Johannesbreven är en samlingsbeteckning för Första Johannesbrevet, Andra Johannesbrevet och Tredje Johannesbrevet, tre skrifter som ingår i Nya testamentets brevlitteratur i Bibeln. Till sitt innehåll och sin stil liknar breven Johannesevangeliet. I framför allt Första Johannesbrevet betonas att Jesus och den himmelske Kristus är densamme, och mer än i någon annan av Nya testamentets skrifter läggs tonvikten på Guds kärlek till människorna.
Inget av de tre breven uppger vem som har författat dem, men sedan biskop Irenaeus hänvisade till de två första breven på 180-talet, har dessa båda kopplats samman med Johannes, Sebedaios son, som enligt evangelierna var en av de tolv lärjungar som ingick i Jesus närmaste krets. Tredje Johannesbrevet omnämns från och med mitten av 200-talet,Eusebios, Kyrkohistoria 6:25:10. och genom sin likhet med Andra Johannesbrevet (båda skrevs exempelvis av någon som benämns den gamle) kom även detta brev att fogas till de andra och bilda de tre Johannesbreven. Sedan åtminstone Athanasios påskbrev år 367, kom alla tre att ingå i den samling på sju brev som genom att ha en allmän (katolsk) adressat benämns katolska,, då utöver Johannesbreven också Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet och Judasbrevet. Medan Andra och Tredje Johannesbreven framstår som verkliga brev, saknar Första Johannesbrevet de typiska kännetecknen på att vara ett brev, då det saknar bland annat den för brev typiska inledningen och avslutningen. Det liknar mer ett förmaningstal riktat till johanneiska kristna, eller en predikan.
De flesta forskare antar att de tre breven skrevs ungefär samtidigt och troligen efter Johannesevangeliet under 90-talet, eller cirka år 100. Eftersom breven är så lika varandra i språk och till innehåll, menar majoriteten forskare att de har skrivits av samma person. Breven tillskrivs som regel någon, känd eller okänd, inom den johanneiska traditionen, ofta någon av de senare redaktörerna av Johannesevangeliet. En populär teori är att de skrevs av en viss presbyter, församlingsäldste, vid namn Johannes, som omtalas i kyrkohistorien.
Innehåll och mottagare miniatyr|stående|En pergamenthandskrift från cirka 400- eller 500-talet (Uncial 0232). Handskriften består av endast ett blad och innehåller delar av Andra Johannesbrevet. miniatyr|stående|Papyrushandskriften 9 (P. Oxy. III 402). Handskriften är paleografiskt daterad till 200-talet och är den äldsta bevarade texten av Första Johannesbrevet, då delar av 4:11–12 (recto) och på bilden 4:14–17 (verso). Brevens utformning Första Johannesbrevet skiljer sig från Andra och Tredje Johannesbreven genom sin form, men de förenas alla genom språk, stil, innehåll, teman och föreställningsvärld. Andra och Tredje Johannesbreven är utformade som regelrätta antika grekisk-romerska brev, med hälsningsfraser och avslut, medan Första Johannesbrevet saknar sådana kännetecken och mer påminner om en predikotext eller ett förmaningstal. Trots detta menar de flesta forskare att den personliga och vänliga tonen, det faktum att författaren tar upp en specifik problematik och viljan att överbrygga rumsliga avstånd, knyter samman det med hur ett brev kunde ha utformats, även om det var avsett för en vidare publik. Medan Första Johannesbrevet med sina 2137 ord är det längsta av Nya testamentets katolska brev, är Andra och Tredje Johannesbreven med sina endast 245, respektive 219 ord i det grekiska originalet, Nya testamentets kortaste böcker. Johannesbreven, och då i synnerhet det första, tillhör de texter som de som studerar Nya testamentet på grekiska brukar läsa först.
Brevens mottagare och situation Johannesevangeliet och Johannesbreven skrevs ungefär samtidigt och i ett likartat sammanhang för att behandla samma frågeställningar. Sammanhanget förefaller vara judiskt och fokuserar på bekännelsen av Jesus som Messias. Alla skrifterna ger uttryck för en pågående schism, eller konflikt, där motståndare hotar mottagarnas, och deras samhällens, identitet och grundläggande normer. Det som skiljer Johannesbreven från Johannesevangeliet är inte tid, plats och innehåll, utan troligen författaren. Men även om texten har en judisk karaktär, menar många att de tre breven ändå riktar sig till kristna och att inte mycket i dem talar för en församling som domineras av judar. Andra ser dock likheter mellan Johannesbrevens uttryck för dualism och den sekteristiska judiska grupp som kopplas samman med Qumran och Dödahavslitteraturen (och som ofta anses ha varit esséer), och menar att den johanneiska rörelsen kan ha utgått från en liknande typ av schismatisk judendom.
Tolkningen av situationen i Första Johannesbrevet är att en grupp sägs ha ”utgått från oss” (1 Joh 2:19), det vill säga har brutit sig loss från det samfund som brevskrivaren tillhör, delvis till följd av en stor skillnad i synen på kristologin. Utbrytarna beskrivs som ”många antikrister [som] trätt fram” (1 Joh 2:18), och de förefaller ha anammat en doketisk uppfattning, genom att förneka ”att Jesus är Kristus” (1 Joh 2:22). Utifrån brevskrivarens uppmaning att inte lyssna till ”falska profeter” (1 Joh 4:1) och ”Antikrists ande”, som förnekar att Jesus är från Gud (1 Joh 4:3), utan erkänna ”att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt” (1 Joh 4:2), kan slutsatsen dras att dessa utbrytare just menade att Jesus inte kommit i mänsklig gestalt utan i form av en fantom.
Brevens innehåll Första Johannesbrevet Första Johannesbrevet inleds med en prolog (1 Joh 1:1–4) och därefter en avdelning som fokuserar på att Gud är ljus och att vi måste vandra i ljuset (1 Joh 1:5–3:10). Nästa avdelning inriktar sig på kärlekens budskap – att vi måste vandra som barnen till kärlekens Gud som har älskat oss i Kristus, och visa kärlek mot varandra – samt ger vägledning för hur man kan igenkänna falska profeter (1 Joh 3:11–5:12). Brevet avslutas med en försäkran om att de som tror på Guds sons namn skall veta att de har evigt liv (1 Joh 5:13–21). Första Johannesbrevet tar mer än någon annan skrift upp Guds kärlek till alla människor, samtidigt som kärleken till ens nästa främst riktas till kretsen av Johanneskristna.
Medan Första Johannesbrevet alltid har haft en stor plats i den kristna kyrkan, har de två andra Johannesbreven sällan använts. De korta Andra och Tredje Johannesbreven påminner om varandra genom sin brevform, och avviker från övriga katolska brev genom att vara riktade till en bestämd person eller församling.
Andra Johannesbrevet Andra Johannesbrevet inleds med en hälsning från ”den gamle” eller ”den äldre” till den utvalda frun och hennes barn. ”Nåd, barmhärtighet och frid” följs av det johanneiska tillägget om ”sanning och kärlek” (2 Joh 1–3). Därefter följer kärleksbudskapet om att älska varandra, hålla Guds bud, och att leva i kärleken, samt att förbli i Kristi lära (2 Joh 4–11). Brevet avslutas med att ”den gamle” uttrycker en förhoppning om ett framtida personligt möte och därefter följer en sluthälsning (2 Joh 12–13).
Tredje Johannesbrevet Tredje Johannesbrevet liknar mycket Andra Johannesbrevet i sitt författarskap och format, i sin stil och längd, men är olik när det gäller innehåll. Brevet inleds med en hälsning från ”den gamle” till hans käre Gaius och han gläds över att denne lever i sanningen (3 Joh 1–4). En viss Diotrefes har vägrat ta emot utsända missionärer, inklusive dem som skickats ut av ”den gamle”. Hans ovilja till gästfrihet har föranlett ”den gamle” att skriva till Gaius för att be denne att ta ett större ansvar för dessa missionärer (3 Joh 5–12). Brevet avslutas med en förhoppning om att de ska få möjlighet att mötas och talas vid personligen.
Mottagande och äkthet stående|miniatyr|Bart D. Ehrman menar att Första Johannesbrevet är en förfalskning eftersom författaren utger sig för att vara något han inte var – någon som tillhört Jesu innersta krets. Kanon Vad gäller kanonprocessen, förekommer Första Johannesbrevet, och kanske även Andra Johannesbrevet, i de äldsta listorna. Muratoriekanon (cirka 170–300-talet) nämner två Johannesbrev, Första och troligen Andra. Kyrkofäder som Origenes (cirka 250) och Eusebios (början av 300-talet) gav status åt Första Johannesbrevet, medan Andra Johannesbrevet, och i ännu högre utsträckning Tredje Johannesbrevet, var ifrågasatta fram till 300-talet. På 300-talet kom dock alla tre brev generellt, av den västliga kyrkan, att betraktas som kanoniska och kopplades samman med evangelisten Johannes, medan kyrkan i öst tog längre tid på sig.
Katolska brev Sju korta brev i Nya testamentet har traditionellt benämnts ”katolska brev”. Det är Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet, Första Johannesbrevet, Andra Johannesbrevet, Tredje Johannesbrevet och Judasbrevet. De kallas för ”katolska” (grekiska: καθολική, katholikē) eftersom de riktar sig till en ”allmän” adressat. Emedan de flesta av dem inte skrevs med någon bestämd kyrka eller person i åtanke, utgör Andra Johannesbrevet och Tredje Johannesbrevet de uppenbara undantagen. De är ställda till ”den utvalda frun” respektive Gaius, men eftersom de ansågs höra samman med Första Johannesbrevet kom de ändå att ingå i samlingen av katolska brev. En annan bidragande orsak kan ha varit att antalet katolska brev, med dem inräknade, kom att uppgå till det symboliska talet sju.
I början av 300-talet skriver kyrkofader Eusebios av Caesarea att Johannesbreven tillhör de sju katolska breven. Medan fyra av dessa har namngivna avsändare, är Johannesbreven anonyma. Origenes (cirka 250) benämner Första Johannesbrevet katolskt. Även om det bland Johannesbreven främst var det första som räknades till de katolska breven, finns tillräckligt med belägg för att också de två andra accepterades och kom att räknas till de katolska på 300-talet.
Förfalskningar
miniatyr|150px|Utdrag ur Codex Sinaiticus med Första Johannesbrevet 5:7–8 markerat i rött utan tilläggen till stöd för treenighetsläran. Av de sju katolska breven var Första Johannesbrevet tillsammans med Första Petrusbrevet de brev som främst var i bruk under 100- och 200-talen. Dessa båda kom också generellt att accepteras av den tidiga kyrkan. De är också de två katolska brev som har flest äkthetsförespråkare i dag. Normalt betraktas alltså Första Johannesbrevet inte som en förfalskning, inte ens av dem som betvivlar den kristna traditionens uppgifter om vem författaren var, eftersom författaren själv aldrig utger sig för att vara en specifik berömd person. Men exempelvis Bart Ehrman menar att boken ändå bör betraktas som en sådan, eftersom författaren enligt honom felaktigt utger sig för att vara ett vittne (1 Joh 1:1–4), och ha tillhört Jesu innersta krets. Syftet synes ha varit att ge auktoritet åt författarens avsikt med brevet och därmed sätta motståndarnas doketiska undervisning på plats.
Treenighetsförklaringen i Första Johannesbrevet 5:7–8, Comma Johanneum, som letat sig in i flera moderna bibelöversättningar är en interpolation. Efter ”det är tre som vittnar” finns tillägget ”i himmelen: Fadern, Ordet och den Helige Ande, och dessa tre äro ett. Och tre äro de som vittna på jorden”. Detta saknas i de äldsta handskrifterna och dyker upp för första gången i sena utgåvor av Vulgata och i några få mycket sena grekiska texter.
Författare och bakgrund Kandidater till författare Frågan om vem eller vilka som skrev breven är en av de mest omdebatterade frågorna inom den johanneiska forskningen. Åtminstone sedan biskop Irenaeus dagar på 180-talet och framåt, har det funnits en föreställning om att Jesu lärjunge Johannes, Sebedaios son har skrivit både Johannesevangeliet och Första och Andra Johannesbreven. Senast från mitten av 200-talet har detta också antagits gälla Tredje Johannesbrevet. Denna uppfattning har dock med början under 1800-talet kommit att ifrågasättas, med förslag om en ensam författare som har skrivit alla tre breven (en författare som kan, men inte behöver ha varit Johannes, Sebedaios son), till flera okända författare till breven (och till Johannesevangeliet).