Liberalism är en politisk och filosofisk ideologi som utgår från individens frihet och rätt till självbestämmande.

Individens förmåga att fatta egna beslut och skapa sitt eget liv, så länge detta inte kränker andras frihet och rättigheter, är centrala idéer i liberalismen. Frihet under ansvar ses som en central princip. Denna princip omsätts i äganderätten, avtalsfriheten och rättssäkerheten. Att skydda individens frihet och rättigheter mot statlig makt är en central idé. Historiskt har liberalismen bidragit till utvecklingen av konstitutionella demokratier där rättsstatens principer och individens fri- och rättigheter skyddas.

Liberalismens nära relation till demokratin innebär att ideologin ofta förknippas med vissa särskilt utmärkande fri- och rättigheter. Till dessa hör yttrande-, religions- och organisationsfrihet, liksom allmän och lika rösträtt, mänskliga rättigheter och äganderätt. Dock finns det en viss motsättning mellan liberalismens betoning av individuella rättigheter och demokratins betoning av majoritetsstyre. Ett statsskick som kombinerar och kompromissar mellan individuella rättigheter och majoritetsstyre brukar benämnas en liberal demokrati. Den moderna liberalismen menar att demokrati är ovillkorligt förenat med marknadsekonomi. Enligt den moderna liberalismen kan därför folkstyre aldrig till fullo förverkligas i samhällen som präglats av socialism eller långtgående planekonomi.

Liberaler värderar också rättsstaten högt, vilket bland annat innebär att de tror på lagstyre och oskuldspresumtion. För många, men långt ifrån alla, liberaler är det viktigt med en fri marknadsekonomi eftersom den fria marknadsekonomin värnar individens rättigheter att själv fatta ekonomiska beslut.

Liberalismen kontrasteras ibland till socialismen och konservatismen. Vissa former av socialism värderar frihet och rättvisa högt, men begreppen uppfattas då inte på samma sätt. Den liberala friheten innebär i huvudsak individuell valfrihet medan den socialistiska friheten i huvudsak innebär en kollektiv möjlighet till självförverkligande och självutforskande. Socialismen betonar i allmänhet ekonomisk jämlikhet medan liberalism betonar individuell ekonomisk frihet. Liberaler menar att marknadsekonomin är den mest effektiva och praktiska ekonomiska modellen medan socialister i allmänhet har tilltro till alternativa ekonomiska system, såsom centralplanering eller korporativa ekonomiska system.

Konservatismen betonar i högre utsträckning än liberaler tradition och små gemenskaper, som exempelvis det höga värdet av familjen och lokala gemenskaper som till exempel föreningar, grannskap och religiösa samfund. Konservativa är mer benägna än liberaler att bevara lokal kultur och befintliga samhällsinstitutioner. De är även mer restriktiva än liberaler med att genomföra stora och hastiga samhällsförändringar. Enligt konservativa är den individuella friheten, som liberaler eftersträvar, enbart möjlig i samhällen med vissa grundstrukturer och värderingar som förmedlas genom samhällsgemenskapen och samhälletstraditioner.

Riktningar inom liberalismen Svårigheter vid uppdelning Det existerar flera olika strömningar inom liberalismen. Att kategorisera dem är inte oproblematiskt: alla beskrivningar av liberalismen är tolkningsberoende. En vanligt förekommande uppdelning är mellan socialliberalism och klassisk liberalism. Socialliberalism, å ena sidan, är föreställningen att staten bör göra aktiva insatser för att främja människors lika möjligheter att leva så som de själva vill, genom att till exempel bistå dem ekonomiskt. Klassisk liberalism, å andra sidan, är föreställningen att staten inte bör ha sådana uppgifter, utan endast åta sig att skydda människor från våldsamheter eller hot om sådana.

Uppdelningen av liberalism i socialliberalism och klassisk liberalism kan dock problematiseras. Ett skäl är att sådant som sorteras under socialliberalism i den beskrivningen tidigare i historien helt enkelt bara har kallats för "liberalism", medan sådant som sorteras under klassisk liberalism aldrig har varit vanligt förekommande över huvud taget. Ytterligare ett skäl är att distinktionen mellan de två inriktningarna utgår från en distinktion mellan så kallat negativ och positiv frihet. Men inte alla liberaler tror på ett frihetsbegrepp som leder till en sådan uppdelning.

Ett annat sätt att beskriva liberalism är i stället som en stor ideologisk familj som omfattar en mångfald skilda uppfattningar, varav vissa urskiljer sig genom särskilt utmärkande egenskaper. Två sådana särskilt utmärkande doktriner är libertarianism och nyliberalism, som båda är liberala. Liksom andra liberaler delar de individualismen som ideologisk grund, men de har särskilt utmärkande föreställningar om frihet, rättvisa och maktkritik. De har också skilda syner på statens roll i samhället och skilda uppfattningar om ekonomi.

Samtida liberalism Den samtida liberalismen är en inriktning inom liberalt politiskt tänkande som växte fram på 1800-talet och hade stor betydelse under 1900-talet. Det moderna liberala tänkandet skilde sig från det klassiska liberala idealet om en minimal stat genom att nyttja staten för allt mer för att uppnå sina politiska mål. Exempel på dessa mål är att skydda människor från sociala problem, och hantera dysfunktionella aspekter som uppkommit till följd av det ekonomiska systemet. Men man stöder också en ekonomisk förvaltning från statlig sida, men inte för att ersätta ekonomin, utan för att se till att den fungerar. Ett centralt mål för den samtida liberalismen är att hjälpa människor att hjälpa sig själva genom att ge dem tillräckligt med resurser och möjligheter för att kunna fatta kvalificerade beslut och göra moraliska val. Moderna liberaler har byggt vidare på den klassiska liberalismen och accepterar både att förorda negativ frihet och positiv frihet beroende på vad sakfrågan gäller.

Klassisk liberalism

De som kallar sig för "klassiska" liberaler hänvisar till en ideologisk doktrin som tog form under 1930- och 1940-talen. De förespråkar en marknadsekonomi utan regleringar och en liten stat, ofta med hänvisning till 1800-talstänkare såsom Frédéric Bastiat och Jean-Baptiste Say. Den klassiska liberalism angrep envälde och feodala privilegier, och förespråkade individuella naturliga rättigheter och konstitutionell regering. Under 1800-talet utvecklades en tydlig liberal politisk trosbekännelse som hyllade laissez-faire-kapitalismen och fördömde försök att påverka den från statligt håll. Klassiska liberaler delar vanligtvis flera gemensamma drag. De är förankrade i egoistisk individualism, antingen genom teorin om s.k naturrätt eller via utilitarism. De betraktar människor som förnuftiga och anser att de drivs av starkt egenintresse. Klassiska liberaler förstår frihet negativt, där individen är fri i den mån hen lämnas ifred och inte störs eller tvingas till någonting alls. De betraktar staten som ett "nödvändigt ont", som fastställer ordningens villkor men begränsar individens frihet och ansvar. Klassisk liberalism värdesätter en kapitalistisk ekonomi, som man menar är självreglerande och betonar även fördelarna med tillväxt och handel. De stöder doktrinen om laissez-faire och tror att mer handel främjar fred och harmoni internationellt.

En viktig person för den klassiska liberalismen är Herbert Spencer. Spencer utvecklade ett försvar av laissez-faire-doktrinen som skulle bli känt som socialdarwinismen. Spencer myntade begreppet "the survival of the fittest"(ungefär: de starkaste överlever) för att antyda att de människor som är bäst anpassade för att överlevna stiger till toppen av samhällshierarkin, medan de andra faller till botten. Enligt Spencers argumentation är alltså ojämlikheter i rikedom, klass och politisk makt därför naturliga, något som ses som ett argument för att samhället inte ska ingripa för att göra något åt det. Socialliberalism

De som kallar sig för "socialliberaler" förespråkar så kallad positiv frihet. De anser att marknaden generellt sett bör vara oreglerad, men kan också tro på till exempel aktiv stimulanspolitik. Framstående tänkare i sammanhanget är John Stuart Mill, John Maynard Keynes och John Rawls. I Sverige har Bertil Ohlin varit en person av central betydelse.

Libertarianism

Libertarianer utmärker sig genom att förespråka en minimal stat som endast ansvarar för inre och yttre försvar, det vill säga polis, militär och rättsväsende. Allt annat i samhället behöver organiseras av privata aktörer. Libertarianer tenderar att rättfärdiga denna samhällsordning med hänvisning till grundläggande moraliska och politiska antaganden, som exempelvis att människan äger sig själv. Eftersom människan äger sig själv får ingen annan individ eller grupp förbjuda henne att följa sin egen vilja eller tvinga henne att följa någon annans vilja. Libertarianismen är dock mycket bred och överlappar så väl med klassisk liberalism som individualistisk anarkism. Libertarianer strävar efter att maximera individens frihet och minimera statens makt, och ser ofta staten som en av de största hoten mot friheten. Något som är ett särdrag i kontrast till en mer renodlat egoistisk anarkism där det kan förekomma en ekonomikritik vid sidan av att staten också ses som en orättfärdig maktapparat. miniatyr|218x218px|Max Stirner Libertarianernas rättighetsteorier betonar att människor har absolut rätt till den egendom de producerar, och bygger på en mycket stark tilltro till individualitet och en abstrakt frihet. Libertarianers ekonomiska teorier betonar att kapitalismen är självreglerande och betraktar således statlig intervention som onödig och kontraproduktiv. Även om alla libertarianer avvisar all fördelningspolitik och försök att skapa samhällelig rättvisa från statens sida, finns det en uppdelning mellan s.k anarkokapitalister som anser att staten är helt och hållet onödig, och de som erkänner behovet av en minimal stat. Relationen mellan libertarianism och liberalism är komplex och omdiskuterad. Inom den samtida libertarianism finns ett intresse för idéer från den klassisk liberalism, såsom att kapitalismen reglerar sig självt, och en rättighetsbaserad teori angående rättvisa. De flesta libertarianer hävdar dock att liberalism, även i sin klassiska form, inte prioriterar frihet tillräckligt och accepterar för mycket statlig inblandning i samhällslivet. Å andra sidan har det noterats att nyliberalismen under 1900-talet i hög grad överlappat med libertarianernas åsikter om rättigheter och hur kapitalismen ska förvaltas. Men libertarianer och nyliberaler har ofta haft skarpa meningsskiljaktigheter om utrikespolitik och hur staten ska sköta samhällslivet. Ett exempel på en viktig person för libertarianismen är Max Stirner, en tysk filosof och professor som utvecklade en radikal form av individualism baserad på egoism.

Kritik mot libertarianismen Kritiken mot libertarianism kan generellt delas in i två kategorier. Den första kategorin ser avvisandet av välfärd och Fördelningspolitik som ett exempel på kapitalistisk ideologi som gynnar en mycket liten andel av befolkningen som redan är extremt rika. Den andra kategorin belyser obalansen i libertarianismens filosofi som betonar rättigheter men förbiser alla former av ansvar, till följd av att den värderar individens prestationer men misslyckas med att erkänna att individer får sina förmågor genom att de deltar i en social kontext. Genom exempelvis att gå i skolan, socialiseras av sina klasskamrater eller lära sig sociala normer genom att titta på film.

Nyliberalism

Nyliberalismen utmärker sig genom ett tydligt fokus på ekonomisk politik. Nyliberaler är vanligtvis välvilligt inställda till marknadsekonomin och anser, likt libertarianerna, att staten framför allt bör åta sig att upprätthålla människors friheter och rättigheter. Nyliberaler är dock till skillnad från libertarianer benägna att acceptera statliga interventioner på marknaden om dessa skulle leda till mer önskvärda ekonomiska utfall.

Historia