Andra världskriget var en väpnad konflikt som pågick från hösten 1939 till hösten 1945 och som involverade de flesta av världens nationer, inklusive alla stormakter.

Dessa bildade två motsatta militärallianser: de allierade, som främst utgjordes av Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och USA vilka stod mot axelmakterna som i första hand bestod av Nazityskland, Italien och Japan.

Det var det mest utbredda kriget i historien med mer än 100 miljoner människor som tjänstgjorde i militära enheter. I ett tillstånd av "totalt krig" ställde de stora deltagarna hela sin ekonomiska, industriella och vetenskapliga kapacitet till förfogande för krigsansträngningen och raderade därmed ut skillnaden mellan civila och militära resurser. Genom att involvera massdöd av civila, däribland förintelsen i koncentrationsläger, strategiska bombningar och de första användningarna av kärnvapen i krig ledde kriget till att mellan 50 och 85 miljoner människor dödades. Detta gör andra världskriget till den i särklass blodigaste konflikten under hela mänsklighetens historia.

Även om Japan redan hade varit i krig med Republiken Kina sedan 1937, sägs i allmänhet andra världskriget ha startat den 1 september 1939 med den tyska invasionen av Polen. Tyskland föresatte sig att inrätta ett stort imperium i Europa och ta revansch för förlusten i det första världskriget, något som Hitler gjorde till en propagandasak. Från slutet av 1939 till början av 1941 erövrade eller kontrollerade Tyskland genom en rad fälttåg och fördrag mycket av den europeiska kontinenten. Baserat på Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen (från augusti 1939) invaderade, ockuperade eller annekterade Sovjetunionen helt eller delvis sex europeiska grannars territorier, däribland Polen. Storbritannien och andra samväldesländer bidrog med de enda större allierade styrkor som fortsatte kampen mot axelmakterna, med strider i Nordafrika och det långvariga slaget om Atlanten. I juni 1941 inledde de europeiska axelmakterna en invasion av Sovjetunionen vilket öppnade den största landskrigsskådeplatsen i historien och kom att sysselsätta huvuddelen av deras militära styrkor under resten av kriget. I september 1940 anslöt sig Japan till axelmakterna, däremot var Japan inte i krig med andra allierade nationer än Kina fram tills december 1941, då Japan attackerade amerikanska och europeiska territorier i stillahavsområdet av vilket mycket av den västra delen erövrades.

Axelmakternas frammarsch stoppades 1942 sedan Japan förlorat en rad sjöslag och de europeiska axelmakternas trupper besegrats i Nordafrika och vid Stalingrad. År 1943 förlorade axelmakterna initiativet till följd av flera tyska nederlag i Östeuropa, de allierades invasion av Sicilien och Italien och amerikanska segrar i Stilla havet, och inledde reträtter på alla fronter. År 1944 invaderade de västallierade Frankrike samtidigt som Sovjetunionen återtog alla sina territoriella förluster, invaderade Tyskland och ockuperade Östeuropa. Kriget i Europa tog sitt slut genom att sovjetiska och polska trupper erövrade Berlin och västallierade trupper erövrat större delarna av västra och södra Tyskland vilket ledde fram till den efterföljande, ovillkorliga tyska kapitulationen den 8 maj 1945. Under 1944 och 1945 besegrade USA den japanska flottan, erövrade öarna i västra Stilla havet och fällde atombomber över landet samtidigt som man förberedde en invasion och även Sovjetunionen förklarade krig mot Japan och invaderade Manchuriet. Kriget i Asien avslutades den 15 augusti 1945 då Kejsardömet Japan kapitulerade.

De allierades totala seger över axelmakterna år 1945 avslutade konflikten. Andra världskriget förändrade den politiska inriktningen och sociala strukturen i världen. Förenta nationerna (FN) bildades för att främja internationellt samarbete och förhindra framtida konflikter. Stormakterna som gick segrande ur kriget, USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike, blev de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd. Rättegångar hölls i Nürnberg efter kriget där man dömde nazister som gjort sig skyldiga till brott mot Genèvekonventionen, folkmord som Förintelsen och andra grova brott, och nazismen förbjöds i Tyskland. Judarna som blivit förföljda i de flesta av Europas länder fick till slut sitt eget land, Israel.

Sovjetunionen och USA framstod efter kriget som rivaliserande supermakter, vilket banade väg för det Kalla kriget under de kommande 46 åren. Sovjet försökte blockera Västberlin men för att inte upprepa misstaget från Versaillesfördraget, inrättade västmakterna Marshallplanen som ett stöd för återuppbyggnaden av Tyskland och andra krigsdrabbade länder. Samtidigt började de europeiska stormakternas inflytande att minska genom att Asien och Afrika avkoloniserades. De flesta länder vars industrier skadats gick mot ekonomisk återhämtning. Initiativ till politisk integration, särskilt i Europa, togs som ett försök att stabilisera relationerna efter kriget.

Krigets benämningar och etymologi Under konfliktens tidiga skede hade kriget ännu inte hunnit bli ett fullkomligt "världskrig" med strider världen runt. Begreppet "världskrig" var fortfarande starkt associerat med första världskriget, vilket även in på sent 1930-tal kallades "världskriget" i svensk facklitteratur. Av detta kom konflikten initialt att benämnas "stormaktskriget" i Sverige. Efter attacken mot Pearl Harbor 7 december 1941, som början av stillahavskriget, var detta dock inte längre fallet, varvid "världskriget", det vill säga första världskriget, började kallas "förra världskriget".

Förkortningen VK2 (samt stavningarna: "VK 2", "VK II", "VKII", etc) förekommer i viss utsträckning om andra världskriget ("VK2" = "världskrig 2"), möjligtvis en svensk översättning av ("World War II") ursprungligen. I samma utsträckning förekommer VK1 för första världskriget.

Bakgrund Internationella relationer efter första världskriget

Andra världskrigets orsaker går i många fall att härleda till de konsekvenser som första världskriget fick för Europa. Något som inte minst påverkade de internationella relationerna var att "de fyra stora" segrarmakterna (Storbritannien, USA, Frankrike och Italien) påtvingade centralmakterna ett flertal avtal med mer eller mindre hårda villkor. Några av dessa avtal var freden i Saint Germain (1920) med Österrike och freden i Sèvres med Osmanska riket (1920). Särskilt hård blev dock Versaillesfreden med Tyskland som undertecknades 1919, i vilken Tyskland pekades ut som ansvarig för kriget och skadeståndsskyldig för de materiella skador som kriget fört med sig. Freden har pekats ut som en av de bidragande faktorerna bakom utvecklingen som ledde till andra världskriget.

Historiker har argumenterat för att det grundläggande problemet som segrarstaterna från ententen brottades med i fredsförhandlingarna var hur man skulle förhålla sig till nationalitetsprincipen. Att strukturera om stater från att bygga på trohet till en dynasti, till att baseras på ett folks nationella identitet var dock inte helt enkelt i praktiken. Några exempel på hur skiftet till nationalitetsprincipen kunde se ut var: system för att skydda nationella minoriteter, folkomröstningar där människor kunde rösta på vilken nationalitet de ansåg sig ha. Man förde även över osmanska territorier och tyska kolonier till "mandat", en typ av stat som förvaltades av exempelvis Storbritannien eller Frankrike på uppdrag av en internationell organisation.

Tyskland efter kriget miniatyr|Freden i Versailles (1919) ställde hårda krav på Tyskland, bland annat höga krigsskadestånd som landet hade svårt att betala. Fördraget väckte stor ilska bland tyskarna och det tyska nazistpartiets löften om att riva upp avtalet bidrog till deras popularitet.

Versaillesfördraget

Versaillesfördraget, som slutligen undertecknades 28 juni 1919, innehöll en lång rad krav på Tyskland och gav upphov till stor bitterhet bland tyskarna. Fördraget innebar en rad territoriella förändringar för Tyskland i såväl väst som i öst och i norr. Samtliga Tysklands kolonier skulle även tas över av segrarna från ententen. Totalt beräknas Tysklands yta och befolkning ha minskats med ungefär 10% efter freden i Versailles.

I fördraget lade man även till en krigsskuldsparagraf där Tyskland ansågs ha varit den anfallande parten i konflikten och därmed skulle ansvara för krigsskadestånd till länderna i ententen. Den exakta summan var omöjlig att räkna ut, men 1921 bestämdes en summa på 33 miljarder dollar eller 132 miljarder tyska guldmark, av vilka 2 miljarder guldmark skulle betalas årligen. Versaillesfreden innehöll även en rad militära begränsningar av Tyskland, där särskilt Frankrike ville se till att Tyskland inte på nytt skulle kunna utgöra ett militärt hot mot resten av Europa. Den tyska armén begränsades till 100 000 soldater och tillverkningen av ubåtar, stridsflygplan, samt bepansrade stridsvagnar förbjöds. Hela det tyska området väster om Rhen och 50 km öster om floden demilitariserades.

Tyska reaktioner på fördraget Många av fredsfördragets punkter ledde till stor upprördhet bland tyskarna som såg freden som en "dikterad fred", tvärtemot Woodrow Wilsons fjorton punkter med löften om transparent diplomati och fredsförhandlingar. Några punkter sågs som särskilt förtryckande, nämligen: krigsskuldsparagrafen, det mycket höga krigsskadeståndet och begränsningarna av den tyska militären. Ytterligare en punkt som skapade stor ilska i Tyskland var en paragraf om att det skulle hållas rättegångar för tyska krigsförbrytelser, en för tiden ny tanke om att hålla personer ansvariga för handlingar begångna under krig. I slutändan blev det dock inga internationella rättegångar, utan enbart en intern tysk domstolsprocess som senare dömdes ut som ett fiasko.

Versaillesfördraget kom att tillsammans med ekonomiska svårigheter och en militaristisk politisk-ideologisk utveckling i Tyskland så småningom bana väg för framväxten av radikala högerpartier och ultranationalister, vilket slutligen gjorde att det tyska nazistpartiet kunde komma till makten. vänster|miniatyr|Österrikisk propagandabild från 1919 som illustrerar dolkstötslegenden, myten och idén om att den tyska armén blev förrådd av socialister, kommunister och judar, snarare än att ha blivit besegrad i fält under första världskriget.

Dolkstötslegenden Tysklands beslut i november 1918 att ingå vapenstillestånd och att sedermera förklara sig besegrade orsakade stor förvirring i landet, där diverse grupper försökte förklara vad som egentligen hade hänt. I militära och vissa politiska kretsar argumenterade man att Tyskland aldrig faktiskt hade besegrats vid fronten, utan hade "huggits i ryggen" av socialister, kommunister, judar och andra påstått samhällsomstörtande grupper. Myten kom sedermera att bli känd som dolkstötslegenden.

Dolkstötslegenden kom att användas av det tyska nazistpartiet och andra högergrupper för att underminera Weimarrepubliken och för att rikta attacker mot socialister, kommunister och judar. Adolf Hitler använde även legenden för att rättfärdiga en militaristisk och expansionistisk politik, med syftet att få upprättelse för Tysklands nederlag i kriget och utkräva hämnd på de man uppfattade som sina fiender.

Inflation och ekonomisk depression

Från år 1923 drabbades Tyskland av hyperinflation som ruinerade många människor. Bakom inflationen fanns en rad orsaker, däribland kraven på Tyskland att betala krigsskadestånd och en allmän inflatorisk period i europeisk ekonomi. Dessutom bedrev den tyska regeringen en valutapolitik som medvetet syftade till att förstöra den tyska papiermarken för att undvika att betala krigsskadestånd, vilket ytterligare spädde på inflationen.

miniatyr|Från 1923 drabbades Tyskland av hyperinflation, som delvis berodde på de höga krigsskadestånden. Inflationen och depressionen i slutet av 1920-talet blev en grogrund för mer extrema politiska idéer, som nazismen.