Dalregementet (I 13) är ett infanteriförband inom svenska armén som verkat i olika former åren 1625–2000 och återigen från 2021. Förbandsledningen är förlagd i Falu garnison i Falun.Braunstein (2003), s. 61–64Kjellander (2003), s. 254Holmberg (1993), s. 12Holmberg (1993), s. 76
Historia
Dalregementet härstammar från de dalafänikor som uppsattes 1542. År 1612 åtog sig provinsen Dalarna att årligen hålla 900 man till kungens tjänst mot att slippa utskrivning. Dessa sammanslogs 1617 med andra förband till Upplands storregemente i Uppland, Västmanland och Dalarna. När kungen på grund av truppens dåliga tillstånd ville göra ny utskrivning åtog sig dalkarlarna 1621 att ständigt hålla 1.400 man utom befäl. Åren 1623–1628 delades landsregementet upp i tre landskapsregementen, varvid Dalregementet bildades 1625. Senare överflyttades 200 nummer till Västmanlands regemente där de huvudsakligen ingick i Bergs kompani. Gagnefs kompani sattes upp 1696. Kompaniets symbol var ett Y symboliserande Väster- och Österdalälven som flyter samman och bildar Dalälven i Djurås i Gagnefs socken.
I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Dalregementet som det sjunde i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.Björkenstam (1994), s. 10-11
Dalregementet deltog åren 1707, 1708 och 1709 i alla Karl XII:s marscher och tåg med svenska huvudhären. Vid slaget vid Poltava den 28 juni 1709 ingick regementet i den andra infanterikolonnen från höger, vilken stod under generalmajor Roos befäl, samt var bland de trupper som blev avskurna från den övriga delen av hären. Generalmajor Roos trupper mötte en övermäktig fiende och en stor del av manskapet vid Dalregementet stupade, däribland överste Gustaf Henrik von Siegroth, överstelöjtnant Drake samt major Svinhufvud. De överlevande retirerade till löpgravarna där de kapitulerade och gick i krigsfångenskap.
Dalregementet återuppsattes 1710 i Sverige och erhöll Magnus Julius De la Gardie som chef. Regementet tjänstgjorde vid norska gränsen till hösten 1712, då det överfördes till Pommern. Den 20 december 1712 deltog regementet i slaget vid Gadebusch. Regementet stod på infanteriets vänstra flygel och hade emot sig det danska gardet, vilket envist försvarade sig. Dalregementet led stora förluster och vid flera kompanier hade alla officerare stupat eller sårats. Dock tillfördes officerare från andra regementen för att fortsätta leda regementet i slaget. Efter Gadebusch marscherade den svenska hären, vilken bland annat bestod av Dalregementet, västerut. Då både förplägnad och ammunition sinade tvingades Magnus Stenbock med sin kvarvarande armé att kapitulera den 6 maj 1713 vid Tönnigen i norra Tyskland, något som kom att kallas för Stenbocks kapitulation vid Tönnigen. Kapitulationen resulterade i att flera svenska regementen upplöstes och hamnade i dansk krigsfångenskap, där bland annat hela Dalregementet.
De följande åren återuppsattes Dalregementet i Sverige för andra gången. År 1715 samlades regementet i Roslagen med övriga delar ur armén. Vintern och våren 1716 kom Dalregementet att delta i Karl XII:s första norska fälttåget under generalmajor De la Gardies befäl. Efter det svenska återtåget från Norge förlades Dalregementet resterande del av året till Bohuslän. Dalregementet kom även 1718 att delta i Karl XII:s andra norska fälttåg där det deltog i belägringen av Fredrikshald. Fälttåget mot Norge sommaren 1814 blev det sista krig som regementet deltog i.
Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 13 Dalregementet.von Konow (1987), s. 19 Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hus- trupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.
Före vakanssättningens början, 1902, hade regementet 904 indelta nummer samt 80 besatta med volontärer och spel. Manskapet har aldrig haft soldattorp, utan endast husrum eller kontant ersättning för sådant. I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För Dalregementet innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 13. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18 Regementet klarade sig från avvecklingen genom försvarsbeslutet 1925, men regementet kom, i likhet med övriga infanteriregementet, att reduceras med en bataljon och kom att från den 1 januari 1928 bestå av två infanteribataljoner.
I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Dalregementet med Falu försvarsområde (Fo 53), som med sammanslagningen bytte namn till Kopparbergs försvarsområde. Från den 1 juli 1973 bildades försvarsområdesregementet I 13/Fo 53. Inom Kopparbergs försvarsområde var Dalregementet ensamt förband. Inom ett försvarsområde tillfördes A-förbanden det samlade mobiliserings- och materialansvaret och vid de fall där det fanns andra förband inom försvarsområdet, bildade de B-förband och svarade endast som ett utbildningsförband.
Inför försvarsbeslutet 1982 utreddes en avveckling av ett brigadproducerande regemente. Inför försvarsbeslutet hade fredsförbanden i övre Norrland och på Gotland undantagits från överväganden om avveckling. Även infanteriförbanden i Nedre Norrlands militärområde och Bergslagens militärområde, utom Livregementets grenadjärer, undantogs. Detta med hänvisning till behovet av vinterutbildning. De infanteriregementen som kom att utredas för avveckling var Livregementets grenadjärer (I 3), Norra Smålands regemente (I 12) i Eksjö och Dalregementet (I 13) i Falun. Dalregementet föll snabbt bort i valet av regemente, då Dalabrigaden (IB 13) vid regementet skulle omorganiseras till en Norrlandsbrigad, i syfte att öka antal förband utbildade och utrustade för strid i övre Norrland. Kvar blev Norra Smålands regemente och Livregementets grenadjärer, vilka ställdes mot varandra. I valet mellan dessa två regementet förordade överbefälhavaren att Livregementets grenadjärer skulle avvecklas. Anledningen var flera skäl, då bland annat att en avveckling av Livregementets grenadjärer skulle ge de största besparingarna. Gällande Norra Smålands regemente så såg överbefälhavaren att vissa besparingar skulle kunna göras genom en garnisonssamordning, mellan Norra Smålands regemente och Göta ingenjörregemente (Ing 2). Valet med att avveckla Livregementets grenadjärer motiverades enbart av ekonomiska skäl. Operativt skulle en avveckling enligt överbefälhavaren medföra negativa konsekvenser. I den proposition som lades fram till riksdagen och som antogs den 24 februari 1982, beslutades att grundutbildningen vid Livregementets grenadjärer tillsammans med militärområdesverkstaden i Örebro skulle avvecklas senast 1985. Av etablissemanget skulle huvuddelen av marken och anläggningarna avvecklas. Av operativa skäl skulle dock Försvarsområdesbefälhavaren och försvarsområdesstaben bibehållas i Örebro. Ett beslut som senare ändrades till att behålla regementet genom regeringens proposition 1981/82:113.
Genom försvarsutredning 88 stod det klart att skulle fyra brigadproducerande regementen avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet, kvarstod och ej heller rätats ut i samband med försvarsbeslutet 1987. Därav begärde regeringen Carlsson I en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredning ledde till att riksdagen i december 1989 beslutade om att armén från den 1 juli 1992 skulle bestå av 18 brigader (en minskning med 11 brigader). I valet av vilka brigadproducerande regementen som skulle avvecklas ställdes hela tio regementen mot varandra, dock så undantogs de regementen som producerade Norrlandsbrigader från utredningen, vilket bland annat inkluderade Dalregementet. Dock så utgick regementets infanteribrigad, Kopparbergsbrigaden (IB 43).
Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen att krigsorganisationen skulle spegla fredsorganisationen. Därmed föreslogs att brigaden vid regementet skulle avskiljas från regementet, och bilda ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M). Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1994 och regementet kom bland annat att omfatta en försvarsområdesstab, depåverksamhet, skjutfältsdetalj och hemvärns- och frivilligsdetalj.
Inför försvarsbeslutet 1996 föreslogs en ny försvarsområdesindelningen, vilket innebar att tre försvarsområdesstaber inom Mellersta militärområdet (Milo M) skulle avvecklas senast den 31 december 1997. Försvarsmaktens förslag var att försvarsområdesstaben i Falun skulle avvecklas tillsammans med Dalabrigaden. Regeringen ansåg dock att försvarsområdesstaben och brigaden i Falun skulle kvarstå till förmån för en avveckling av Linköpings garnison. En ambition med försvarsbeslutet var att förband som utgjorde solitärer skulle avvecklas. Regeringen ansåg dock att verksamheten i Falun skulle vara kvar för öka andelen vinterutbildade förband, även om regeringen samtidigt föreslog att Lapplandsbrigaden (NB 20) i Umeå skulle upplösas och avvecklas.Edenstrand (2000), s. 424-425 De tre försvarsområdesstaber som regeringen föreslogs för avveckling inom Mellersta militärområdet återfanns i Gävle, Linköping och Västerås. Gällande staben i Gävle föreslogs den tillsammans med staben i Falun att bilda ett gemensamt försvarsområde. Hälsinge regemente (I 14/Fo 21) avvecklades officiellt den 31 december 1997, vilket i praktiken innebar att Fo 21, Depå och HV/Friv avvecklades. Från den 1 januari 1998 kom Gävleborgs försvarsområde (Fo 21) att integreras i Kopparbergs försvarsområde (Fo 53), som antog namnet Dalarnas och Gävleborgs försvarsområde (Fo 53). Som stöd till hemvärn och frivilligverksamheten inom före detta Gävleborgs försvarsområde bildades försvarsområdesgruppen Gävleborgsgruppen.