miniatyr|250px|Riksdagshuset i Berlin (huvudsaklig mötesplats sedan 1994) Förbundsförsamlingen () är ett särskilt organ i Tysklands parlamentariska system, vars enda uppgift är att välja Tysklands förbundspresident.
Val regleras av i den tyska grundlagen och i lagen om val av förbundspresident genom förbundsförsamlingen. Förbundsförsamlingen är sammansatt till hälften av förbundsdagens ordinarie ledamöter och till hälften av regionala representanter utsedda av förbundsländernas delstatsparlament.
Medlemmar Förbundsförsamlingen består av ledamöterna i Tysklands förbundsdag (ex officio) och lika många medlemmar som väljs av delstaternas folkrepresentationer (Landtag, Abgeordnetenhaus, Bürgerschaft). Därmed är förbundsförsamlingen Tysklands största parlamentariska församling. Från 1954 fick också förbundsdagsledamöterna från Västberlin välja förbundspresident, även om dessa före Tysklands återförening inte hade rösträtt i den västtyska förbundsdagen.
Antalet ledamöter som varje folkrepresentation skickar till förbundsförsamlingen är avhängigt folkmängden i respektive delstat, varvid endast invånare med tyskt medborgarskap räknas. Förbundsregeringen kungör i tidskriften Bundesgesetzblatt antalet ledamöter som respektive lantdag skall välja.. Data som ligger till grund och den exakta metoden offentliggörs inte; 2009 pekade dock resultatet entydigt på Hare-Niemeyers metod.Darstellung des Zuteilungsverfahrens auf www.wahlrecht.de 2010 fick Hare-Niemeyers metod och den samtidigt för förbundsdagsval gällande uddatalsmetoden – som blev lagligt förankrad redan 2009, men som ännu inte använts – ett identiskt fördelningsresultat utifrån de ifrågavarande befolkningsuppgifterna.
Platserna som tilldelas en delstat utses sedan av respektive delstatsparlament genom proportionella val utifrån kandidatlistor motsvarande antalet avgivna röster i enlighet med d’Hondts metod. in Verbindung mit Kandidatlistornas fastställande och valet görs i enlighet med respektive lantdags ordning; genom federal lag stadgas visserligen, att ledamöterna har en röst var, att listorna är slutna, och att om lika jämförelsetal föreligger för det sista mandatet efter fördelning genom d’Hondts metod, avgörs det genom lottning.
Flera av delstatsparlamenten (2010 var det 10 av 16)Wahlen in den Landesparlamenten, wahlrecht.de ställer bara upp en enda gemensam kandidatlista, där kandidaterna fördelas på partierna proportionellt efter delstatsparlamentets sammansättning. Därmed säkras resultatet också när inte alla ledamöter är närvarande eller några röstar avvikande. Ett sådant valförfarande är i sig korrekt. I praktiken används emellertid en konstruktion, där de tillsatta platserna i bästa fall kan uppfattas som en lista, medan platser för eventuella ersättare disponeras partivis (exempel: om en CDU-medlem är förhindrad att utföra uppdraget, ersätts denne alltid av en annan CDU-medlem och inte av någon längre nerifrån på listan oavsett parti). Detta har kritiserats av ett flertal namnkunniga statsvetare.Ist Köhlers Wahl ungültig?, Der Spiegel 23/2009”Die Wahl-Praxis ist rechtswidrig”, Spiegel online, 2009-05-21 Vid presidentvalet 2010 förelåg fortfarande ett ärende om 2009 års presidentval hos Tysklands författningsdomstol.Übersicht über die Verfahren, in denen das Bundesverfassungsgericht anstrebt, im Jahre 2010 unter anderem zu entscheiden (Az. 2 BvE 2/09) I 2010 års presidentval godkändes inte ett förslag härom av förbundsdagens talman; NPD har därför inkommit med en ny anmälan till författningsdomstolen.Alle Jahre wieder - Neuwahl des Bundespräsidenten, Pressemitteilung der NPD-Fraktion Mecklenburg-Vorpommern vom 2010-06-30Die Wahl des Bundespräsidenten ist ungültig!, Pressemitteilung der NPD-Fraktion Mecklenburg-Vorpommern vom 2010-07-01
Den som är valbar till förbundsdagen är valbar till förbundsförsamlingen. Företrädarna som sänds till förbundsförsamlingen behöver inte vara ledamöter i folkrepresentationerna; vid sidan av delstaternas toppolitiker väljs även regelmässigt tidigare politiker, kändisar, idrottsmän och konstnärer. Förbundsförsamlingens ledamöter är inte bundna av instruktioner och anses inte heller förhindrade som ledamöter på grund av andra uppdrag.
Om en förbundsdagsledamot, som har invalts i förbundsdagen på överhängsmandat, avgår efter att antalet delstatsrepresentanter i förbundsförsamlingen fastställts, så förblir den platsen tom, eftersom överhängsmandaten inte har några ersättare. På grund härav kan det inträffa att antalet delstatsrepresentanter är större än antalet förbundsdagsledamöter. Så var fallet 2004.
Förbundsförsamlingens ledamöter åtnjuter (från det då de antar uppdraget efter att ha valts, tills förbundsförsamlingens sammanträde avslutats) immunitet, indemnitet och uppsägningsskydd. Förbundsdagens immunitetsutskott beslutar om upphävande av immuniteten. Den 12 juli 2007 infogades denna, i överensstämmelse med rådande praxis, befogenhetsreglering i lagen om val av förbundspresident.
Valperiod och samlingsplats Förbundsförsamlingen samlas senast trettio dagar före förbundspresidentens mandatperiod löper ut, alltså som regel vart femte år.
miniatyr|250px|Bundeshaus i Bonn,mötesplats 1949 miniatyr|Ostpreussenhalle på mässområdet i stadsdelen Westend i Västberlin var mötesplats för förbundsförsamlingen från och med 1954 till och med 1969. miniatyr|250px|Beethovenhalle i Bonn,mötesplats 1974–1989 miniatyr|250px|Riksdagshuset i Berlin,huvudsaklig mötesplats sedan 1994. miniatyr|Paul-Löbe-Haus, precis norr om riksdagshuset i Berlin. Här hölls den 17:e förbundsförsamlingen 2022 på grund av Covid-19-pandemin.
Ifall mandatperioden tar slut i förtid träder förbundsförsamlingen samman senast trettio dagar därefter. Förbundsdagens talman sammankallar församlingen. Han fastställer även tidpunkt och plats för sammanträdet. Det är en uttalad sedvänja att förbundsdagens vice talmän, det vill säga äldsterådet (motsvarande talmanskonferensen i Sverige) samt partigruppernas ordförande är delaktiga i beslutet.
Den 23 maj, årsdagen för den tyska grundlagens kungörelse, var efter 1979 den sedvanliga valdagen. Såsom förbundsdagens talman valde Karl Carstens ”författningsdagen” 1979 för den sjunde förbundsförsamlingens sammanträde, av vilken han själv valdes till förbundspresident. Hans efterträdare höll sedan fast vid den 23 maj.Wolfgang Kessel, in: Hans-Peter Schneider/Wolfgang Zeh (Hrsg.): Parlamentsrecht und Parlamentspraxis, 1989, , § 59 Rn. 14. Förbundspresidenterna Horst Köhlers och Christian Wulffs avgångar gjorde dock i båda fallen ett avvikande datum nödvändigt, eftersom en ny president ska väljas inom 30 dagar efter avgången. Därför sker valet inte nu längre den 23 maj och detta har hållit i sig sedan dess eftersom valet brukar ske i samma månad fem år senare före mandatperiodens utgång.
Den första förbundsförsamlingen sammanträdde i Bonn. Den andra förbundsförsamlingen 1954 samlades däremot i Berlin. Sovjetunionen lade in en protest emot det, då denna handling enligt dem stred emot stadens fyrmaktsstatus. Förutom en önskan att demonstrera den olösta Berlinfrågan motiverades också platsvalet av solidaritet med befolkningen i Östtyskland efter upproret den 17 juni 1953. Först i fyrmaktsavtalet fastslogs, att förbundsförsamlingen framgent skulle mötas i Bonn. Sedan den tyska återföreningen (1990) har alla förbundspresidentval skett i Berlin.
Datum Plats Vald Valomgångar Röster (giltiga) Andel Parti 1 12 sept. 1949 Bonn – Bundeshaus Theodor Heuss II 416 av 804 51,7 % FDP 2 17 juli 1954 Berlin – Ostpreussenhalle Theodor Heuss I 871 av 1018 85,6 % FDP 3 1 juli 1959 Berlin – Ostpreussenhalle Heinrich Lübke II 526 av 1038 50,7 % CDU 4 1 juli 1964 Berlin – Ostpreussenhalle Heinrich Lübke I 710 av 1042 68,1 % CDU 5 5 mars 1969 Berlin – Ostpreussenhalle Gustav Heinemann III 512 av 1036 49,4 % SPD 6 15 maj 1974 Bonn – Beethovenhalle Walter Scheel I 530 av 1036 51,2 % FDP 7 23 maj 1979 Bonn – Beethovenhalle Karl Carstens I 528 av 1036 51,0 % CDU 8 23 maj 1984 Bonn – Beethovenhalle Richard von Weizsäcker I 832 av 1040 80,0 % CDU 9 23 maj 1989 Bonn – Beethovenhalle Richard von Weizsäcker I 881 av 1038 84,9 % CDU 10 23 maj 1994 Berlin – Reichstagsgebäude Roman Herzog III 696 av 1324 52,6 % CDU 11 23 maj 1999 Berlin – Reichstagsgebäude Johannes Rau II 690 av 1333 51,7 % SPD 12 23 maj 2004 Berlin – Reichstagsgebäude Horst Köhler I 604 av 1204 50,1 % CDU 13 23 maj 2009 Berlin – Reichstagsgebäude Horst Köhler I 613 av 1224 50,1 % CDU 14 30 juni 2010 Berlin – Reichstagsgebäude Christian Wulff III 625 av 1242 50,3 % CDU 15 18 mars 2012 Berlin – Reichstagsgebäude Joachim Gauck I 991 av 1228 80,7 % – 16 12 febr. 2017 Berlin – Reichstagsgebäude Frank-Walter Steinmeier I 931 av 1253 74,3 % SPD 17 13 febr. 2022 Berlin – Paul-Löbe-Haus Frank-Walter Steinmeier I 1045 av 1437 72,7 % SPD
Valets förlopp Förbundsdagens talman är ordförande i förbundsförsamlingen. Vederbörande äger husrätt och polis- och ordningsmakt, vilket innebär att inte någon annan (regeringsmakt etc.) kan bestämma över lag och ordning under mötet, som endast ska följa de lagar som gäller för mötet osv. in Verbindung mit ; Bodo Pieroth, in: Hans D. Jarass/Bodo Pieroth, Kommentar zum Grundgesetz, 9. Aufl. 2007, , Art. 54 Rn. 5. Förbundsförsamlingen har i regel ingen egen arbetsordning. Förbundsdagens arbetsordning gäller som motsvarande..
Alla medlemmar i förbundsförsamlingen får föreslå kandidater till presidentämbetet. I praktiken enas partigrupperna på förhand om kandidater. Valbara som förbundspresident är tyskar som har rösträtt till förbundsdagen och är äldre än 40 år. Nomineringarna måste lämnas till förbundsdagens talman. Dess lagenlighet prövas av presidiet. Hela förbundsförsamlingen måste emellertid besluta om avvisande av förslag. Kandidater kan också föreslås inför de andra och tredje valomgångarna. Ej nominerade kandidater kan inte väljas.. I 1949 och 1954 års presidentval fanns ännu möjligheten att under pågående röstning spontant kunna skriva namnet på en person på röstsedeln, utan att denna person hade kandiderat eller kände till nomineringen.
Förbundsförsamlingen konstituerar sig genom att fastställa om församlingen är beslutför, som inträffar när hälften av ledamöterna är närvarande. Efter ett kort inledningsanförande av förbundsdagens talman väljs protokollförare genom handuppräckning; denna uppgift brukar tillfalla förbundsdagens sekreterare. Vidare röstar man om yrkanden, när sådana föreligger.
Förbundspresidentvalet genomförs som en sluten omröstning utan debatt. Sluten omröstning eller slutet val sker genom valsedlar. Därför kallas ledamöterna var för sig till valbåset (som regel i alfabetisk ordning), där de fyller i röstsedeln och lägger den i valurnan.
Den som erhåller ett flertal av ledamöternas röster blir vald (absolut majoritet). Om detta flertal saknas i första och andra valomgången, väljs den som i följande valomgång flest röster enats om (relativ majoritet eller enkel majoritet). Ordföranden förklarar förbundsförsamlingen avslutad när den valde accepterat uppdraget som personen just har blivit vald till. Den nyligen valde förbundspresidenten avger sedan sin ämbetsed vid sitt tillträde som president under ett gemensamt sammanträde med förbundsdagen och förbundsrådet. Om presidenten tillträder omedelbart efter valet (till exempel förbundspresident Joachim Gauck), sker ämbetseden redan under förbundsförsamlingen efter att kandidaten har accepterat uppdraget.
Historia Under Weimarrepubliken valdes rikspresidenten direkt av folket, i motsats dagens indirekt valde förbundspresident. Jämfört med direkt val leder det indirekta valsättet blott till en indirekt demokratisk legitimering av den valde. Denna degradering av legitimitetsnivån är uttryck för befattningshavarens reducerade behörighet – förbundspresidenten förfogar över betydligt mindre befogenheter än rikspresidenten gjorde på sin tid.