Yrjö Oskar Ruutu (hette fram till 1927 Ruuth), född 26 december 1887 i Helsingfors, död 27 augusti 1956 i Helsingfors, var en finländsk statsvetare, politiker och opinionsbildare.

Ruutu var en av de första finländska forskarna inom internationell politik och den första att disputera för doktorsgraden i statslära. Hans politiska bana sträckte sig från jägarrörelsen och aktivismen under 1910-talet via finskhetsideologi och nationalsocialistiska strömningar under mellankrigstiden till medlemskap i Finlands socialdemokratiska parti från 1937 och en aktiv roll i fredsoppositionen under fortsättningskriget. Han var den första som lämnade ett utkast till en försvarsallians mellan Finland och Sovjetunionen, vilket blev utgångspunkten för förhandlingarna som ledde till VSB-fördraget. Han bidrog även till finskhetsrörelsens utveckling och utformade Akademiska Karelen-Sällskapets finskhetsprogram.

Yrjö Ruutu var professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet 1945, professor och rektor vid Yhteiskunnallinen korkeakoulu 1924–1932, 1935–1945 och 1950–1953. Han var också generaldirektör för Skolstyrelsen 1945–1950.

Han är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Biografi

Bakgrund och studier Yrjö Ruuth, som från 1927 stavade sitt namn Ruutu, var son till statsarkivarien, professor Johan Wilhelm Ruuth och Hilja Siviä Tolpo. Han ägnade sina studier åt historia, internationell rätt, författningsrätt och internationell politik och blev därmed den förste finländske forskaren inom internationell politik. Utifrån dessa studier byggde Ruutu upp en egen stats- och samhällsteori där frågor om nationell frigörelse vävdes samman med internationellpolitisk analys.

Aktivist och jägare När första världskriget bröt ut innehade Ruutu ordförandeposten i studentkårens styrelse, och kring honom samlades en krets tyskvänliga studenter. Han deltog hösten 1914 i de hemliga möten där jägarrörelsen tog form, och det var han som vid det så kallade "mötet i kassarummet" lade fram förslaget om att sända unga män till Tyskland för militär ledarskapsutbildning. Rollen som kretsens ideolog föll sig naturlig för honom.

Tidigt 1916 greps Ruutu av de ryska myndigheterna och fördes till Petrograd, där han hölls fången i det ökända . Han frigavs i samband med februarirevolutionen 1917, men eftersom "tyskarnas agenter" inte välkomnades av de nya makthavarna heller tvingades han leva gömd. Han lämnade Finland och tog sig via Stockholm till Berlin, där han tjänstgjorde vid aktivisternas inofficiella representation Das finnländische Büro. Under inbördeskriget 1918 stred han på den vita sidan. Han betecknade själv konflikten som ett inbördeskrig, medan hans överordnade vid Das finnländische Büro, Samuli Sario, skapade begreppet "frihetskriget" som sedan vann allmän spridning.

Politisk teoretiker och finskhetsideolog Hösten 1920 utkom Ruutus bok Uusi Suunta ("Ny riktning"), där han argumenterade för en nationell statssocialism grundad på folket snarare än klassen, med planekonomi som redskap för nationell sammanhållning. Skriften fick stort genomslag bland en hel generation och präglade bland andra Niilo Kärki, Vilho Helanen, Aaro Pakaslahti och Urho Kekkonen.

År 1922 disputerade Ruutu med avhandlingen Kansakunta. Poliittinen tutkimus ("Nationen. En politisk studie") och blev därmed den förste i Finland att avlägga doktorsexamen i statslära. Han förkastade både ras- och språkbaserade nationsteorier och såg finnar och svenskspråkiga som två skilda etniska enheter som gemensamt utgjorde en nation. I det offentliga talade han om "tillåtelse att isolera sig" och kulturautonomi för de svenskspråkiga, medan han i privata sammanhang förespråkade en mer offensiv "isoleringstaktik".

Ruutus idéer nådde Akademiska Karelen-Sällskapets (AKS) ideologi genom Niilo Kärki, som ledde föreningen från 1923. På AKS:s uppdrag utformade Ruutu ett finskhetsprogram med tre kärnpunkter: ett fullständigt finskspråkigt statsuniversitet, proportionalitet i bildningsanslagen samt en isolering av landets svenskspråkiga befolkning. Programmet antogs men utlöste en splittring som ledde till att Självständighetsförbundet (Finska: Itsenäisyyden Liitto) grundades 1924.

Nationalsocialism och vägen till SDP Våren 1925 grundade Ruutu föreningen Vasama, ett forum för ledande studentpolitiker kring stats- och samhällsfrågor. Vasama arbetade för ett nytt parti som skulle förena nationalism och socialism och använde termen "nationalsocialism" om sina strävanden, utan anknytning till Adolf Hitler. Planerna förverkligades dock aldrig, eftersom uppslutningen var för svag. År 1932, mitt under depressionen, bildade Ruutu och hans anhängare .

Under det tidiga 1930-talet hyste Ruutu sympati för den tyska nationalsocialismen och räknade med att Gregor Strassers vänsterfalang skulle ta överhanden i rörelsen. Efter Hitlers maktövertagande 1933 slog hans inställning om till kritik, och den skärptes ytterligare efter att den Strasserska fraktionen och SA:s ledning likviderades 1934. Hitler och Joseph Goebbels framstod nu för Ruutu som svikare mot den äkta nationalsocialismen, köpta av storkapitalet. Han rensade förbundet på anhängare av den tyska linjen och döpte om det till "de finska socialisterna" (suomalaissosialistit). Förbundet lyckades inte hålla verksamheten vid liv och dess medlemmar anslöt sig 1937, under Ruutus ledning, till Finlands socialdemokratiska parti.

Fredsoppositionen och utkastet till försvarsallians Efter fortsättningskrigets utbrott kallades Ruutu till byrån för krigshistoria vid högkvarteret i S:t Michel. Från och med årsskiftet 1941–1942 brottades han i sina anteckningar med slutsatsen att Finland knutit sig till den förlorande sidan, och från sommaren 1942 tog han aktiv del i fredsoppositionens arbete. Han spelade en central roll när oppositionens mest uppmärksammade manifest, de 33:s adress, formulerades.

I början av augusti 1944 överlämnade Ruutu ett utkast till en försvarsallians mellan Finland och Sovjetunionen till utrikesministeriet — det första i en rad liknande förslag som till slut mynnade ut i fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Tanken var att Finland i utbyte mot alliansen skulle återfå de områden som gått förlorade i vinterkriget. För utomstående tedde sig vägen från jägarrörelsens grundande till utskissandet av ett biståndsfördrag med Sovjetunionen svårförståelig, men Ruutu betraktade den som sammanhängande: i första världskriget hade Finland allt att vinna och inget att förlora, medan förhållandet i det andra världskriget var det rakt motsatta.

Akademisk gärning och senare år År 1945 utnämndes Ruutu till en personlig professur i allmän statslära vid den nygrundade statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet, men lämnade tjänsten redan samma höst då han utsågs till generaldirektör för Skolstyrelsen. Han kvarstod i den posten till 1950, då han övergick till Yhteiskunnallinen korkeakoulu i Helsingfors (sedermera Tammerfors universitet) som professor och rektor. Han pensionerades 1953.

I det efterkrigsfinska samhället räknas Ruutu till dem som gav perioden 1944–1948 beteckningen "den nya riktningen" och han spelade en framträdande roll i landets politiska självförståelse. Han engagerade sig i utrikespolitiken, socialiseringsfrågan och skolreformen och medverkade i centrala kommittéer, bland annat i Eirik Hornborgs utredning om Finlands utrikespolitik under kriget och socialiseringskommittén.

När kalla kriget i början av 1950-talet drog upp nya skiljelinjer inom både politik och vetenskap hamnade Ruutu i intellektuell isolering, långt från den centrala roll han tidigare spelat. Han vände sig mot sitt ursprung och påbörjade en avhandling om Finlands forntida självständighet. Han avled sommaren 1956 utan att ha fullbordat den.

Bibliografi Valtiotieteellisistä opinnoista Suomessa. 1919. Uusi Suunta. Suomalaisen yhteiskuntaohjelman ääriviivoja. 1920. Kansakunta. Poliittinen tutkimus. 1922. Kehitys ja edistys valtiollisina kysymyksinä. Vertaileva esitys edistysteorioiden suhteesta valtiotaitoon ja valtiolliseen toimintaan. 1924. Valtio II. Valtio-opilliset teoriat. 1924. Lyhyt yleisen valtio-opin kurssi Työväen Akatemiassa. 1927. Ajan Vaatimus. 1932. Valtiotiedon opas. 1932. Nykyajan kansainvälinen politiikka. 1934. Johdatus valtiosääntöoppiin. 1938. Kansainvälinen politiikka tieteellisen tutkimuksen kohteena. 1943.

Utmärkelser

Källor

Externa länkar

Kategori:Födda 1887 Kategori:Finländska professorer Kategori:Finländska statsvetare Kategori:Finländska politiker Kategori:Avlidna 1956 Kategori:Män Kategori:Politiker från Helsingfors Kategori:Gravsatta på Sandudds begravningsplats Kategori:Mottagare av Frihetskorsets tredje klass Kategori:Mottagare av Frihetskorsets fjärde klass Kategori:Mottagare av Estniska Frihetskorset Kategori:Kommendörer av Finlands Vita Ros’ orden