Hans Werner Henze, född 1 juli 1926 i Gütersloh i Nordrhein-Westfalen, död 27 oktober 2012 i Dresden i Sachsen, var en tysk tonsättare. Hans många verk är extremt varierade i stil, efter att ha påverkats av serialism, atonalitet, Stravinskij, italiensk musik, arabisk musik och jazz, liksom traditionella skolor av tysk komposition. I synnerhet återspeglar hans sceniska verk "hans konsekventa bruk av musik för teatern under hela sitt liv".
Henze var också känd för sin politiska övertygelse. Han lämnade Tyskland för Italien 1953 på grund av en upplevd intolerans mot hans vänsterpolitik och homosexualitet. Senare bosatte han sig i byn Marino i den centrala italienska regionen Lazio, och under sina sista år reste han fortfarande mycket, särskilt till Storbritannien och Tyskland, som en del av sitt arbete. Henze var en uttalad marxist och medlem av det italienska kommunistpartiet och producerade kompositioner som hedrade Ho Chi Minh och Che Guevara. Vid premiären i Hamburg 1968 av hans requiem för Che Guevara, med titeln Das Floß der Medusa (Medusas flotte), utlöste placeringen av en röd flagga på scenen ett upplopp och flera personer arresterades, inklusive librettisten. Henze tillbringade ett år mellan 1969 och 1970 med att undervisa på Kuba.
Biografi Barndom och ungdomsår fram till 1945 miniatyr|Hans Werner Henzes födelsehus i Gütersloh. Hans Werner Henze föddes i Gütersloh, Westfalen, som det äldsta av sex barn till Franz Henze (1898–1945) och hans fru Margarete Adele, född Geldmacher (1907–1976). Henze visade tidigt intresse för konst och musik. Som tonåring ledde hans musikintresse och politiska åsikter honom i konflikt med den konservative fadern, som var medlem i NSDAP och ville skicka honom till en musikskola som drevs av Waffen-SS.Christof Siemes, Claus Spahn: Ich war in den letzten Monaten der Kapitulation nahe. I: Die Zeit, Nr. 31/2003. Fadern Franz hade tjänstgjort i första världskriget och sårades i slaget vid Verdun. Han var lärare vid en fri, progressiv grundskola i Bielefeld. Skolan stängdes 1933 på order av regeringen eftersom dess progressiva stil inte var i linje med officiella åsikter. Franz Henze flyttade sedan till Dünne, en liten by nära Bünde, där han föll under förtrollningen av nazistisk propaganda. Böcker av judiska och kristna författare ersattes i Henze-hushållet med litteratur som återspeglade nazistiska åsikter; hela familjen förväntades anpassa sig till Franz nya tänkande. De äldre pojkarna, inklusive Hans, blev inskrivna i Hitlerjugend.
När Hans Werner Henzes homosexuella böjelse blev uppenbar sägs hans far ha sagt att "någon som han hör hemma i ett koncentrationsläger".Peter Petersen: Du sollst ja nicht weinen, sagt eine Musik – Hans Werner Henze zum 80. Geburtstag. I: Berliner Zeitung, 1. Juli 2006, s. 20. Även om Henze-hushållet var fyllt med prat om aktuella frågor, kunde Hans också höra radiosändningar av klassisk musik (särskilt Mozart) och så småningom insåg hans far att hans son hade ett kall som musiker. Våren 1943 var Henze tvungen att lämna gymnasiet i Bielefeld på grund av otillräckliga prestationer och började studera piano och slagverk vid Braunschweigs statliga musikskola. Franz Henze gick tillbaka till armén 1943 och han skickades till östfronten, där han dog. I januari 1944 fick Hans Werner Henze avbryta sina studier efter att ha blivit inkallad till Reichsarbeitsdienst, och några månader senare utbildades han till radiooperatör i en pansarenhet i Wehrmacht. Erfarenheterna från denna tid ledde honom till en känsla av delaktighet, men också till ett livslångt passionerat förkastande av krig och fascism.
Henze ansökte om inträde i NSDAP den 18 januari 1944 och antogs den 20 april samma år (medlemsnummer 9 884 828).Bundesarchiv R 9361-IX KARTEI/1497061120 april 1944 var Hitlers 55-årsdag. För årgång 1927 beslutade NSDAP:s ansvariga rikskassör den 7 januari 1944 att sänka inträdesåldern från 18 år till 17. Se: beim Bundesarchiv, abgerufen am 12. Juli 2013. Henze förnekade att han någonsin hade ansökt om medlemskap i detta syfte.Malte Herwig: Das doofe Dur der Angepassten, Weltwoche, 11. Februar 2009, abgerufen am 12. Juli 2013.Franziska Augstein: Süddeutsche Zeitung, 12. Februar 2009.
Efterkrigsåren 1945–1953 i Tyskland Efter en kort period som brittisk krigsfånge, från vilken han släpptes i augusti 1945, försörjde sig Henze först som hjälparbetare, tolk och pianospelare, och 1945 blev han repetitör vid Stadttheater Bielefeld. Från våren 1946 fortsatte han sina studier för Wolfgang Fortner vid dåvarande högskolan för kyrkomusik i Heidelberg och i Fortners hemvist i Villa Braunbehrens. Redan vid 23 års ålder kallades han av pressen för "hans [Fortners] bästa student". Fortner vägrade dock att introducera Henze för tolvtonsmusiken: han kallade den "färdig",Harenberg Komponistenlexikon. Mannheim 2004. s. 417 varpå studenten själv lärde sig Schönbergs kompositionsteknik innan han studerade den för René Leibowitz i Darmstadt och Paris 1949. I sina första kompositioner behandlade Henze aktivt tolvtonstekniken, men kombinerade den med neoklassisk stil, till exempel i 1:a symfonin och 1:a violinkonserten (1947).
Sadler's Wells Ballet besökte Hamburg 1948; detta inspirerade Henze att skriva en koreografisk dikt, Ballett-Variationen, som han slutförde 1949. Den första baletten han såg var Frederick Ashtons Scènes de Ballet. Han skrev ett tackbrev till Ashton och presenterade sig själv som en 22-årig kompositör. Nästa gång han skrev till Ashton bifogade han partituret till sin Ballett-Variationen, som han hoppades att Ashton skulle finna av intresse. Detta verk uruppfördes i Düsseldorf i september 1949 och sattes upp för första gången i Wuppertal 1958. 1948 blev Henze musikalisk assistent till Heinz Hilpert vid Theater Konstanz, och hans första opera Das Wundertheater (efter Miguel de Cervantes) skrevs. År 1950 flyttade han till Hessisches Staatstheater Wiesbaden som konstnärlig ledare och dirigent för baletten. Efter två radiooperor samt flera symfonier och solokonserter etablerade han sig slutligen som en av de ledande tonsättarna i sin generation med fullängdsoperan Boulevard Solitude, en modern version av Manon-Lescaut-materialet, som hade premiär i Hannover 1952.
Vid Internationella samfundet för samtida musik (ISCM World Music Days) framfördes följande verk av Henze: pianokonsert nr 1 i Oslo 1953, 5 Neapolitanischen Lieder i Zürich 1957, Nachtstücke und Arien für Sopran und Orchester i Rom/Neapel 1959, Antipode i London 1962 och Being Beauteous i Köpenhamn 1964. Henze framträdde också som dirigent vid ISCM World Music Days 1964 och som jurymedlem 1983.Programme der ISCM World Music Days von 1922 bis heuteAnton Haefeli: Die Internationale Gesellschaft für Neue Musik – Ihre Geschichte von 1922 bis zur Gegenwart. Zürich 1982, S. 480ff mini|Hans Werner Henze, 1960
Flytten till Italien 1953 Besviken över flera saker – homofobin, det politiska klimatet i Västtyskland och delar av kritiken som under inflytande av Darmstadtskolan krävde en konsekvent seriell musik (vilket Henze uppfattade som en begränsning av kreativiteten) – lämnade han Tyskland 1953. Hans förläggare, Schott Music, hade också erbjudit Henze ett förskott på royalties, på villkor att han lämnade sina dirigentposter för att fokusera på komposition. Detta ekonomiska incitament gjorde det möjligt för Henze att flytta till Italien, där han stannade under större delen av sitt liv.
Han flyttade först till Forio på ön Ischia i Neapelbukten, där han upprätthöll livlig kontakt och utbyte med den lokala intellektuella kolonin (inklusive Wystan Hugh Auden, Golo Mann och William Walton). Henzes Quattro poemi för orkester 1955 klargjorde att han hade rört sig långt från Darmstadts avantgardeprinciper. Från 1956 bodde han i Neapel, där han komponerade Fünf Neapolitanische Lieder (Cinque canzoni napoletane) för Dietrich Fischer-Dieskau. En senare vistelse i Grekland gav möjlighet att slutföra hans Hölderlin-baserade verk Kammermusik 1958, tillägnad Benjamin Britten och uruppförd av tenoren Peter Pears, gitarristen Julian Bream och en kammarensemble med åtta medlemmar. Senare flyttade han till Rom och Castel Gandolfo, tills han 1961 slutligen hittade sin permanenta bostad, en avskild villa, "La Leprara", i Marino i Albanobergen med utsikt över flodern Tibern söder om Rom. Den här gången signalerade också en stark lutning mot musik som involverar rösten. Inledningsvis drabbades han dock av ytterligare en besvikelse i och med den kontroversiella premiäreren av operan König Hirsch, baserad på en text av Carlo Gozzi, och baletten Maratona di danza, med libretto av Luchino Visconti. Men han inledde sedan ett långvarigt och fruktbart kreativt samarbete med poeten Ingeborg Bachmann, med vilken han bodde en tid. Bachmann skrev libretton till hans operor Der Prinz von Homburg (1958; efter Heinrich von Kleist) och Der junge Lord (1964; efter Wilhelm Hauff), Henze skrev musiken till hennes radiopjäs Die Zikaden (1954). Tillsammans skapade de Nachtstücke und Arien (1957) och Lieder von einer Insel (1964).
Från 1962 till 1967 undervisade Henze mästarklasser i komposition vid Mozarteum i Salzburg, och 1967 blev han gästprofessor vid Dartmouth College i New Hampshire. En av hans största framgångar var premiären av operan Die Bassariden vid festspelen i Salzburg 1964.
Under den följande perioden stärkte han kraftigt sitt politiska engagemang som också påverkade hans musikaliska arbete. Till exempel misslyckades premiären av hans oratorium Das Floß der Medusa i Hamburg när hans medarbetare i Västberlin vägrade att uppträda under ett porträtt av Che Guevara och en revolutionär flagga hade placerats på scenen. Hans politik påverkade också hans sjätte symfoni (1969), andra violinkonsert (1971), röster (1973) och hans stycke för talat ord och kammarorkester, El Cimarrón, baserat på en bok av den kubanska författaren Miguel Barnet om förrymda svarta slavar under Kubas koloniala period.
1964 träffade han den tjugoårige Fausto Moroni, som han senare skulle göra till sin adoptivson. Båda levde tillsammans fram till Moronis död 2007.queer.de: Was noch fehlt.
Henze gick med i det italienska kommunistpartiet (CPI); hans politiska engagemang skapade rubriker i Tyskland, till exempel 1968 då uruppförandet av oratoriet Das Floß der Medusa (med libretto av Ernst Schnabel) misslyckades eftersom Västberlins artister inte ville framträda under ett porträtt av Che Guevara och en röd fana, eller 1969/70 när han demonstrativt dök upp i Havanna, tog en lärartjänst och dirigerade uruppförandet av sin 6:e symfoni. Under denna tid skrev han också konserten El Cimarrón, där han tolkar en förrymd slavs livshistoria tillsammans med librettisten Hans Magnus Enzensberger. Med operan We Come to the River, baserad på Edward Bond, nådde Henzes sociokritiska konst ytterligare en topp 1976.Begeisterung und Pfui für Henze-Oper. Arbeiter-Zeitung, 14. Juli 1976, s. 10.
1976 grundade Henze Cantiere Internazionale d'Arte i Montepulciano som den första festivalen för spridning av Ny musik, där hans barnopera Pollicino hade premiär 1980. Från 1980 till 1991 ledde han en kompositionskurs vid Hochschule für Musik und Tanz Köln. 1981 grundade han Mürztaler Musikwerkstätten, 1984 Deutschlandsberg Jugendmusikfest och slutligen 1988 Münchenbiennalen, en "International festival för ny musikteater", vars konstnärliga ledning han 1996 lämnade över till Peter Ruzicka. Under tiden var hans egna operor återigen mer orienterade mot traditionella former, såsom Den engelska katten (1983, libretto av Edward Bond) och Das verratene Meer (1990, libretto av Hans-Ulrich Treichel baserat på romanen Gogo no Eiko av Yukio Mishima).
Efter 1990