Abraham Viktor Rydberg (i riksdagen kallad Rydberg i Göteborg), född 18 december 1828 i Jönköping, död 21 september 1895 i Djursholm, var en svensk författare, skald, journalist, språkvårdare, religionsfilosof, översättare, kulturhistoriker och tecknare.
Rydberg var en av Sveriges viktigaste författare under slutet av 1800-talet, mellan Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg. Bland de verk som fortfarande på 2000-talet är populära märks bland annat Singoalla och dikten "Tomten". Rydberg är även känd för dikten "Betlehems stjärna", som tonsattes av Alice Tegnér, och som inleds med orden "Gläns över sjö och strand". I samtiden väckte verk som Vapensmeden och "Den nya Grottesången" mycket uppmärksamhet.
Som översättare har han bland annat översatt Johann Wolfgang von Goethes Faust och Edgar Allan Poes dikt Korpen samt Heinrich Heines Die Loreley. Han var även ledamot av Svenska Akademien.
Biografi Barndom och släktbeskrivning Rydberg föddes i Jönköpings borggård 1828 som sjätte barnet och tredje sonen till slotts- och fångvaktmästaren Johan Rydberg och den barnmorskeutbildade Hedvig Kristina Duker. Den äldre brodern Carl August kom också han att bli poet.
Viktor Rydbergs far tillhörde en bondesläkt som ursprungligen burit soldatnamnet Frisk samt i flera släktled varit bosatt i Heljaryd Nederby i Rogberga socken, cirka 5 kilometer söder om Huskvarna. Släktnamnet togs av Viktor Rydbergs far efter Heljaryd. Fadern hette innan dess Frisk i efternamn. Modern hade sina rötter i Polen, där den äldsta kända stamfadern var Peder Jonson Duker (av Düker, lågtyska för dykare), född omkring 1528 och den svenska stamfadern var född i Småland vid 1500-talets slut.Viktor Rydberg : hans levnad och diktning, [Ny förkortad upplaga av författarens större levnadsteckning], Karl Warburg, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1913 s. 1–3
Viktor Rydberg uttryckte stolthet över att tillhöra en gammal svensk bondestam, och i dikten Himlens blå skrev han under sitt sista år i livet att:
Fadern hade som underofficer deltagit i 1808–1809 års krig och deltagit i slagen vid Sävar och Ratan och även i kriget på tysk mark 1813. Redan den 24 augusti 1834 dog modern i kolera, 39 år gammal. Dagen därpå avled även Rydbergs yngsta syster. Fadern blev helt nedbruten av sorg. Ibland gick han, överväldigad av sorg, med Viktor ut till graven och kastade sig över gravstenen. Där kunde far och son tillbringa hela nätter, gråtande och sörjande. På grund av sin sinnesförvirring kunde fadern inte längre sköta sin tjänst, vilken han lämnade 23 september 1834 i samband med att han beviljades en ettårig tjänstledighet. Han söp därefter ned sig och fick bo ensam hos en vårdarinna och därefter på en invalidinrättning. Barnen skingrades efter moderns död.Karl Warburg, Viktor Rydberg: hans levnad och diktning, Albert Bonniers Förlag, 1913
Rydbergs ljusaste minne från barndomens dagar förblev minnet av modern, och det följde honom genom livet. Han fick av henne inpräntat i sig "att man egentligen icke skall vara rädd för annat än att varda elak, att det egentligen icke finnes annan fara än den". Flera gånger hände det vid viktiga avgöranden att han tyckte sig höra modern ge honom råd.
Viktor Rydberg blev genom fattigvårdens försorg fosterbarn hos "hästläkarentrepreneuren" Daniel Skog och dennes fru i Jönköping. Familjen Skog flyttade snart till en gård på Västra förstaden, som dock brann vid den stora eldsvådan 21 augusti 1835. Rydbergs nya värdfolk blev slottsvaktmästare Blanks genom landshövdingskan Bergenstråhles försorg. Därefter vistades han några år hos Sara Ottergren (som inspirerade Rydberg till Lille Viggs äventyr på julafton) samt från 1839 som fosterson hos murmästaränkan Kristina Pettersson.
Hans förmyndare under åren, skomakareåldermannen J. Ahlstedt, stöttade Rydberg under de tidiga åren genom sin medverkan i fattigvårdsdirektionen. På sommaren 1841 upphörde hjälpen från fattigvården, och Rydberg fick som trettonåring börja försörja sig genom undervisning.
Skolgång Sin skolutbildning fick Rydberg först på Gustav Adolfsstugan där undervisningen bedrevs enligt Lancastermetoden, något han inte tyckte om, och från 1839 i Jönköpings högre lärdoms- och apologistskola och kort därefter bytte han till sin stora sorg hem. Av något obekant skäl beslöt hans förmyndare, skomakaren Ahlstedt, att inackordera honom hos en muraränka Kristina Pettersson, med vars son Viktor var skolkamrat, och från slutet av 1839 till 1845, alltså från hans tolfte till hans sjuttonde år, var han mantalsskriven hos henne som fosterson. Där trivdes han inte.
Från 1845 gick han Växjö gymnasium. Rydberg hade inte samma framgång med studierna i Växjö som han haft i Jönköping. Mycket berodde på hans ständiga ekonomiska bekymmer och att han vantrivdes med skolan och kamraterna. Pennalism var vanligt vid skolan. Sitt uppehälle fick Rydberg under Växjötiden ordna genom privatundervisning, och sommaren 1846 var han informator på Bergs gods hos en överstelöjtnant Charpentier. De ekonomiska bekymren tvingade dock Rydberg att redan på våren 1847 lämna gymnasiet, och i ett protokoll finns antecknat, att Rydberg "... anmält sig vilja från mellanringen avgå, dock utan undergången avgångsexamen".Viktor Rydberg 1828 18/12 1928 : Minnesskrift, [Andra upplagan], utgiven av Göteborgs högskolas studentkår, Wettergren & Kerber, Göteborg 1928 s. 1ff
Han skriver om skoltiden i Växjö: "Tyvärr tillbragte jag där två år, och de är de enda åren av min livstid som jag ser tillbaka på med verkligt obehag. Den invigning jag fick där i ynglingaålderns mysterier var sådan att jag ständigt längtade tillbaka till mitt glada, fantasisvärmande gosseliv bland ofördärvade jämnåriga i Jönköping. Först vid universitetet i Lund, i en krets av högsinnade och begåvade kamrater, återfann jag mig själv." Betecknande nog gick han bland kamraterna under namnet "fattiglappen". Både som gymnasist och som student fick han försörja sig med hjälp av vad han kunde förtjäna på privatlektioner, och ibland syntes det på honom att han led verklig nöd.
Karriär Åren 1847–1851 var Rydberg journalist på Jönköpingsbladet (JB) och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) 1855–1876, i båda fallen under chefredaktör Johan Sandwall. I JB publicerades Rydbergs första romaner som följetonger: Vampyren (1848), Ett äventyr i Finska Skärgården (1850) och Positivspelarne (1850–1851). Under läsåret 1851–1852 tog Rydberg studenten som privatist i Lund och inledde studier i juridik, men utan att ta någon examen; tiden ägnades till stor del åt studentikost umgängesliv. De närmaste åren 1852–1855 försörjde han sig som informator, bland annat hos konsul S. A. Svalander i Göteborg på Känsö och kapten G. F. Ström på Kållandsö; han blev vän med den sistnämndes son Rudolf Ström. Han tänkte ett tag på att bli artilleriofficer eller ingenjör och funderade också på att utvandra till USA, dit hans båda äldre systrar redan flyttat.
Under åren 1855–1876 var han medlem av redaktionen för GHT; på 1870-talet var han utrikesredaktör, men skrev för övrigt allmänjournalistik.
1860-talet var för Viktor Rydberg en tid av övervägande svårmod. Han hade väl ännu inte riktigt funnit sig själv, och det fanns också hjärteangelägenheter som rubbade hans själsjämvikt. Göteborgsluften var inte heller den bästa tänkbara. I ett brev till Sturzen-Becker på våren 1859 skriver han melankoliskt om sitt "eremitliv i Göteborg bland nedtryckande, själsfördärvande träskdimmor och andra en skytisk atmosfärs eländighet". 1855–60 bodde han i gamla Sahlgrenska sjukhuset på Östra hamngatan, där GHT då hade sitt tryckeri. Huset har sedan blivit ombyggt till poliskammare. Hans rum hade tidigare använts till likbod för sjukhuset och brukade fortfarande benämnas likrummet. I denna kammare satt Viktor Rydberg och skrev sina berömda romaner och en god del av sin ungdomslyrik.
Det var också upprivande för Rydberg att höra sig utropas som "varg i veum", som "otroshjälte, ateist och sannings-vrängare". Denna melankoliska stämning verkade nedsättande på hans arbetslust. Han kände ingen håg för skönlitterär alstring och klagade över att han, som annars var en så rapp tidningsman, nu saknade energi även till de enklaste göromål.
Han fick från 1862 bo hos sin gode vän och GHT:s chefredaktör S. A. Hedlund. I detta hem öppnades åter hans ögon för livets ljusa sidor. Från Stockholm skrev Rydberg en gång till Hedlund: "Själv gläder jag mig vid tanken, att jag nästa julafton åter skall befinna mig i din familj, den enda krets, där jag icke känner mig som en främling och en gäst på jorden, och där icke jorden förekommer mig som en ödslig och oeldad hållstuga under en kall vinterdag."
Förutom i GHT var Rydberg en tid medarbetare i skämttidningen Tomtebissen.
Vid första allmänna kyrkomötet 1868 i Stockholm var Rydberg ombud. 1870–1872 var han riksdagsledamot i andra kammaren, närmast med anslutning till Lantmannapartiet.
År 1874 gjorde Rydberg sin första stora utlandsresa, till Frankrike, Italien och Tyskland; reserapporter publicerades i GHT. Rydbergs norske vän Bjørnstjerne Bjørnson uppmanade S. A. Hedlund att låta Rydberg sluta på GHT för att kunna koncentrera sig på värdefullare författarskap. Så skedde, till Rydbergs egen stora förtrytelse; han behövde växelbruket. Under åren 1876–1880 var författaren föreläsare i filosofi och kulturhistoria vid Göteborgs undervisningsfond (numera Göteborgs universitet).
Djursholmstiden miniatyr|stående|Villa Ekeliden, Viktor Rydbergs bostad i Djursholm. Den 14 mars 1879 gifte sig Viktor Rydberg – vigseln förrättades av hovpredikant Erik Klingstedt (1843–1917)Tidningen Kalmar , 19 mars 1879, s. 4 – i Göteborg med Susen Emilia Hasselblad (1849–1932), dotter till Fritz Victor Hasselblad och Susanna, född Kjellberg.Släkten Kjellberg, av C. C:son Kjellberg, [tryckt med bidrag från Kjellbergska Släktföreningen], Stockholm 1969, s. 83Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden, Norstedts, 1924 Paret fick inga barn.
År 1890 flyttade paret Rydberg till den år 1889 grundade villastaden Djursholm, strax norr om Stockholm. De bosatte sig i det nybyggda huset Villa Ekeliden. Viktor Rydberg blev snart engagerad i samhällets kulturliv. Han blev också inspektor för ortens nyinrättade skola, som senare kom att kallas Djursholms samskola och som de första åren höll till i lokaler i Djursholms slott.
Under tiden i Djursholm skapade Rydberg ett av sina mest kända verk, dikten Betlehems stjärna, som tonsattes av en annan av de tongivande kulturprofilerna i det tidiga Djursholm, Alice Tegnér.Djursholm – staden på landet, sid 88, Djursholms Forntid och Framtid, 1982 Betlehems stjärna, som även kallas Gläns över sjö och strand, framfördes första gången vid en julavslutning i Djursholms samskola.
Död och eftermäle miniatyr|stående|Viktor Rydbergs gravvård på Östra kyrkogården i Göteborg. Efter en kort tids sjukdom avled han den 21 september 1895 i sin bostad Villa Ekeliden på Djursholm. Det var åderförkalkning, förenad med diabetes, som ledde till döden efter endast några få dagars allvarligt illamående. Tidigare hade dock ett par varnande förebud kommit i form av kongestioner åt hjärnan, svår ångest och andra symtom på överansträngning. Bara veckor före sin död hade Rydberg publicerat uppsatsen Den hvita rasens framtid, där han uttryckte oro för de europeiska folkens och den västerländska civilisationens degenerering.