Vjatjeslav Konstantinovitj von Pleve (även von Plehwe; ryska: Вячеслав Константинович фон Плеве; född 20 april 1846 i Mesjtjovsk, död 28 juli 1904 i Sankt Petersburg) var en rysk ämbetsman och politiker av tysk härkomst. Han tjänstgjorde som chef för den hemliga polisen, ministerstatssekreterare för Finland 1899–1902 och inrikesminister 1902–1904. Som inrikesminister var han en av den kejserliga förvaltningens mest inflytelserika och kontroversiella gestalter, känd för repressiv politik mot nationella minoriteter och den revolutionära rörelsen. I Finland är han framför allt förknippad med förryskningspolitiken under den bobrikovska perioden, men också med försök till försonande åtgärder. Han mördades 1904 av en socialistrevolutionär.

Biografi von Pleve var av tysk härkomst på fädernesidan. Han tillbringade sin barndom och ungdom i Warszawa, där hans far var lärare. Pleve avlade juridisk slutexamen vid Moskvas universitet 1867 och ägnade sig därefter åt en ämbetsmannabana inom förvaltningen.

von Pleve utnämndes 1881 till direktör för inrikesministeriets polisdepartement, den hemliga polisen. I denna uppgift inledde han sin bana i ledningen för det politiska kontraspionaget och spårade framgångsrikt upp revolutionära organisationer. Redan 1884 blev han inrikesministerns adjoint, i vilken egenskap han ledde flera kommittéarbeten, särskilt för utredande av böndernas ekonomiska ställning. Som chef för polisdepartementet och adjutant åt inrikesministern ansvarade han för att organisera nedkämpandet av den revolutionära rörelsen i Ryssland efter mordet på Alexander II år 1881.

Han utnämndes dessutom 1894 till huvudsekreterare för Rysslands högsta lagberedningsorgan rådgivande statsorgan, rikskonseljen, och blev de facto dess ledare. Men han sökte sätt att avancera till högre ämbeten, och började bereda sig på en plats i politiskt betydande kommissioner där rikskonseljen var representerad.

År 1899 blev han ministerstatssekreterare för Finland och verkade på denna post energiskt för Finlands förryskning under den bobrikovska regimen. Hans uppgift var att bibehålla lugnet i Finland under den tid då generalguvernör Nikolaj Bobrikov drev på verkställningen av storfurstendömet Finlands militära närmande till Ryssland. I början stödde Pleve Bobrikovs politik men han blev med tiden allt mer kritiskt inställd till den.

Finlandspolitik och försoningsförsök Under denna period bildade von Pleve tillsammans med krigsminister Aleksej Kuropatkin och generalguvernör Bobrikov Nikolaj II:s närmaste rådgivarkrets, vilken genomdrev avskaffandet av Finlands separata armé. Samtidigt verkade von Pleve aktivt för tillkomsten av det ryska språkmanifestet, genom vilket ryska år 1900 fastställdes som landets officiella språk. Vid samma tid stödde han även genomförandet av postmanifestet, som innebar att ryska frimärken blev de enda tillåtna.

Redan som prokurator vid domstolarna i Vladimir, Tula, Vologda, Warszawa och Petersburg utmärkte han sig för hänsynslös energi, särskilt i undertryckande av alla frihetssträvanden och fick ofta tillfälle att lämna kejsaren rapporter om nihilistiska stämplingar, till exempel attentatet i Vinterpalatset 1880.

Då inrikesministern Dmitrij Sipjagin mördats 1902, blev Pleve hans efterträdare redan två dagar senare och fortsatte ännu mer skoningslöst dennes politik. Han utarbetade reglementen mot de tyska kolonisterna i Ryssland, mot judarna och överhuvud mot alla icke-ortodoxa element i riket. Han inskränkte den kommunala självstyrelsen för zemskij sobor och tillsatte för varje sådant en med stor maktbefogenhet utrustad chef, så kallad zemskij natjalnik, som ännu mer kringskar böndernas socialekonomiska självbestämmande och gjorde det beroende av det byråkratiska godtycket. I många guvernement anställdes administrativa revisioner, som undertryckte den kommunala självverksamheten och ofta ledde till våldsamma förföljelser.

I takt med att generalguvernör Nikolaj Bobrikovs förryskningspolitik alltmer kom att präglas av detaljstyrning och väckte ökande motstånd i Finland, började von Pleve ifrågasätta ändamålsenligheten i Rysslands Finlandspolitik. Redan under november–december 1901 diskuterade han möjliga försoningsåtgärder med senatorerna E. R. Neovius och Waldemar Eneberg. I februari 1902 framhöll han för J. R. Danielson att målet med politiken inte var att utplåna Finlands nationella kultur, utan att genomföra en begränsad administrativ uniformering. De autonoma grundvalarna för Finlands ställning skulle enligt von Pleve inte rubbas, något som även kejsar Nikolaj II hade fastslagit.

Februarimanifestet och lagstiftningsfrågor von Pleve övervägde vid denna tid även en begränsning eller precisering av februarimanifestet i syfte att dämpa opinionen. I en promemoria till kejsaren i april 1902 varnade han för att motståndsrörelsen, som tidigare huvudsakligen varit urban, höll på att spridas till landsbygden och sannolikt skulle förstärkas ytterligare i samband med värnpliktsuppbåden. Trots detta ansåg han att statsmaktens auktoritet måste upprätthållas och att redan beslutade upphävanden av uppbåden inte längre kunde dras tillbaka.

En omedelbar ändring av februarimanifestet betraktades dock som orealistisk. von Pleve förespråkade i stället en precisering i samband med revideringen av lantdagsordningen, där gränsdragningen mellan lokal och rikslagstiftning skulle tydliggöras. Han planerade att lägga fram en proposition i frågan vid ståndslantdagen 1904.

Språkpolitik von Pleve ansåg det angeläget att genomföra förordningen om jämställighet mellan svenska och finska språken sommaren 1902. Samtidigt menade han att ryskans ställning borde hållas inom de ramar som fastställts i språkmanifestet. Enligt von Pleve fanns det inga skäl att ingripa i de grundläggande dragen i Finlands styrelseskick, och denna hållning borde också göras offentligt känd.

Universitetspolitik Som ministerstatssekreterare och tillförordnad kansler för Helsingfors universitet ägnade von Pleve universitetets ställning särskild uppmärksamhet. Detta skedde mot bakgrund av de omfattande studentoroligheter som förekom vid ryska universitet kring sekelskiftet 1900. I jämförelse med dessa bedömde von Pleve universitetet i Helsingfors som lugnt och samhällsbevarande.

Han undvek därför att ingripa i universitetets interna angelägenheter och motverkade aktivt Bobrikovs försök att utöva inflytande över dess verksamhet. Denna återhållsamma linje bidrog till att universitetet i Helsingfors förblev relativt stabilt, till skillnad från de ryska universiteten som utvecklades till centra för revolutionär verksamhet.

Förhållandet till universitetet i Helsingfors Von Pleve tolererade vissa så kallade separatistiska inslag i undervisningen och visade personligt intresse för Finlands kultur. Han studerade svenska och översatte Thiodolf Reins biografi över J. V. Snellman till ryska. Universitetets akademiska frihet kunde till stor del bevaras, inte minst tack vare rektor Edvard Hjelt, som upprätthöll förtroliga kontakter med von Pleve via den ryske juristen Edvard Berendts.

Konflikt med Bobrikov von Pleves försök att reformera beredningen av Finlandsärenden genom att tillsätta en ny kommitté mötte hårt motstånd från generalguvernör Bobrikov. Von Pleve ansåg det oförsvarligt att utesluta de finländska institutionerna från beredningsarbetet, eftersom deras medverkan förutsattes i februarimanifestets grundprinciper. När Bobrikov fortsatte att motsätta sig planerna övergav von Pleve dem till slut, vilket innebar en politisk framgång för Bobrikov.

Inrikesminister och tillbakadragande från Finlandsfrågan Efter att ha utnämnts till inrikesminister den 17 april 1902 fick von Pleve mindre tid att ägna åt Finlandsfrågorna. Han kvarstod dock till en början även som ministerstatssekreterare för Finland, vilket ökade Bobrikovs handlingsutrymme. Ännu sommaren 1903 försökte von Pleve via mellanhänder sondera möjligheterna till en avspänning med finska motståndsgrupper, men dessa försök misslyckades på grund av bristande förtroende.

Eftermäle von Pleve beskrivs som intellektuellt skarp och arbetsam, men hade samtidigt rykte om sig att vara en principlös opportunist. Tidigt i sin karriär visade han sympati för liberala och konstitutionella idéer, men efter mordet på Alexander II 1881 utvecklades han till en ledande företrädare för den konservativa statsapparaten. Som inrikesminister bekämpade han det växande samhällsmissnöjet och den revolutionära rörelsen med repressiva metoder. Han blev en av de mest impopulära gestalterna inom den kejserliga förvaltningen. Den 28 juli 1904 mördades han i Sankt Petersburg av revolutionären Jegor Sazonov, som kastade en bomb mot hans vagn.

Källor

Noter

Externa länkar

Kategori:Ryska politiker Kategori:Mördade ryska politiker Kategori:Alumner från Moskvauniversitetet Kategori:Personer från Kaluga oblast Kategori:Födda 1846 Kategori:Avlidna 1904 Kategori:Män