. Enligt sharia-lag är slaveri lagligt och accepterat.
Då den islamiska rätten förbjöd att den som var född muslim gjordes till slav, togs slavar från icke-islamiska områden. Slavar togs dels söderifrån från Afrika, dels norrifrån från Europa (Saqaliba) och från Iberiska halvön i väster till Indiska subkontinenten i öster. Islam förbjöd illabehandling av slavar och muslimska traditioner underströk att slavar skulle behandlas med medmänsklighet. Hushållsslavar och sexslavar kunde delas ut som belöning till krigare och tjänstemän.
Från Muhammeds tid och fram tills idag beräknas mellan tio och femton miljonerSegal, Ronald (2002). Islam's Black Slaves: The Other Black Diaspora. New York: MacMillan / Farrar, Straus and Giroux. människor tagits som slavar från Östafrika till den muslimska världen under den arabiska slavhandeln, främst till dagens Marocko, Algeriet och Libyen samt de historiska Persien, Osmanska riket och Arabien. Från Östafrika gick slavhandeln huvudsakligen via tre vägar norrut:
genom Sahara. från rödahavskusten. från Östafrika via indiska oceanen.
Europeiska slavar togs till Mellanöstern från huvudsakligen två vägar söderut:
landvägen från centrala och västra Europa genom al-Andalus i Spanien och genom Balkanhalvön och Östeuropa genom Radaniternas slavhandel (saqaliba).