Inbördeskriget i Sierra Leone ägde rum mellan 23 mars 1991 och 18 januari 2002, då det officiellt förklarades vara över. Stridigheterna ägde rum mellan å ena sidan regeringsstyrkor understödda av utländska legosoldater, brittiska trupper, ECOMOG-styrkor under nigeriansk ledning och lokala styrkor kallade Kamajors, och på den andra sidan tre gerillarörelser: Revolutionary United Front (RUF) som understöddes av Liberia, Armed Forces Revolutionary Council (AFRC:s) samt West Side Boys.

Inbördeskriget skedde på grund av vanstyre av landet med omfattande korruption och nepotism, bristande statsfinanser, fallerande demokrati, stor ungdomsarbetslöshet och brist på utbildning samt sargade familjestrukturer, ignorans över vad som skedde på landsbygden och en militär och poliskår som var dåligt utbildad, underbetald och som saknade disciplin. Konflikten förlängdes på grund av en diamanthandel som inte fungerade och till stor del var olaglig. Den förvärrade alla de ovannämnda problemen och bekostade stridigheterna.

Under de knappt 11 krigsåren dog cirka 50 000 människor, mängder av människor stympades och torterades och över 2,5 miljoner (mer än hälften av landets befolkning) blev internflyktingar (de tvingades fly från sina hem men befann sig inom landets gränser). Ett flertal FN-resolutioner antogs och en FN-trupp skickades till landet för att bringa ordning och stabilitet. Efter att kriget förklarades över har FN fortsatt arbetet med att återuppbygga landet för att det inte skall kastas tillbaka i oroligheter.

Bakgrund till inbördeskriget Sierra Leones politiska historia Under åren som följde sedan Sir Milton Margai, Sierra Leones första premiärminister, avlidit 1964 skedde en försämring av det politiska läget. Korruptionen och misskötseln ökade och våld mot väljare blev vanligare. Albert Margai, Sir Milton Margais bror, tog över styret av landet efter honom. Albert Margai var populär inom sitt parti men fick problem då han försökte avveckla flerpartisystemet. När det verkade som att han förlorat 1967 års val, och hans styre därmed var hotat, använde han sig av militären för att förhindra att valresultatet följdes.Gberie (2005). s. 26.

När Siaka Stevens blev aktiv i politiken i Sierra Leone 1968 var landet ännu en konstitutionell demokrati. När han, 17 år senare, avslutade sitt styre var Sierra Leone en enpartistat.Gberie (2005). s. 28. Under Stevens styre förstördes och förvanskades alla de statliga institutionerna – parlamentet underminerades, domare mutades och statens kassakista tömdes. Pengarna hade gått till personliga finansiella favoritprojekt som stödde personer i hans närmsta grupp.Abdullah (2004). s. 93. Av rädsla för att bli förråd avrättade och förföljde Stevens många av de som kritiserat honom. Stevens motståndare såg inte med blida ögon på hövdingarnas tillsättandet av Stevens och många av dem slogs på RUF:s sida för att få hämnd. Stevens regering brydde sig även föga om vad som skedde på landsbygden och när RUF påbörjade sitt härjande där möttes det med nonchalans. Denna uppenbara ignorans av landsbygden ökade möjligheten för RUF att rekrytera där. Det som regeringen ansåg vara viktigt var att skydda huvudstaden Freetown.Abdullah (2004). s. 95.

När Stevens drog sig tillbaka 1985 lämnade han över makten till generalmajor Joseph Momoh, som behöll status quo. Under sina sju år vid makten spreds korruptionen och ekonomin kollapsade fullständigt. När staten inte längre kunde betala sina statstjänstemän plundrade dessa statens kontor och egendomar. När staten inte längre kunde betala lärarna deras löner kollapsade utbildningsväsendet. Då endast rika familjer hade råd att anställa privatlärare fick majoriteten av Sierra Leones barn och ungdomar under slutet på 1980-talet ingen utbildning och strövade istället mållöst omkring på gatorna.

År 1991 var Sierra Leone världens fjärde fattigaste land, trots att landet hade rika resurser av diamanter, guld, bauxit, rutil, järnmalm, fisk, kaffe och kakao.Keen (2005). ss. 21-22.

Diamanter och “resursförbannelsen” De östra och södra distrikten i Sierra Leone, främst Kono- och Kenema-distrikten är rika på alluviala diamanter som är lätta att bryta eller sålla fram.Abdullah (2004), s. 106. Staden Tongo som det refereras till i boken ligger i Kenema-distriktet. En stor del av landets ekonomi var baserad på brytningen av diamanter vilket pågått sedan 1930-talet och den övriga ekonomin var underutvecklad.Gberie (2005). s. 23. Diamanterna spelade en mycket stor roll i att konflikten upprätthölls och under långa perioder under konflikten förlorade staten kontrollen över gruvorna vilket ledde det till att nödvändig samhällsservice, institutioner och infrastruktur inte utvecklades och istället gick pengarna till att finansiera kriget. Fenomenet att länder som har ett överflöd av naturresurser ofta har en lägre ekonomisk utveckling är känt som “resursförbannelsen”. Paradoxalt nog ledde den rika tillgången på diamanter, och det faktum att stora delar av ekonomin byggts upp runt dem, till att ekonomin blev svagare än i andra länder. Diamanterna var svåra att kontrollera och nådde ofta privata handlare som berikade sig själva. De var enkla att smuggla och korruptionen var omfattande då både polis och militär mutades av de som bröt diamanterna. Genom att Stevens sparkade många statstjänstemän var dessa oroliga över sin framtid och hade än större orsaker till att berika sig själva. Afrikanerna diskriminerades och libaneser hade bättre möjligheter att få tillstånd att bryta diamanter.

miniatyr|stående|En man vaskar efter diamanter.

På flera sätt inbjöd och bidrog det faktum att Sierra Leone hade diamanter till att det blev ett inbördeskrig. Under den tid som Stevens styrde landet gick de pengar som företaget National Diamond Mining Corporation (känt som DIMINCO) – en gemensam satsning från regeringen och DeBeers – till att berika Stevens och medlemmar av hans regering samt företagseliten som stod honom nära istället för att inkomsterna kom folket till del.

Vid slutet av 1980-talet smugglades och såldes omkring 95 procent av alla diamanter som bröts i Sierra Leone olagligt och pengarna gick direkt till privata investerare.Keen (2005). s. 22. Vid den här tiden var diamanthandeln dominerad av libanesiska affärsmän och senare (efter att Momohs regering ändrat tycke) av israeler med kopplingar till ryska och amerikanska maffiafamiljer med kopplingar till de internationella diamantmarknaderna i Antwerpen. Momoh försökte komma till rätta med smugglingen och få kontroll över pengarna men han misslyckades. Även sedan National Provisional Ruling Council (NPRC) tagit makten 1992, till synes för minska korruptionen och öka de statliga inkomsterna från handeln, sålde regeringsmedlemmar diamanter för personlig vinning och levde extravaganta liv med de inkomsterna. Bland annat sålde Valentine Strassers regering år 1993 diamanter för 435 miljoner amerikanska dollar till Sverige.

RUF använde pengarna från diamantgruvorna till att köpa vapen och ammunition och de gjorde även så att konflikten förlängdes eftersom RUF vägrade ge upp kontrollen över de diamantrika områdena. FN:s säkerhetsråd slog fast att diamanthandeln varit både en orsak och bränsle till konflikten och krävde att åtgärder skulle genomföras för att förhindra att det skulle kunna ske igen. Mänsklig girighet var helt enkelt en orsak till att kriget förlängdes och utvecklades på det sätt som det gjorde.Abdullah (2004). s. 91.

Genom att diamanthandeln fick allt större betydelse togs större och större områden i beslag och allt mer arbetskraft krävdes. Detta drabbade jordbruket hårt och Sierra Leone förlorade med tiden sina möjligheter att producera mat i tillräcklig mängd. Jakten på rikedom bröt upp samhället då unga män lämnade sina familjer bakom sig. Det ledde också till svåra skador på miljön. Västs försök att hjälpa var begränsade då en stor del av det internationella biståndet blev stulet och smugglades ut ur landet.Keen (2005). s. 24. Även andra mineraler såsom guld, bauxit och rutil, avsalugrödor smugglades och såldes olagligt. Samtidigt utnyttjade omvärlden den svaga staten och fiskade ur havet utanför Sierra Leone.Keen (2005). s. 22.

Konflikten berodde dock inte helt på kampen om resurserna och plundringen av dessa utan på den oerhörda frustration som Sierra Leones befolkning kände efter 20 år av korrupt och undermåligt styre, av fattigdom och förtryck. Allt detta bidrog till att många vanliga människor ville se en förändring.Abdullah, s. 99

Händelseförlopp

RUF dyker upp på scenen År 1961 blev Sierra Leone självständigt från Storbritannien. Självständigheten följdes av ett antal kupper innan makten konsoliderades under Siaka Stevens, och under honom blev landet en enpartistat 1978. Stevens styrde landet fram till 1985 då han överlämnade makten till general Joseph Momoh.International Crisis Group (2007). Conflict history: Sierra Leone. Läst 2009-02-12. Då Sierra Leones ekonomi stadigt gått utför beslutade sig Momoh att slå ned på de libanesiska affärsmän som kontrollerade diamanthandeln i Sierra Leone. Detta ledde dock till att kontrollen av handeln istället kom att styras av ryska brottslingar och israeliska diamanthandlare och att ekonomin fortsatte att försämras.GlobalSecurity.org (1999). Sierra Leone: The Forgotten Crisis. Läst 2009-02-12.

miniatyr|Huvudgatan i Freetown (2005). I bakgrunden syns det välkända bomullsträdet.