Odalbonden, dikt av Erik Gustaf Geijer, skriven i april 1811. Dikten förhärligar bondens roll genom historien, men trots att författaren är historieprofessor speglas knappast den gamla ätte- och byagemenskapen i dikten, utan snarare storskiftets mera ensamma jordbrukare.
Dikten börjar "Å bergig ås, där står mitt hus, högt över skog och sjö. Där såg jag första dagens ljus, Och där vill jag ock dö. Må ho som vill gå kring världens rund: Vare herre och dräng det kan! Men jag står helst på min egen grund, Och helst min egen man". Här beskriver Erik Gustaf Geijer en slags självkänsla som svenska sinnen går tillbaka till historiskt, oavsett vilket skifte som gäller. Han vill förmedla en evig känsla, som bönder kan ha gemensamt som individer men också som kollektiv. Längre ned i dikten, säger odalbonden att han är en del av allmogen och går till sin lagman, som stolt medlem av bondegemenskapen, som också gärna kämpar för kungen.
Erik Gustav Geijer intresserade sig mycket för vikingatiden och bidrog till att romantisera den tidsepoken. Ordet "odal-" refererar förmodligen till odalrätten, men "odal" är också besläktat med det fornnordiska #othalan#, ungefär "huvud. I överförd bemärkelse betecknas huvudgården, så att en odalbonde alltså äger en huvudgård. På vikingatiden, äger de främsta en stor huvudgård, så som början av dikten säger, att den kan byggas på en ås, över närmaste omgivningen, som man kan blicka över. Sådana stormannagårdar utmärker vikingatiden, men sedan också under storskiftet, men då ser gården helt annorlunda ut och har små byggnader vid sidan om.
Se även Odal Källor
Kategori:Svenska dikter Kategori:Verk av Erik Gustaf Geijer Kategori:Dikter 1811