+ Europa 280px|Europa i världen. 280px|Europas landgränser. Area: 10 180 000 km² Folkmängd: 746 419 440 Antal stater: 45 Högsta punkt: Elbrus 5 642 m ö.h. Lägsta punkt: Kaspiska havet 28 m u.h. StaterUnited Nations Group of Experts on Geographical Names (2008) Composition of macro geographical (continental) regions, geographical sub-regions, and selected economic and other groupings, Förenta Nationerna, 17 October 2008.Encyclopedia Britannica World Atlas (2009) Encyclopedia Britannica World Atlas, 25 januari 2009. Europaparlamentet, European Parliament Resolution 2014/2717(RSP), 17 July 2014: "...pursuant to Article 49 of the Treaty on European Union, Georgia, Moldova and Ukraine – like any other European state – have a European perspective and may apply to become members of the Union..." International Geographic Encyclopaedia and Atlas. Springer, 24 november 1979, p. 273Stora sovjetencyklopedin, 2:a upplagan, Vol. XV, Moskva: 1952, s. 382 Särskilda områden Stater som har delar av ytan i Europa Största städer: Moskva London Istanbul (delvis i Asien) Paris miniatyr|stående|Politisk karta över Europa. Europa (från grekiskans Ευρώπη) är jordens näst minsta världsdel till ytan men tredje folkrikaste, med lite mer än 750 miljoner invånare (2023) varav över 90 procent talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen.
Europa är världens näst mest tätbefolkade världsdel och har den näst högsta produktiviteten per person. Världsdelen Europa utgör den västligaste delen av kontinenten Eurasien, och avgränsas av Atlanten i väster (gränsen mot Nordamerika går genom Danmarksundet mellan Island och det danska autonoma landet Grönland), Medelhavet i söder och Norra ishavet i norr, medan gränsen mot Asien i öster går längs Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus vattendelare och Svarta havet (som är ett innanhav av Medelhavet).
De första moderna människorna kom till Europa för cirka 40 000 år sedan. Under istiden var de nordligaste delarna obeboeliga och befolkningen levde i refugier i södra och sydöstra Europa, efter istiden expanderade de europeiska stammarna norrut. Under yngre stenåldern och bronsåldern skedde stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, oftast med centrum kring Medelhavet. Under Romarrikets storhetstid under de första seklerna e.Kr. växte den nya religionen kristendomen snabbt. Under renässansen grundlades den dynamik som gav upphov till den europeiska upplysningen, den industriella revolutionen och vetenskapens framväxt. Under andra hälften av det andra millenniet e.Kr. skedde snabb befolkningstillväxt och miljontals européer utvandrade till andra världsdelar. Främst Frankrike, Storbritannien, Portugal, Nederländerna och Spanien, men även flera andra länder, skaffade sig kolonier och utländska besittningar och spred europeisk kultur globalt.
Allt färre européer är under 2000-talet troende kristna, och majoriteten av yngre människor beräknas under 2000-talet sakna religiös tillhörighet. Europas politik präglas i dag av samarbetet inom Europeiska unionen (EU), som växte fram ur tidigare europeiska samarbeten och i dag består av 27 medlemsstater (varav 26 ligger geografiskt i Europa, medan Cypern ligger geografiskt i Asien). Östeuropa präglas geografiskt, ekonomiskt och politiskt av ett stort Ryssland, vilket under större delen av 1900-talet fungerade som den centrala delen i Sovjetunionen.
Etymologi Etymologin till namnet Europa har olika förklaringar. En uppfattning är att ursprunget härrör från den grekiska mytologin där Europa (grekiska: Ευρώπη) var en fenicisk prinsessa, känd för sin skönhet, som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen utvidgats till att inkludera även länderna norr om Grekland.
Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. Andra hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och ursprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång".Etymonline: European, 5 juli 2008 Som betraktat från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.Etymonline: Asia, 5 juli 2008
Europa som begrepp Före 1300-talet nämns namnet Europa sällan i skriftliga källor. Efter Konstantinopels fall 1453 började namnet användas av kyrkliga ämbetsmän som ett samlande begrepp för en kristen och kulturell gemenskap. Då turkiska muslimer tagit över den östliga delen av kristendomens område och Konstantinopel uppgått i det muslimska osmanska riket, framhölls Europa som den förenade, civiliserade och utvecklade delen av världen, i motsats till det muslimska, barbariska Asien.
Begreppet Europa användes till en början främst av en elit som furstar och kyrkliga ämbetsmän som ett samlande begrepp för en kristen och kulturell gemenskap. Efterhand fylldes föreställningen med mer innehåll och användes i vidare sammanhang och speciellt under renässansen och reformationen användes Europa som ett slagord.Karsten Alnaes - "Historien om Europa 1300–1600"
Geografi och gränsdragningar miniatyr|Europas hävdvunna geografiska gränser.
Världsdelen Europa utgör ungefär en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är cirka 10,6 miljoner kvadratkilometer – 2 procent av jordytan eller 7 procent av landytan. Europas östra gräns definieras vanligtvis vid Uralbergen i Ryssland, dock använde bland andra den grekiska geografen Strabon och tidiga judiska källor floden Don som gräns. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen; vanligt är dock att denna utgörs av Uralfloden (stundom räknas dock Embafloden som gräns). Gränsen fortsätter med Kaspiska havet, varpå den vanligen anses följa Stora Kaukasus vattendelare (med Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, eller floderna Kura och Rioni som alternativ). Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön, Dardanellerna och Egeiska havet utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island eller Azorerna utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Västlig utpost: Monchiqueön (Azorerna, Portugal, 31°16'V) / på kontinenten Europa: Kap Roca (Portugal, 9°30'V) Sydlig utpost: Gavdos (Grekland, 34°48'N) / på kontinenten Europa: Punta de Tarifa (Spanien, 36°00'N) Östlig utpost: Kap Flissingskij (Novaja Zemlja, Ryssland), 69°05'Ö) / på kontinenten Europa: namnlöst berg (Uralbergen nära Karahavet, Ryssland, 66°37'Ö) Nordlig utpost: Kap Fligely (Frans Josefs land, Ryssland, 80°35'N) / på kontinenten Europa: Kinnarodden (Norge, 71°08'N) I praktiken dras gränsen till Europa ofta med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur än till de traditionella, hävdvunna geografiska gränserna. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Men vanligen brukar de stater vars huvudstad ligger inom Europas hävdvunna geografiska gränser räknas till Europa. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent, som subkontinent eller halvö.
Fysisk geografi Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen.
De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten.
Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.
Den europeiska kustlinjen är starkt veckad och exceptionellt lång i förhållande Europas yta. Detta delar upp Europas västra delar i ett stort antal öar, halvöar och näs. Därutöver avdelar bergskedjor och högplatåer landmassorna i återkommande mellanliggande lägre plan av relativt jämnt fördelad storlek. Denna ovanliga geografi har haft stor betydelse för regionens historiska utveckling. Till följd av den veckade kusten har få länder i Europa saknat tillgång till haven. De mellanliggande vattnen och bergskedjorna har skapat naturliga gränser som gynnat statsformering och nationsbyggande men motverkat imperier.
Klimat miniatyr|Den varma havsströmmen Golfströmmen gör Europas klimat betydligt mildare än andra områden på samma breddgrader på det norra och södra halvklotet. Europa har ett flertal olika klimat, från medelhavsklimat i söder till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar, mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar (inlandsklimat). Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar. Europas tempererade klimat är, trots den långa kuststräckan, utsatt för jämförelsevis lägre nivåer av katastrofala väderhändelser som orkaner och andra starkt destruktiva vädersystem.
Europa som helhet, särskilt den nordvästra delen, har ovanligt hög årsmedeltemperatur i förhållande till sitt nordliga läge. Det huvudsakliga skälet till detta är den atlantiska Golfströmmen som för med sig varmare vatten från sydligare breddgrader.
Natur Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Europas nordligaste delar och delar av Östeuropa finns det få större områden av orörd vildmark, förutom i olika naturparker.
miniatyr|Topografisk karta över Europa. miniatyr|Avskogning i Europa.