Indonesien, officiellt Republiken Indonesien (), är en stat i Sydostasien och Oceanien (västra Stilla havet). Indonesien består av över 13 000 öar och 33 provinser. Med över 252 miljoner invånare är det världens fjärde folkrikaste land och har världens största muslimska befolkning. Indonesien är en republik med en vald lagstiftande församling och president. Landets huvudstad är Jakarta. Landet gränsar till Papua Nya Guinea, Östtimor och Malaysia. Andra grannländer är Singapore, Brunei, Filippinerna, Australien, Thailand och de indiska territorierna Andamanerna och Nikobarerna. Indonesien är en av grundarna av ASEAN och är medlem av G20. Indonesien har världens artonde största ekonomi efter nominell BNP och femtonde största efter köpkraftsparitet.
Den indonesiska övärlden har varit en viktig handelsregion sedan åtminstone 600-talet då Srivijaya och senare Majapahit förde handel med Kina och Indien. Lokala härskare absorberade gradvis utländska kulturella, religiösa och politiska modeller från de första århundradena f.Kr. och hinduiska och buddhistiska kungariken blomstrade. Indonesisk historia har påverkats av utländska makter som har dragits till dess naturresurser. Muslimska handelsmän förde dit islam och europeiska makter förde dit kristendomen och kämpade mot varandra för att monopolisera handeln i Kryddöarna Moluckerna, under upptäcktsresornas epok. Efter tre och ett halvt sekel av nederländsk kolonialism, säkrade Indonesien sin självständighet efter andra världskriget. Indonesiens historia har sedan dess varit turbulent, med utmaningar som naturkatastrofer, korruption, separatism, en demokratiseringsprocess och perioder av snabb ekonomisk förändring.
Tvärs över sina många öar består Indonesien av distinkta etniska, språkliga och religiösa grupper. Den javanesiska är den största och den politiskt dominerande etniska gruppen. Indonesien har utvecklat en gemensam identitet definierad av ett nationellt språk, etnisk mångfald, religiös pluralism inom majoriteten av den muslimska befolkningen och en historia av kolonialism, inklusive rebelliskt uppror mot Indonesiens nationella motto "Bhinneka Tunggal Ika" ("Enighet i mångfald", bokstavligen "många, men ändå en") som artikulerar den mångfald som formar landet. Trots sin stora befolkning och tätbefolkade regioner har Indonesien stora områden av vildmark som stöder världens näst högsta nivå av biologisk mångfald. Landet är rikt på naturresurser, men fattigdomen är utbredd i dagens Indonesien.; korrigering.
Etymologi Namnet Indonesien är bildat av latinets Indus, "Indien", och grekiskans nesos, "ö". Nederländerna kallade landet omväxlande Malajiska arkipelagen (Maleische Archipel) och Nederländska Östindien (Nederlandsch Oost Indïes), och det var en brittisk etnolog, George Earl, som först använde det nuvarande namnet. Först under början av 1900-talet blev namnet Indonesien mera vedertaget, och från 1913 med Suwardi Suryaningrat i spetsen var det även det namn som inhemska nationalister använde.
Historia Äldre historia Fossilfynd tyder på att öarna har varit bebodda av Homo erectus (Javamänniskan) redan för mer än en miljon år sedan. Homo floresiensis ("hobbitar") levde kvar på ön Flores fram till relativt nyligen, kanske 12 000–20 000 år sedan. Moderna människor (Homo sapiens) kom till regionen för 50 000–60 000 år sedan. Sannolikt rörde det sig om förfäder till Australiens aboriginer. Det malajiska folk som utgör majoritet kom till området omkring 1000 f.Kr., och de idealiska odlingsförhållandena fick till följd att de utvecklade en avancerad risodling kring vilken städer, byar och kungadömen växte upp. Omkring första århundradet e.Kr. etablerades handelsförbindelser med Kina och Indien, varmed hinduism och sedan buddhism fick fäste i landet.
Under 600-talet e.Kr. uppstod Sriwijaya-riket på hinduismens och buddhismens grundval. Det blev en mäktig kuststat som genom handeln upplevde en ekonomisk och kulturell blomstring, men gick under på 1100-talet. Under 700–900-talen bildades buddhistkungadömet Sailendra och det hinduiska kungariket Mataram i inlandet, och från denna tid kommer flera monument, som Borobudur och Prambanan. I östra Java bildades hindukungadömet Majapahit 1294, vilket omkring år 1350 utbredde sig över större delen av Indonesien. Denna epok brukar kallas landets "guldålder".
Med handelsförbindelser kom islam till Indonesien från och med 1100-talet, och araberna bildade bosättningar i bland annat Acehprovinsen. Religionen spreds, invånarna konverterade under huvudsakligen fredliga omständigheter, och bildade den indonesiska formen av islam. Under 1200-talet besökte Marco Polo öområdet, och beskrev bland annat Sumatra, av honom kallat Java minor, som bestod av åtta kungariken: ”Ön har skatter i överflöd och alla sorters kryddor, aloeträ, sandelträ, ebenholts och många andra specerier, som på grund av resans längd och den farliga seglatsen inte förs till vårt land utan finner vägen till provinserna Manji och Kataia”.Marco Polos resor, s. 205
Tidig europeisk kolonisering Europeiska kolonisatörer kom till området under 1500-talet, och försökte få monopol på vissa naturtillgångar. Portugisen Francisco Serrão var den förste europé som kom till landet i denna avsikt, 1512, och därefter följde britter och nederländare. Portugal var huvudsakligen intresserad av kryddorna i landet, varför Moluckerna kallas Kryddöarna; Östra Timor var koloniserat av Portugal till 1975. Nederländerna vann striden om större delen av landet, och grundade 1602 Nederländska Ostindiska Kompaniet (VOC). Det varade till omkring 1800 då kompaniet gick i konkurs, varmed nederländska staten tog över kontrollen över Indonesien, och ombildade det till en koloni. Nederländarna grundade handelsstaden Batavia (Jakarta) 1619. De infödda tvingades som småskaliga jordbrukare att producera de varor som kolonisatörerna begärde.
Holländsk koloni År 1903 intog Nederländerna Acehprovinsen och behärskade då nästan hela dagens Indonesien. Under 1900-talet växte det fram ett starkt motstånd mot kolonialmakterna, med nationalistiska, kommunistiska och islamistiska partier, som förbjöds av staten. 1908 bildades Indonesiens första nationalistparti, småningom även ett islamiskt parti och ett kommunistparti: Kommunistpartiet förbjöds av holländarna på 1920-talet. 1927 grundade den 26-årige militären Sukarno det nya Indonesiens nationalistparti (PNI), som snabbt upplöstes av holländarna. Sukarno fängslades och deporterades till en avlägsen ö.
Japansk ockupation Den nederländska koloniseringen avbröts först med andra världskriget, då Japan ockuperade landet. Många invånare var först positiva till ockupationen, som sågs som en befrielse från det hatade nederländska styret. Men japanerna förde en brutal ockupationspolitik. Många i den lokala befolkningen tvingades gå med i Japans armé. Indoneserna tilläts dock börja arbeta inom statsförvaltningen vilket stärktes deras självkänsla.
Självständighetskriget Efter att japanerna gett upp och lämnat landet, förklarade sig Indonesien under Sukarno självständigt från Nederländerna den 17 augusti 1945. De allierade valde ändå att återlämna landet till Nederländerna. Till att börja med tog brittiska trupper kontrollen över Indonesien. Strider utbröt mellan de indonesiska nationalisterna på ena sidan och holländarna och britterna på den andra. Britterna drog sig tillbaka 1946, medan kriget mot holländarna fortsatte, det Indonesiska självständighetskriget. Ärendet togs upp i FN, men först 1947 krävde Säkerhetsrådet eldupphör.
Indonesien blir självständigt Efter medling och rekommendationer från FN, erkände Nederländerna Republiken Indonesiens förenta staters självständighet den 27 december 1949. Den 28 september 1950 blev Indonesien medlem av FN.
Sukarno blir president miniatyr|Sukarno Sukarno blev Indonesiens förste president, och försökte balansera de motstridiga krafterna i landet av en mäktig militär, islam, och kommunism, samt att stävja separatistiska grupper. År 1950 återkallades den federala författningen. Indonesien blev en unionsstat i enlighet med nationalisternas slagord "ett land, ett språk, ett folk". En provisorisk författning antogs som föreskrev att regeringen skulle vara ansvarig inför ett folkvalt parlament. Sukarnos maktbefogenheter inskränktes därmed avsevärt. Det parlamentariska systemet ledde emellertid till ständiga regeringskriser. samtidigt som landet splittrades av militära och muslimska motståndsrörelser. För att ena landet införde Sukarno 1959 ett system han kallade "styrd demokrati". 1945 års författning med starkt presidentstyre återinfördes. De enda grupperna med politiskt inflytande, utöver presidenten, var armén och Indonesiens kommunistparti (PKI), vilka Sukarno ömsom sökte stöd hos, ömsom spelade ut mot varandra.Länder i fickformat 805 Indonesien – Östtimor. Utrikespolitiska institutet
Sukarnos styre utmärktes framför allt av sekularisering och nationellt enande av de många olikartade öarna. År 1962 intog han Irian Jaya, och han vägrade året därefter att erkänna staten Malaysia. Detta och landets ekonomiska problem ledde slutligen till folkligt missnöje. FN tvingades ingripa i Irian Jaya. Under lång tid framöver stod FN för administrationen i området, eftersom invånarna saknade utbildning. Den 1 maj 1963 överlämnade FN Irian Jaya till Indonesien, och med hjälp av FN uppnåddes vapenstillestånd i slutet av september samma år. Sedan dess är landet en indonesisk provins. Under 1963 och 1964 skedde väpnade konflikter med Malaysia.
Upproret 1958 1955 hade Sukarno organiserat Bandung-konferensen som ett svar på att USA skapat SEATO, en politisk-militär allians mellan länder i området för att "hålla tillbaka kommunismen". I den indonesiska staden Bandung hade neutraliteten utropats som det som den underutvecklade världen skulle hålla sig till. Under det indonesiska valet 1955 försökte CIA hindra såväl Sukarnos nationalistparti som PKI genom att ge miljontals dollar till Masjumipartiet, en centerkoalition av muslimska organisationer, Försöket misslyckades.William Blum: CIA och USA:s verkliga utrikespolitik s. 132 ff, Göteborg, Epsilon press, 1991 1957 ansåg CIA att det krävdes ett mer direkt agerande. Man kontaktade indonesiska arméofficerare och andra som av olika anledning ville få bort Sukarno. Dessutom agerade CIA för att få till stånd en militär aktion från USA:s sida. Organisationen spred rykten om Sukarno och försåg USA:s utrikes- och försvarsdepartement med alarmerande rapporter innan man lade fram förslaget att stödja indonesiska militärer som ville minska Sukarnos makt. Sedan CIA:s plan godkänts i november 1957 startades den paramilitära organisationen. Huvudkvarter för operationen lades i Singapore. Upprorsmän beväpnades, utrustades och utbildades av den amerikanska armen. Amerikanska flottans ubåtar patrullerade utanför Sumatras kust och landsatte trupper med förnödenheter och kommunikationsutrustning. USA:s flygvapen släppte ned vapen på indonesiskt territorium. En eskader med 15 stycken B26-bombplan gjordes tillgänglig för operationen.
Upproret började bryta ut i början av 1958 på en del av den indonesiska ökedjan, för att sedan sprida sig. Den 15 maj hade ett CIA-plan bombat Ambons marknadsplats och dödat ett stort antal civila. Tre dagar senare bombades Ambon ytterligare en gång och en CIA-pilot vid namn Allen Lawrence Pope sköts ned och tillfångatogs. Sedan det avslöjats att en CIA-pilot bombat och upprorsmännen dessutom hade föga framgångar, beslöt CIA att avsluta operationen, I slutet av juni hade de indonesiska trupperna som var lojala mot Sukarno helt krossat upproret.
Massakern 1965-1966