George Brinton McClellan, född 3 december 1826 i Philadelphia, död 29 oktober 1885 i Orange, var en amerikansk militär och politiker. McClellan var generalmajor i unionsarmén (Nordstaterna) under amerikanska inbördeskriget, Demokraternas presidentkandidat i presidentvalet 1864 mot Abraham Lincoln och guvernör i New Jersey 1878–1881.
Under det amerikanska inbördeskriget organiserade McClellan Potomac-armén och tjänstgjorde från november 1861 till mars 1862 som högste militäre befälhavare för unionsarmén. McClellan var en skicklig organisatör och spelade en viktig roll under krigets inledning genom att sätta upp en vältränad och välorganiserad armé för unionen, den så kallade Potomacarmén. På slagfältet var han dock passiv och avvaktande. Han övervärderade ofta motståndarnas styrkor och tvekade att använda sina reserver i lägen som kunde givit avgörande segrar. Som överbefälhavare var han ofta hånfull, arrogant och ohörsam mot presidenten.
General McClellan förlorade med tiden president Abraham Lincolns förtroende. Sedan han fråntagits sitt befäl blev han Demokraternas kandidat i presidentvalet 1864 och förlorade mot Lincoln. Hans parti hade ett antikrigsprogram med löfte om att avsluta kriget och förhandla med Konfederationen.
De flesta specialister på perioden ser i dag McClellan som en dålig general på slagfältet. Det finns dock även en minoritetsuppfattning att han egentligen var en duglig befälhavare, men att hans rykte solkades ned av anhängare till Lincoln, vilka behövde en syndabock för unionens misslyckanden.
Inledning Under amerikanska inbördeskriget organiserade McClellan Potomac-armén och tjänstgjorde en kort tid (november 1861 till mars 1862) som högste militäre befälhavare för unionsarmén. I krigets inledning spelade han en viktig roll för att sätta upp en vältränad och organiserad arme för unionen. McClellan var noggrann när han planerade och förberedde sig, men dessa personlighetsdrag kan ha begränsat hans förmåga att utmana aggressiva motståndare på ett högrörligt slagfält. Han övervärderade oftast motståndarnas styrkor och tvekade att använda större arméenheter, han lämnade ofta stora delar av sin armé sysslolös vid avgörande tillfällen.
McClellans insats i unionens militära offensiv mot Virginia Peninsula 1862, kallad Peninsula campaign, slutade i fiasko. I inledningen mötte han den lika försiktiga Joseph E. Johnston, som sårades och ersattes av general Robert E. Lee. Trots att denne hade en mindre armé tvingades McClellan till reträtt och hans mål att inta konfederationens huvudstad Richmond misslyckades. Hans insatser vid det blodiga slaget vid Antietam stoppade Lees invasion i Maryland, men tillät Lees numerärt underlägsna styrkor att undkomma. Resultatet blev att McClellans ledarskapsförmåga i strid blev ifrågasatt av president Abraham Lincoln, som efter en tid fråntog McClellan befälet. Först från uppdraget som högste befälhavare, sedan från Potomac-armén. Lincolns citat blev välkänt: ”Om general McClellan inte vill använda armén, skulle jag vilja låna den ett tag.””If General McClellan does not want to use the army, I would like to borrow it for a time.” Trots detta var McClellan den mest populäre befälhavaren bland manskapet, som kände att han hade deras välgång som sin högsta prioritet.
General McClellan misslyckades också med att behålla Lincolns förtroende, och han var hånfull och ohörsam mot presidenten som överbefälhavare. Sedan han fråntagits sitt befäl, blev han Demokraternas kandidat i presidentvalet 1864 och förlorade mot Lincoln. Hans parti hade ett antikrigsprogram, med löfte om att avsluta kriget och förhandla med Konfederationen.
Han var guvernör i New Jersey från 1878 till 1881. Han blev senare författare och försvarade det han gjorde under inbördeskriget.
Trots att den stora majoriteten av nutida auktoriteter ser McClellan som en dålig general på slagfältet, finns det en liten skara historiker som menar att han egentligen var en mycket duglig befälhavare, men att hans rykte solkades ned av anhängare till Lincoln, som behövde en syndabock för unionens inledande misslyckanden. Det är därför inte lätt att värdera hans eftermäle. Efter kriget ombads Ulysses S. Grant att värdera McClellan som general. Han svarade: "McClellan är, för mig, ett av krigets mysterier." "McClellan is to me one of the mysteries of the war." Rafuse, s. 384
Tidigt liv och karriär Familj och utbildning McClellan föddes i Philadelphia. Han var son till en framstående oftalmolog, läkaren George McClellan, som grundade Jefferson Medical College. Hans mor var Elizabeth Steinmetz Brinton McClellan tillhörde en framstående familj i Pennsylvania.Rowland, Leaders, s. 259. Paret fick fem barn, Frederica, John, George, Arthur och Mary. Deras farfar var generalen från amerikanska revolutionen Samuel McClellan från Woodstock, Connecticut. George B. McClellan började vid University of Pennsylvania 1840 vid 13 års ålder. Från början hade han tänkt sig att läsa juridik, men ändrade sig efter två år och ville bli militär. Med hjälp av ett brev från sin far till president John Tyler kom han in på militärakademin 1842, med ett undantag från den normala åldersgränsen på 16 år.Sears, Young Napoleon, s. 3; Rafuse, ss. 10, 27-28.
På United States Military Academy i West Point var han en energisk och ambitiös kadett, som var mycket intresserad av den undervisning som Dennis Hart Mahan gav och av Antoine-Henri Jominis strategiska principer. Hans närmaste vänner var aristokratiska sydstatare som James Stuart, Dabney Maury, Cadmus M. Wilcox och A.P. Hill. Dessa vänskapsband gav McClellan det som han såg som en insikt i sydstaternas sinnelag, en förståelse för de politiska och militära betydelserna av de skillnader inom USA som ledde till inbördeskriget.Rowland, Leaders, s. 260; Rafuse, s. 36. Han tog examen 1846, näst bäst i sin årskull av 59 kadetter, och förlorade förstaplatsen (till Charles Seaforth Stewart) bara för att han var dålig på att rita.Rowland, Leaders, s. 260. Han fick tjänst i amerikanska arméns ingenjörtrupper.Eicher, p. 371.
Mexikanska kriget McClellans första tjänst var vid ett ingenjörskompani vid West Point, men han fick snabbt order om att segla till Mexikanska kriget. Han anlände nära Rio Grandes mynning i oktober 1846, väl förberedd för strid med en dubbelpipig hagelbössa, två pistoler, en sabel, ett litet svärd och en Bowiekniv. Han klagade på att han hade kommit fram för sent för att delta i den amerikanska segern vid Monterrey i september. Under en tillfällig vapenvila där general Zachary Taylors styrkor väntade på att få delta i strid, fick McClellan dysenteri och malaria. Han blev därför kvar i sjukhus i närmare en månad. Malarian skulle komma tillbaka senare, han kallade den sin "mexikanska sjukdom"Sears, Young Napoleon, ss. 14–15. Han tjänstgjorde modigt som ingenjörsofficer under kriget, under fientlig eld vid flera tillfällen, och befordrades till premiärlöjtnant för slagen vid Contreras och Churubusco och till kapten för slaget vid Chapultepec, Han utförde rekognosering för generallöjtnant Winfield Scott, en nära vän till McClellans far.Rafuse, s. 43.
McClellans erfarenheter under kriget gjorde att han utvecklade en del inställningar som påverkade hans senare militära och politiska karriärer. Han lärde sig att föredra att angripa flankerna framför frontalangrepp (vilket Scott använde vid slaget vid Cerro Gordo) och värdet av belägringar (Veracruz). Han bevittnade hur Scott framgångsrikt balanserade politiska och militära ting, och hans goda relationer med civilbefolkningen där han invaderade, med strikt disciplin hos sina soldater för att minimera skadorna på civil egendom. Han utvecklade också avsmak för frivilliga soldater och officerare, särskilt för politiker som inte brydde sig det minsta om disciplin eller träning.Rafuse, ss. 47-49; Rowland, Leaders, ss. 260-61; Sears, Young Napoleon, ss. 16-17.
Fredstida tjänstgöring McClellan återvände till West Point för att ta befäl över sitt ingenjörkompani, vilket var anslutet till militärhögskolan i syfte att träna kadetter i ingenjörsarbeten. Han tyckte inte om den tråkiga, fredstida tjänsten i garnison, trots att han fann stort nöje i det sociala livet. I juni 1851 fick han förflyttning till Fort Delaware, ett tegelbygge under konstruktion på en ö i Delawarefloden, 64 km nedströms Philadelphia. I mars 1852 fick han order att inställa sig hos kapten Randolph B. Marcy vid Fort Smith, Arkansas, för att vara andrebefäl vid en expedition för att upptäcka källorna till Red River. I juni nådde expeditionen källan till den norra förgreningen och Marcy gav en liten biflod namnet McClellan's Creek. Vid deras återkomst till civilisationen den 28 juli, blev de förbluffade över att upptäcka att de hade blivit uppgivna såsom döda. En sensationell historia hade nått pressen om att expeditionen hade hamnat i bakhåll av 2 000 Comancher och dödad till siste man.Sears, Young Napoleon, ss. 32–34.
På hösten 1852 publicerade McClellan en manual om bajonettaktik, som han hade översatt från sitt franska original. Han fick också i uppdrag att undersöka floder och hamnar i Texas. År 1853 deltog han i undersökningar inför byggandet av Pacific Railroad, på befallning av USA:s krigsminister Jefferson Davis, för att välja en sträckning för den första transkontinentala järnvägen. McClellan undersökte en nordlig sträckning längs 47:e och 49:e breddgraderna från St. Paul, Minnesota, till Puget Sound. Under uppdragets gång visade han en tendens att vara ohörsam mot höga politiker. Isaac Stevens, guvernör i Washingtonterritoriet, blev missnöjd med McClellans resultat när han undersökte bergspass i Kaskadbergen. (McClellan valde Yakima Pass utan en noggrann rekognoscering och vägrade följa guvernörens order att ta en grupp genom passet i vinterväder, då han litade på felaktiga uppgifter om snödjupet i området. Han missade också tre mycket bättre bergspass i den omedelbara närheten, vilka skulle komma att bli de som användes för järnvägar och landsvägar.) Guvernören beordrade McClellan att lämna över expeditionens loggböcker, men McClellan vägrade styvnackat, förmodligen för att han skämdes över personliga kommentarer som han hade gjort genom hela loggböckerna.Sears, Young Napoleon, ss. 40–41.
När McClellan återvände österut, började han uppvakta Ellen Mary Marcy (1836–1915), dottern till hans tidigare befälhavare. Ellen, eller Nelly, tackade nej till McClellans första frieri, ett av nio som hon fick från olika män, inklusive McClellans vän från West Point, A.P. Hill. Ellen tackade ja till Hills frieri 1856, men hennes familj godkände honom inte och han drog tillbaka frieriet.Sears, Young Napoleon, p. 61.
I juni 1854 skickades McClellan på ett hemligt rekognosceringsuppdrag till Santo Domingo på order från Jefferson Davis. McClellan bedömde den lokala försvarskapaciteten åt krigsministern. (Denna information användes inte förrän 1870, när president Ulysses S. Grant gjorde ett misslyckat försök att annektera Dominikanska republiken.) Davis började behandla McClellan nästan som en skyddsling, och hans nästa uppdrag var att bedöma den logistiska kapaciteten hos olika järnvägar i USA, än en gång med syftet att planera för en transkontinental järnväg.Sears, Young Napoleon, ss. 43–44. I mars 1855 befordrades McClellan till kapten och fick tjänst vid 1:a amerikanska kavalleriregementet.