Julian Lincoln Simon, född 12 februari 1932, död 8 februari 1998, var en amerikansk ekonom. Han var professor i ekonomi och företagsekonomi vid University of Illinois från 1963 till 1983 innan han senare flyttade till University of Maryland, där han undervisade under resten av sin akademiska karriär.
Simon skrev många böcker och artiklar, mestadels om ekonomiska ämnen, utifrån en optimistisk synvinkel. Han är mest känd för sitt arbete om befolkning, naturresurser och invandring. Simon förknippas ibland med överflödsfulla åsikter och som kritiker av malthusianismen. I stället för att fokusera på naturens överflöd fokuserade Simon på varaktiga ekonomiska fördelar från kontinuerlig befolkningstillväxt, även trots begränsade eller ändliga fysiska resurser, främst genom kraften i mänsklig uppfinningsrikedom att skapa ersättningar, och från tekniska framsteg.
Han är också känd för det berömda Simon-Ehrlich-vadet, ett vad han ingick med ekologen Paul R. Ehrlich. Ehrlich satsade på att priserna på fem metaller skulle öka under ett decennium, medan Simon intog motsatt ståndpunkt. Simon vann vadet, eftersom priserna på metallerna sjönk kraftigt under det årtiondet.
Uppväxt och utbildning Simon föddes i Newark, New Jersey, den 12 februari 1932. Han växte upp i en judisk familj som migrerade till Newark som en del av en våg av judar som flyttade in i förorterna. Hans morföräldrar ägde en järnaffär i stadens centrum. År 1941 flyttade han med sina föräldrar till Millburn, New Jersey, där de upplevde betydande ekonomisk osäkerhet. Vid 12 års ålder blev Simon främmande för sin far, som han uppfattade som distanserad "förutom när jag gjorde något som irriterade honom." Han utvecklade en närmare relation med sin mor och två mostrar. När Simon senare reflekterade över sin barndom erinrade han sig att han hade "lite glädje" och färre "firanden och lyckliga stunder".
Vid 14 års ålder gick Simon med i Boy Scouts of America och blev en Eagle Scout. Hans erfarenhet av att bli förnekad som scout påverkade en världsbild som ogillade elitism och sympatiserade med vad han beskrev som "de kämpande fattiga, de maktlösa och de som nekades möjligheter av omständigheterna". Han utbildades vid den lokala Millburn High School. I sin självbiografi, A Life Against the Grain, skrev Simon att "jag lärde mig först att säga 'Vill du satsa?'" när jag grälade med sin far. "Han brukade säga upprörande felaktiga saker på ett auktoritativt sätt och vägra lyssna på några frågor. Det fanns egentligen ingenting jag kunde säga förutom 'Vill du satsa?'"
Simon studerade experimentell psykologi som grundstudent vid Harvard University, där han också tog kurser på forskarnivå i ämnet och tog examen med en kandidatexamen i humaniora (BA) 1953. Vid Harvard var Simon medlem i dess Reserve Officers' Training Corps-program och deltog med ett fullt stipendium som tillhandahölls av Holloway-planen. Han var också aktiv medlem i universitetets debattlag. För att täcka sina utgifter arbetade Simon på olika jobb – bland annat som säljare, kontorist och fabriksarbetare – och använde sina vinster från dagliga pokerspel. Bland hans nära vänner på universitetet fanns skulptören Aristides Demetrios.
Från 1953 till 1956 tjänstgjorde Simon som officer i den amerikanska flottan på USS Samuel B. Roberts. Han var också stationerad vid Camp Lejeune i North Carolina för USA:s marinkår. År 1957 påbörjade han forskarstudier vid University of Chicago, där han tog en magisterexamen i företagsekonomi (MBA) år 1959 och en doktorsexamen i filosofi (Ph.D.) i företagsekonomi år 1961. Han influerades av ekonomerna Milton Friedman, Friedrich Hayek och Theodore Schultz, som alla var knutna till universitetet.
Karriär Från 1961 till 1963 drev Simon Julian Simon Associates, en agentur för postorder och reklam. Han hade flyttat till New York med sin fru, Rita James, för att starta ett företag. Han uttryckte missnöje med de begränsande regleringar han stötte på, och kallade dem för "byråkratins tyranni". Simon bestämde sig för att skriva en bok om direktreklam och sökte en akademisk tjänst. Under en tid av snabb expansion bland universiteten fick han en tjänst som professor i reklam vid University of Illinois Urbana-Champaign. Hans tid som privatägande företag skulle påverka hans ekonomiska perspektiv.
Simon skulle tillbringa större delen av sitt vuxna liv inom den akademiska världen. Han publicerade en mängd olika artiklar om ämnen som rörde reklam och marknadsföring, och senare forskade han i allt från biblioteksförvaring till självmord och överbokning på flygbolag. Vid University of Illinois bytte han 1966 för att undervisa i marknadsföring där. Hans forskningsfokus skiftade också mot att hantera befolkningstillväxt. Simon använde sin tidigare erfarenhet av marknadsföring för att främja preventivmedel; artiklar han publicerade rekommenderade kampanjer för familjeplanering. Han uppmärksammade W. Parker Mauldin från Population Council, som ordnade så att han besökte Indien för att undersöka möjliga sätt att marknadsföra preventivmedel. Hans ursprungliga antaganden innebar att en ökande befolkning åtföljdes av allvarliga ekonomiska hot. Efter att ha beräknat kostnaderna och fördelarna med familjeplanering drog han slutsatsen att länder kunde vinna ekonomiskt på att förhindra födslar och förespråkade starkare investeringar i planeringsprogram.
Essäer av ekonomerna Simon Kuznets och Richard Easterlin från 1967 påverkade Simon starkt, som började bli alltmer skeptisk till konsekvenserna av befolkningstillväxten allt eftersom han forskade om fertilitetsnivåer. Kuznets och Easterlin menade att historiska data visade att befolkningstillväxten inte hade någon negativ effekt på den ekonomiska tillväxten; Simon menade att deras resultat ledde till hans skeptiska syn. Han kom också att påverkas av den danska ekonomen Ester Boserup, som fann att, i motsats till Thomas Malthus, var det en växande befolkning som avgjorde de mest effektiva jordbruksmetoderna. Under ett besök i Washington, DC 1969, upplevde Simon en uppenbarelse vid Marine Corps War Memorial. Han skrev senare: ”Och sedan tänkte jag: Har jag blivit galen? Vad har jag för ärenden att försöka hjälpa till att ordna så att färre människor föds, och att var och en av dem kan vara en Mozart eller en Michelangelo eller en Einstein – eller helt enkelt en glädje för sin familj och sitt samhälle och en person som kommer att njuta av livet?”
I februari 1970 ersatte Simon psykiatern Robert Jay Liftons plats för att tala vid ett fakultetsmöte i sin hemstad Urbana, Illinois. Hans föredrag hade rubriken "Vetenskapen visar inte att det finns överbefolkning". Han förklarade: "Jag ser befolkningsexplosionen inte som en katastrof, utan som en triumf för mänskligheten. Huruvida befolkningstillväxten är för snabb eller för långsam är en värdering, inte en vetenskaplig." Föredraget fick uppmärksamhet bland hans kollegor, och han blev inbjuden att tala vid Jordens dag 1970 i Urbana. Simon talade inför en stor publik; efter att Planned Parenthoods ordförande Alan Frank Guttmacher avslutat sitt anförande framförde Simon sin skeptiska åsikt och ifrågasatte om tillväxt och knapphet utgjorde ett hot mot samhället. Biologiprofessorn och kollegan Paul Silverman steg snart upp på talarstolen och fördömde Simons kommentarer, medan Simon satt bredvid honom. Silverman kallade honom en "falsk profet" som "saknar vetenskap eller substans". Händelsen stannade hos Simon, som nu hyste ett agg mot Silverman. Två veckor senare hetsade han upp Silverman på en fakultetsfest och de två bråkade. Washington Post skrev 1985 att händelsen inledde Simons "intellektuella krig".
År 1969 utnämndes Simon till professor i ekonomi och företagsekonomi vid University of Illinois, och skulle kvarstå i den positionen fram till 1983. Från 1970 till 1971 och 1974–75 var han gästprofessor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. I början av 1970-talet handlade Simons akademiska arbete till stor del om sambandet mellan befolkning och fertilitet. Han skrev främst i tidskrifter om ekonomi, demografi och utveckling. År 1975 hävdade hans publicerade artiklar att det fanns ekonomiska vinster med befolkningstillväxt, i motsats till antagandena att tillväxt ledde till minskade investeringar. De kom mitt i växande farhågor från miljöaktivister, som hämtade inspiration från biologen Paul R. Ehrlichs bok från 1968, Befolkningsbomben, och Romklubbens rapport från 1972, Tillväxtens gränser. Vid den tiden skilde sig synen på knapphet bland ekonomer som Simon, Robert Solow och William Nordhaus från ekologers. Ekonomer menade att knapphet var en föränderlig, dynamisk variabel snarare än den mer allmänt förekommande uppfattningen bland forskare att det var en begränsning som orsakade en ekologisk kollaps.
Simon intog en aggressiv strategi när han attackerade den dominerande konsensusen om befolkningstillväxt. Han utfärdade retoriska utmaningar som skilde honom från och gick längre än andra ekonomer. En starkare tro på den fria marknaden skilde honom också från Nordhaus och Solow, som var en del av mainstreamen. Politiska progressiva och miljöaktivister ansåg hans åsikter vara alltför optimistiska. Även när miljöpessimister fick större inflytande i politiska beslut under president Jimmy Carter, intensifierade Simon och andra optimister sin kritik av befolkningskontroll och miljöregleringar.
Simon flyttade 1983 för att bli professor vid University of Maryland, College Park, där han arbetade resten av sin akademiska karriär. Han var medlem i American Economics Association, American Statistics Association och Population Association of America.
Vadet med Ehrlich miniatyr| Vetenskapsmannen Paul R. Ehrlich (bild från 1974) förutspådde att flera kriser skulle inträffa under 1970-talet, inklusive en dramatisk minskning av medellivslängden och behov av matransonering. Simon och Paul R. Ehrlich möttes första gången direkt sommaren 1980, då Simon bestämt tillbakavisade påståenden från Newsweek och FN, som båda hade överskattat dödssiffran orsakad av en torka i Västafrika från 1968 till 1973. Hans genmälen, publicerade i tidskriften Science och The Washington Post, riktade sig också mot miljöfördömare. Simon avvisade Ehrlichs påstående i Befolkningsbomben att begränsad livsmedelsförsörjning nödvändigtvis kan kräva befolkningskontroll och avvisade även att mänskligheten höll på att nå sin ekologiska gräns, ett påstående som populariserades av The Limits of Growth. Han skyllde populariteten för sådana överdrivna påståenden som att "dåliga nyheter säljer böcker, tidningar och tidskrifter". Simon förklarade att tekniska framsteg skulle minska bristen eftersom "vi hittar nya råvaror, uppfinner bättre produktionsmetoder och upptäcker nya ersättningar".
I december 1980 utfärdade Ehrlich och hans fru, Anne Ehrlich, tillsammans med kollegorna John Holdren och John Harte, kritik i Science av Simons genmälen. De menade att tekniken inte räckte för att ersätta viktiga ekologiska system och att brist på energi och mineraler fortfarande var en aktuell fara. De avfärdade Simons text som ett "trött gammalt argument" med "slående missuppfattningar" som återspeglade ekonomer "som inte vet någonting om geologi". Biologen Wayne Davis vid University of Kentucky bestred ett påstående i Simons artikel om att oljepriserna skulle minska och sa att det "motsäger logiken". Ehrlichs och Simons tvist skulle fortsätta in i nästa år, med ytterligare publikationer mot varandra i Social Science Quarterly. Simon skrev 1981: "Hur ofta måste en profet ha fel innan vi inte längre tror att han eller hon är en sann profet?"